130 miljarder om året. Så mycket pengar fifflar den svenska ekonomiska eliten undan till skatteparadis enligt Skatteverket. Det är lika mycket som 2018 års budget för hälso- och sjukvård, social omsorg och försvaret tillsammans. Ändå diskuteras ekonomisk brottslighet sällan, om ens alls, i medierna eller i nätforumen.
Också på film och i tv har ekonomisk brottslighet länge bara skymtat till sporadiskt, i Gudfadern II (The Godfather, Part II, 1974) eller Wall Street (1987). Det förändrades med dokumentärfilmaren Michael Moores genombrott och fick extra bränsle av finanskrisen. Under senare år har filmer som The Wolf of Wall Street (2013) och The Big Short (2015) och tv-serier som Billions (2016– ) och Succession (2018– ) blivit globala succéer genom att vältra sig i finanshajarnas moraliska härdsmälta. Vi talar alltså om amerikanska filmproduktioner; i Sverige är motsvarande ambitioner obefintliga.
Panamahärvan 2016 påminde oss om att inte bara kapitalismens frälse, utan också statschefer, advokatfirmor, idrottsstjärnor och nöjesvärldens kändisar har fingrarna i pengaburken. Men uppmärksamheten varade blott för ett ögonblick och snart återgick den offentliga debatten till att hetsa mot traumatiserade krigsflyktingar och invandrartäta betongförorter som vår tids samhällsbörda (läs: den vite mannens börda). Två år senare stoltserade Skatteverket med att man fått in 403 miljoner i obetalda skatter. En rännil i jämförelse med floden åt andra hållet.
Ingenjörerna bakom skattesmitarupplägget i Panama var juristutbildade duon Jürgen Mossack, son till en landsflyktig ex-officer i Waffen-SS, och Ramón Fonseca, tidigare rådgivare åt landets president. Advokatfirman Mossack Fonseca specialiserade sig på att via etablerade banker och cirka 300 000 offshorebolag, ofta i intrikata skalbolagskonstruktioner, slussa pengar till konton i Panama. Ibland gömde man klienterna under alias som Harry Potter, särskilt om de var ljusskygga knark- och vapenhandlare.
En läcka i firman gjorde att internationella organisationen för grävande journalister ICIJ kom över 11,5 miljoner dokument. Rättsprocesserna, om det blir några, kommer att kosta många år av dyra utredningar. Alltmedan pengafloden – nu påspädd av sex slopade värnskattemiljarder – fortsätter strömma ut till andra skatteparadis.
Regissören Steven Soderbergh och manusförfattaren Scott Burns The Laundromat bygger på grävande journalisten Jake Bernsteins bok om Panamahärvan, Secrecy World. Likt The Big Short berättar den handlingen som ett episkt drama av Bertolt Brecht. Det är alltså fritt fram för löpande kommentarer och fördjupningar genom olika illusionsbrott.
Filmens ciceroner är Mossack (Gary Oldman) och Fonseca (Antonio Banderas) själva. Iklädda matchande partykostymer och med drinkar i händerna uppträder de som gamla tiders nattklubbsartister i Las Vegas. Det enda som saknas mellan deras uppsluppna monologer och torra skämt om fifflandets finesser är sångnumren. En kommande Broadwayversion står och stampar runt hörnet.
Konsekvenserna av advokatfirmans verksamhet illustreras i en rad berättelser ”baserade på faktiska hemligheter”, som det står i filmens inledande varudeklaration. Soderbergh & Burns vågar sig inte på de allra största fula fiskarna, som Vladimir Putin. I stället gör filmen en rad nerslag runt världen med anknytning till Panamahärvan, bland annat en snabbversion av mord- och korruptionsskandalen kring den kinesiske kommunistpampen Bo Xilai och hans fru Gu Kailai.
Ramberättelsen handlar om pensionären Ellen Martin (Meryl Streep), som får representera hur normalinkomsttagaren på gatan drabbas. Eller som kapiteltexten med biblisk anspelning till hennes story lyder: ”De saktmodiga är blåsta”. Blåst är nämligen vad Ellen blir när hon försöker få ut ersättning för sin makes (James Cromwell) död i en fartygsolycka bara för att upptäcka att försäkringsbolaget är en skalbolagskonstruktion. Hennes hopplösa jakt på bedragarna blir en konkret gestaltning av Mossack och Fonsecas nätverk av målvakter som var och en formellt äger tiotusentals skalbolag, vilka snabbt kan försvinna in i nya skalbolag – alla med adressen till en postbox i något örike långt borta.
Filmen är genial som idé, resultatet inte lika lysande. Den hade vunnit på att renodla Ellens story och reducera övriga episoder till summariskt illustrerade anekdoter hon möter på vägen till mörkrets hjärta i Panama. Inte bara för Streeps både gripande och komiska rollprestation, utan för att man då bättre kunnat kartlägga Panamahärvans omfattning och konsekvenser för en publik som undrar va fan vi får för skattepengarna i ett ekonomiskt system byggt för skattesmitare.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-10-18.
The Laundromat
VOD-film på Netflix. USA 2019. Regi: Steven Soderbergh. Manus: Scott Burns efter Jake Bernsteins bok Secrecy World, Medverkande: Meryl Streep, Gary Oldman, Sharon Stone, Antonio Banderas. Längd: 1.35. Premiär: 2019-10-18.
Filmtips
Alex Winter The Panama Papers (dokumentär från 2018)
Lästips
Jake Bernstein Secrecy World: Inside the Panama Papers Investigation of Illicit Money Networks and the Global Elite
Oliver Bullough Moneyland Why Thieves and Crooks Now Rule the World and How to Take It Back
Frederick Obermaier & Bastian Obermayer The Panama Papers
Nicholas Shaxson Treasure Islands: Tax Havens and the Men Who Stole the World