I ÅRSBOKEN 2016 skrev jag om filmens nya guldgrävarland, Kina. I år köpte amerikanska biokedjan AMC (American Multi-Cinema) Theatre upp Nordic Cinema Group, där största svenska biokedjan SF Bio ingår, och eftersom AMC i sin tur ägs sedan 2012 av kinesiska Wanda Group sitter vi numera i kinesiska biosalonger.
Ägaren Wang Jianlin har dessutom deklarerat att Wanda-koncernen aktivt ska sprida kinesisk kultur Ett första smakprov var årets megakalkon THE GREAT WALL, som blev en ekonomiskt sett högst måttlig framgång. En annan storaffär var Disneys köp i december av mediekoncernen 21st Century Fox, som inkluderar Hollywoodjätten 20th Century med filmarkiv och dotterbolag inom bland annat animation och TV-produktion.
Vilka konsekvenserna blir av de båda storaffärerna får jag återkomma till i senare årsböcker. Tills dess kan ni läsa om återkomsten för analog 70 mm-film, skräckfilm som kassasuccé, svensk film i världen, Oscarsgalan och, knappast oväntat, #MeToo, som startade i filmvärlden.
Oscarsgalan 2017
Vårens snackis var blundern på den direktsända Oscarsgalan. Då fick Warren Beatty och Faye Dunaway – titelrollsinnehavarna i filmklassikern Bonnie och Clyde femtio år tidigare – fel kuvert med notisen om vem som blivit årets pristagare i kategorin bästa film: LA LA LAND. Efter några minuters tacktal från La La Land-producenten Jordan Horowitz utbröt förvirring innan rätt film kunde utses: Barry Jenkins MOONLIGHT, efter en pjäs av Tarell Alvin McCraney. Misstaget begicks av revisionsfirman PriceWaterhouseCooper, som sköter den hemliga omröstningen i samtliga tävlingskategorier.
I övrigt fick Oscarsgalan beröm för att ha tagit intryck av den debatt om etnisk diskriminering som inför 2015 års ceremoni gick under Twitterhashtaggar som #WhiteOscars och #OscarsSoWhite. I högre grad än någon tidigare gala fanns afrikanamerikaner bland både nominerade och pristagare. Moonlight var den första film med en helt afrikanskamerikansk skådespelarensemble som utsetts till bästa film, och Mahershala Ali och Viola Davis var pristagarna i kategorierna bästa manliga (för Moonlight) respektive kvinnliga (för FENCES) biroll. Davis blev därmed den första afroamerikanska kvinna som vunnit det som kallas Triple Crown of Acting: Oscar, Emmy och Tony.
#MeToo – från Hollywood till globalt fenomen
Höstens totalt dominerande samtalsämne i film- och nöjesvärlden aktualiserade en annan form av diskriminering: sexism. Den 15 oktober tweetade skådespelaren Alyssa Milano att hon ville ha respons från alla som utsatts för någon form av sexuell kränkning under hashtaggen #MeToo. Utspelet föranleddes av att bland annat New York Times publicerat artiklar med anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp mot filmproducenten Harvey Weinstein från minst dussinet kvinnliga skådespelare.
Vittnesmål mot Weinstein från totalt 77 affischnamn i filmbranschen, som Gwyneth Paltrow, Rosanna Arquette, Kate Beckinsale och Mira Sorvino, blev snabbt förstasidesnyheter. De indikerade att Weinsteins brott pågått i minst tre decennier. Gensvaret blev enormt och följdes av flera snarlika anklagelser mot bland andra regissören Brett Ratner och skåde spelaren Kevin Spacey. Samtliga fall fick omedelbara konsekvenser för flera av de utpekade.
Harvey Weinstein fördömdes offentligt av sin bror och kollega Bob, sparkades av styrelsen för sitt eget filmbolag The Weinstein Company, blev av med flera hedersutmärkelser och berövades medlemskapet i Academy of Motion Picture Arts and Sciences med flera branschorganisationer. Kabel-TV-bolaget Netflix bröt samarbetet med Kevin Spacey, vilket gjorde att den populära TV-serien House of Cards (2013–18) lades ner och att en planerad filmbiografi om författaren Gore Vidal med Spacey i titelrollen ställdes in. Warner Bros. bröt kontraktet med Brett Ratner.
Kampanjnamnet #MeToo, som egentligen har sitt ursprung i ett upprop mot sexuellt våld av den afrikanamerikanska feministen Tarana Burke, blev snabbt ett globalt begrepp. I Sverige knoppades filmbranschkampanjen av i uppropet #TystnadTagning, och det fick under andra hashtaggar spridning även i andra yrkeskategorier. Regissörer, skådespelare, tv-programledare, kända radioröster med flera hamnade under utredning och fick i flera fall sparken.
Svenska filmarbetare och svensk film i världen 2017
Alltsedan stumfilmens dagar har svenska filmtalanger sökt sig till Hollywood. Till de första hörde Anna Q. Nilsson, Victor Sjöström, Greta Garbo och Lars Hanson. Senare flyttade Signe Hasso, Ingrid Bergman, Alf Kjellin och Gunnar Hellström över Atlanten. I dag finns det fler svenskar än någonsin tidigare i drömfabriken. I regissörernas skara finns Lasse Hallström, Daniel Espinosa, David F. Sandberg och Tomas Alfredson. Skådespelarna är ännu fler, bland andra Dolph Lundgren, Noomi Rapace, Peter Stormare, Fares Fares, bröderna Alexander, Gustaf och Bill Skarsgård, Rebecca Ferguson, Joel Kinnaman och Martin Wallström.
Några har Oscarbelönats, som ljudteknikerna Paul Ottosson (tre utmärkelser: bästa ljud och bästa ljudredigering av The Hurt Locker 2008, bästa ljudredigering av Zero Dark Thirty 2013) och Per Hallberg (tre utmärkelser: bästa ljudredigering av Braveheart 1995, THE BOURNE ULTIMATUM 2007 och SKYFALL 2012). Alicia Vikander belönades 2016 med en Oscar i kategorin bästa kvinnliga biroll i The Danish Girl (2015), och i år tilldelades Linus Sandgren en Oscar för bästa filmfoto av La La Land (2016).
Men även svensk film går internationellt bra just nu, åtminstone sett till årets prisskörd på internationella festivaler av konstnärlig och kommersiell betydelse. Först ut var regissören Tarik Saleh, vars polisfilm THE NILE HILTON INCIDENT (2016), baserad på ett verkligt mordfall 2008 med politisk sprängkraft i Egypten, vann World Cinema Grand Jury Prize på Sundance Film Festival i januari 2017. I maj tilldelades Ruben Östlund Guldpalmen i Cannes för konstvärldssatiren THE SQUARE.
Båda filmerna var engelskspråkiga och fick efter sina utmärkelser såväl distribution som medieuppmärksamhet i många länder. Tarik Saleh värvades av kabel-TV-kanalen HBO som regissör till den populära och kritikerhyllade science fiction-serien WESTWORLDS andra säsong (premiär 2018). Ruben Östlund meddelade i intervjuer att han avsåg att stanna i Göteborg för att på sitt och producenten Erik Hemmendorffs bolag Plattform fortsätta med engelskspråkiga produktioner. Hans nästa filmprojekt ska handla om modevärlden och har den preliminära titeln Triangle of Sadness. Östlund avser också att lansera en egenhändigt skriven TV-serie om otrohet med titeln You Know That Weekend You Were Away With The Kids?
Den kommersiella storsatsningen på filmen Borg, också den en engelskspråkig produktion för internationell distribution, hamnade i skuggan av de två ovanstående trots en fördelaktig premiärsättning i slutet av augusti. Betyget blev medelmåttigt, även om många berömde huvudrollsinnehavarna Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf för deras porträttlika gestaltningar av tennisstjärnorna Björn Borg respektive John McEnroe. Filmen fick äran att öppna Toronto International Film Festival men gjorde inte något större intryck.
En succé och en flopp
Hur oväntat det kan gå för en film illustreras av två exempel med svensk koppling under 2017: Sameblod och SNÖMANNEN. Amanda Kernells lågbudgetfilm Sameblod är en vidareutveckling av kortfilmen Stoerre Vaerie (2015) och handlar om 14-åriga samiska flickan Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok), som i 1930-talets skola stöter på såväl rasbiologiska undersökningar som öppen rasism från svenskar i trakten. Till en början sätter hon sig upp mot förnedringen men väljer till slut att försöka utradera sin etniska identitet och bli svensk.
Trots små ekonomiska muskler, okänd regidebutant, inga stjärnnamn, en berättelse om ett marginaliserat folkslag och en dialog som växlar mellan sydsamiska och svenska, fick den stor internationell spridning på festivaler. Efter flera betydande priser, bland annat som bästa europeiska film och bästa unga regissör vid Venedigs filmfestival samt EU-parlamentets LUX-pris, vann den även kommersiell distribution i en rad länder.
På internationella kritikersajter har den fått toppbetyg. Metacritic anger ett snitt på 79 procent positiva recensioner, och på Rotten Tomatoes får den det närmast oslagbara omdömet ”95% fresh”. Sameblod kan förstås inte konkurrera med biorepertoarens titaner, som Star Wars- eller Marvel-filmerna, men på grund av den låga budgeten kommer den sannolikt ändå att tjäna in sina kostnader med råge.
Förhållandena var omvända för engelskspråkiga Snömannen, en med Hollywoodmått mätt medelstor produktion på 35 miljoner dollar och internationellt gångbara affischnamn som Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Val Kilmer, J.K Simmons och Charlotte Gainsbourg. I registolen satt Tomas Alfredson med succen för TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY (2011) i ryggen och med storbolaget Universal som världsdistributör. Romanförlagan från 2007 av nordic noirgiganten Jo Nesbø var författarens genombrott och kanske mest säljande titel.
Förutsättningarna för en kassavältare och kritikerkelgris kunde inte ha varit bättre.
I stället gick den per omgående ner för räkning och försvann snabbt från biorepertoaren, ratad av såväl kritiker som publik. Rubriken i norska dagstidningen VG (Verdens Gang), ”Hva i alle dager skjedde her?”, ekade i hela världspressen. Få filmer har blivit så unisont sågade vid fotknölarna. Betygssnittet på Metacritic är 25 procent. På Rotten Tomatoes rasar den ännu lägre, till svårslagbara ”8% fresh”. Endast kalkonfilmakade mier som Golden Raspberry Awards lär ha den som en av sina favoriter. Intäkterna stannade vid cirka 37 miljoner dollar, vilket täcker budgeten men knappast Universals än större marknadsföringsbudget. Räddningen för Snömannen är att den sannolikt redan sålts på förhand till en rad stora kabel-tv-bolag.
Skräckfilmens år
Redan innan blockbustereran inleddes med Hajen (Jaws, 1975) hade skräckgenren seglat upp som en ny kassako för den ekonomiskt skakiga filmbranschen. Först ut var Exorcisten (The Exorcist, 1973), som kammade hem cirka 80 miljoner dollar i 1973 års penningvärde och som till dags dato har tjänat in mer än fem gånger så mycket på alla nypremiärer. Den följdes av bland andra ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978), som på en budget om knappt 300 000 dollar drog in drygt 47 miljoner dollar enbart i USA. Till det ska man lägga mångfalt större intäkter från utgåvor på VHS, DVD, Blu-ray samt visningar på kabel-TV och biprodukter som datorspel, leksaker och T-tröjor med mera.
Alla helgons blodiga natt blev förebilden för slasherfilmserier som till låga kostnader fyllde produktions bolagens bankkonton över alla breddar från 1980-talet och framåt, bland andra Fredagen den 13:e (Friday the 13th, tolv filmer 1980–2009), Terror på Elm Street (A Nightmare on Elm Street, nio filmer 1984–2010), Den onda dockan (Child’s Play, sju filmer 1988-2017) och Saw (åtta filmer 2004–17). De senaste åren har också sett några oväntade uppstickare med både kritiker- och publiktycke, som IT FOLLOWS (2014) och DON’T BREATHE (2016). År 2017 ser genren ut att slå alla kassarekord med storsäljare som rasistsatiren GET OUT, metaskräckfilmen Happy Death Day och Stephen King-filmatiseringen DET (It, 2017). Sammanlagt väntas enbart dessa tre produktioner, som varken säljer med stjärnskådespelare eller kända regissörer på affischerna, tjäna ihop långt över en miljard dollar enbart på bio.
Symboliskt var 2017 också året då genrelegendaren George Romero dog. Med sin dokumentärfilminspirerade Night of the Living Dead (1968) gjorde han inte bara succé på USA:s drive-in- och midnattsbiografer, han skapade också den första kultfilmen och en prototyp till den moderna zombiemytologi som alltsedan dess varit förhärskande i genren. Själv regisserade han totalt sex filmer i sin DEAD-serie, den sista 2009. Tre av titlarna har nyinspelats av andra regissörer, men spin-off-effekten har varit mångfalt större.
En konkurrerande Living Dead-serie med fem filmer gjordes åren 1985-2005 av Dan O’Bannon, manusförfattare till den första Alien-filmen 1979, och i Italien stod Lucio Fulci bakom ett par plagiat under titeln Zombi. Och på kabel-TV går serien The Walking Dead (2010– ) parallellt med prequel-serien Fear the Walking Dead (2015– ). Till det ska läggas åtskilliga hyllningar och parodier, som brittiska komedin Shaun of the Dead (2004) och slapstickskräckfilmen POULTRYGEIST: NIGHT OF THE CHICKEN DEAD (2006), i vilken zombiehöns attackerar en snabbmatsrestaurang specialiserad på friterad kyckling.
Återuppståndelsen för analog film i 70mm
Efterkrigstidens kris för biografbranschen möttes med en rad innovationer. En del var misslyckade, 30m luktfilm och 3D. Bättre gick det för vidfilmsformaten, som i de flesta fall byggde på patent från 5tumfilmstiden. Redan under filmens första år börja de filmbolag och biografer konkurrera med format som skilde sig från standardformatet 1.37:1. Ett exempel är världens första långfilm med en speltid på en timme och fyrtio minuter: Enoch J. Rectors dkumentär 1897 från tungviktsmatchen i boxning mellan ”Gentleman Jim” Corbett och Bob Fitzsimmons, gjord på 63 mm i vidfilmsformatet 1.65:1.
Åren 1925–31, under övergången till ljudfilm, konkurrerade Hollywoodbolag som Fox och Warner Bros. även med olika vidfilmsformat, som Grandeur (70 mm, 2.07:1) respektive Vitascope (65 mm, 2.25:1). Störst av alla format var den franske regissören Abel Gances Polyvision, som synkroniserade tre projektorer för 35 mm-film till en supervid bild (4:1) i monumentalproduktionen NAPOLÉON (1927). Teknikerna återkom 20 år senare, Fox Grandeur som CinemaScope och Polyvision som Cinerama. Mest populär blev dock Michael Todds American Optical-system Todd A-O i 70 mm med magnetiskt ljudband för återgivning i stereo med sex kanaler.
Film i 70 mm-format förde dock en tynande tillvaro efter filmbranschens krisår på 1980- och 90-talen. Först med 2000-talets digitala revolution väcktes intresset på nytt av framgångarna för Christopher Nolans science fiction-epos INTERSTELLAR (2014, 2.20:1) och framför allt Quentin Tarantinos publikdragande västernfilm The Hateful Eight (2015, 2.76:1) på de fåtal biografer som behållit tekniken. 2017 blev året då analoga projektorer för 70 mm-film rustades upp eller installerades på tre biografer i Sverige: Rigoletto i Stockholm, Bergakungen i Göteborg och Royal i Malmö.
Första året varvades 70 mm-klassiker som Stanley Kubricks ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968) med nyproducerade filmer i formatet: Christopher Nolans DUNKIRK och Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN (Murder on the Orient Express). Liksom den klassiska Hollywoodtraditionen med så kallade roadshowpremiärer, då en del stora produktioner först visades till ett högre biljettpris på ett fåtal biografer, blev den nya lanseringen av film på celluloid i 70 mm-format ett dyrare men därmed också exklusivare nöje.
Det ska dock påpekas att ljudet är digitalt i form av en ljudprocessor som styrs av en tidskod på filmremsan. Likaså är undertexterna digitalt projicerade med en separat projektor. Men det hindrar inte att konnässörer nu kan tala om en renässans för ett format de menar är konstnärligt överlägset digitala bildtekniker, inte helt olikt återkomsten för vinylskivan i cd:ns och strömningstjänsternas tidevarv.
© Michael Tapper, 2018. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2017. Malmö: Nationalencyklopedin, s. 198—201.