USA 2015. Regi: Stanley Nelson. Medverkande: Kathleen Cleaver, Jamal Joseph, William Calhoun, Elbert Howard. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.
Så är den äntligen här, filmen om Black Panther Party (BPP) som berättar hela historien från grundandet 1966 som en reaktion mot rasistiskt polisvåld till den FBI-underblåsta splittringen 1973 som ledde till organisationens fall. Dokumentären är en tv-produktion men har också visats på festivaler och turnerar sedan september i fjol på biografer i USA. Uppmärksamheten är ingen slump, då likheterna mellan då och nu blivit akut med uppkomsten av gräsrotsrörelsen Black Lives Matter efter polisens många uppmärksammade dödsskjutningar av afroamerikaner de senaste åren.
Filmen är gjord som ett grävande reportage. Researchmaterial och arkivbilder blandas med intervjuer. Man förbigår lite väl snabbt BPP som en del av sextiotalets postkoloniala och socialistiska våg över framförallt världens fattiga länder, och affischnamn som Angela Davis och Bobby Seale saknas.
Davis är ingen större förlust i sammanhanget eftersom hon befann sig i partiets marginaler. Mer problematisk är att Seale inte valt att medverka. Han är en av organisationens få överlevande grundare och den som fortsatt att verka som lokal aktivist. Men collaget av intervjuer med medlemmar på olika nivåer, historiker, poliser, FBI-agenter och informatörer ger ändå sammantaget en hyfsad bild av partiets historia.
BPP var organisationen som svarade på hundra år av social diskriminering, rashat, lynchningar och polisbrutalitet efter slaveriets avskaffande med att dels öppet patrullera sina kvarter med vapen i hand, dels starta en social verksamhet med gratis läkarvård och matserveringar för barn. Det möttes av omedelbara rop på vapenrestriktioner från republikaner som dåvarande kalifornienguvernören Ronald Reagan. FBI stämplade partiet som ”en svart nationalistisk hatgrupp” och utsåg dem det största hotet mot rikets säkerhet.
Som filmen visar med hjälp av frisläppta FBI-dokument utsattes BPP för en intensiv förtalskampanj, övervakningsoperation och infiltration med syfte att söndra. Bland annat framgår det att man var rädd för ”en svart Messias” som skulle ena fattiga svarta och vita till en massrörelse och hota den bestående maktordningen. En utpekad kandidat var Fred Hampton. Endast 21 år gammal hade han börjat organisera folk i Chicago över alla etniska barriärer innan han kallblodigt mördades med ett skott i huvudet från nära håll under ett polistillslag. Hans familj tillerkändes först 1982 ett skadestånd på nära två miljoner dollar.
Något liknande drabbade aldrig Ku Klux Klan, som under ett århundrade obehindrat kunnat marschera med vapen i hand, mörda, bränna, misshandla, trakassera och hota – ofta med stöd av lokal polis. På samma sätt trivialiseras dagens rasistmord som isolerade händelser, och alla förslag till vapenrestriktioner blockeras av den republikanska kongressen.
Stanley Nelsons (Jonestown: The Life and Death of The People’s Temple) dokumentär är knappast en förbehållslös hyllning till BPP. Många är vittnesmålen om att partiet drogs med en destruktiv machokult som inte bara drabbade de många kvinnliga aktivisterna utan också kom till uttryck i våldsamma interna uppgörelser. Men som en av veteranerna uttrycker det, ”ingen av männen trillade ner från den revolutionära himlen”. Det sorgligaste efterspelet till BPP är frontfiguren Huey P. Newtons förfall till ett liv i våld och narkotikamissbruk som slutade med att han sköts ihjäl 1989 utanför ett ”crack house”.
Ingenting av detta tar emellertid udden av den strukturella rasism som filmen med all önskvärd tydlighet fångar och som Nelson betonar handlar lika mycket om vår nutid. Inget har i grunden förändrats att döma av statistiken över inkomstklyftorna, vilka som är i majoritet på landets överfyllda fängelser eller på reaktionen mot en afroamerikansk president i ropen på att ”ta tillbaka vårt land”.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-05-06.