Filmåret 2006: Sex, politik och Borat

Ekonomiskt sett gick biografåret 2006 något bättre än det usla 2005, och tillsammans med intäkter från köp- och hyr-dvd, kabel-tv och biprodukter som datorspel var produktion och distribution av film fortfarande en lönsam affär för mediebolagen. Men debatten om nedladdningssajterna fortsatte, särskilt som det hände att filmer snabbt gjordes tillgängliga där, ibland till och med innan premiären. Ett fåtal filmer dominerade repertoaren men utan att väcka någon större medial uppmärksamhet. Först på hösten kom en rejäl skandalsuccé som satte fart på kulturdebattörer och ledarskribenter: BORAT.

Slående var det ökade utbudet av datoranimerad barnfilm från de stora filmbolagen: ICE AGE 2, LILLA KYCKLINGEN, SANNINGEN OM RÖDLUVAN, PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN, BILAR, BORTSPOLAD med flera. Årets favoritdjur var pingvinen – på våren i naturdokumentären Pingvinresan och framåt jultid i den datoranimerade musikalsuccén Happy Feet. Dessutom tillhörde Brutus Östlings fotobok om pingviner 2006 års mest uppmärksammade titlar i bokhandeln.

Svensk film i kräftgång

2006 var ett kräftgångens år med vikande publiksiffror för svensk film. Den enda titeln som kunde konkurrera med importerade storsäljare var Colin Nutleys Heartbreak Hotel, som nådde cirka 460 000 biobesökare. Därefter kom film nummer ett av åtta i den tredje Beck-serien med Peter Haber i titelrollen, BECK – SKARPT LÄGE, som sålde drygt 276 000 biljetter. Fotbollsfilmen Offside var den enda oväntade framgången, med måttliga 209 000 besökare. Svensk films marknadsandel sjönk från 22 till cirka 20 procent.

Konstnärligt sett var det också gråväder. Den kritikerupphaussade nollbudgetfilmen FARVÄL FALKENBERG, blev Sveriges kandidat till Oscarnominering och nominerades även till flera Guldbaggar. Men av nomineringarna blev det inga priser, och filmen drog en mycket blygsam publikskara. Två utpräglade men alltför amatörmässiga försök i skräckgenren – Storm och FROSTBITEN – lämnade inte heller några konstnärliga eller kommersiella avtryck.

Inom kriminalfilmen var det åtminstone konstnärligt sett lika skralt ställt, med framförallt en lång rad likgiltiga Wallanderproduktioner, som trots det drog hyfsat många besökare på bio och ännu fler dvd-köpare. När det gäller Guldbaggar var det Rännstensungar-inspirerade musikalen Förortsungar som fick storslam med fem vinster: bästa film, regi (Catti Edfeldt, som även fick en Gullspira för samlade insatser inom barnfilm, och Ylva Gustavsson), manus (Gustavsson och Hans Renhäll), manliga huvudroll (Gustaf Skarsgård) och prestation (Fabian Torsson, musik).

Till ljusglimtarna hörde Peter Gerdehag och Tell Johanssons lyriska dokumentär Hästmannen, om en bonde som vägrar gå i takt med tiden, och Anders Nilssons dramatiska triptyk NÄR MÖRKRET FALLER, om bland annat hedersmord, hustrumisshandel och homosexuell kärlek över etniska gränser. Nilssons film blev visserligen aldrig någon fungerande helhet, men delarna var så bra att de hade förtjänat att utvecklas till var sin långfilm. Dessutom var När mörkret faller något så sällsynt i svensk film som en intressant samtidsskildring.

Svensk animation är en utrotningshotad genre på biorepertoaren trots traditioner tillbaka till Victor Bergdahls populära Kapten Grogg-äventyr från 1910- och 1920-talen. Lång produktionstid, stora kostnader och hård konkurrens från framförallt de stora filmbolagens tekniskt mer utvecklade animationsavdelningar är några förklaringar till att nutida svenska animatörer som Per Åhlin inte har så många kollegor. Just därför välkomnades den unge talangen Magnus Carlsson extra mycket för sin och svensk filmhistorias första dockanimation i långfilmsformat: Desmond och träskpatraskfällan.

Buskisartade filmkomedier med rötter i pilsnerfilmens 1930-tal har däremot varit kassaskåpsäkra investeringar på den svenska biorepertoaren alltsedan 1980 års dundersuccé (drygt två miljoner besökare), Sällskapsresan. Men varken Svensson Svensson-författaren Michael Hjorths 7 miljonärer eller Galenskaparna-regissören Claes Erikssons Den enskilde medborgaren fann någon nämnvärd publik. Och det var talande för bristen på förnyelse att avslutningen på det svenska filmåret blev en juldagspremiär för uppföljaren – 25 år senare (!) – till 1980-talets flaggskepp inom nypilsnern: Göta Kanal.

Kris och omorganisation

Om tidningsrubrikerna för de svenska filmerna var fåtaliga, så var de desto fler för den svenska filmbranschen, där det rådde orostider. Astoria Cinemas, som skapades 2005 när Atlantic Film, S/S Fladen och Triangelfilm tillsammans köpte och döpte om Sandrews biografkedja, drabbades omedelbart av ekonomiska problem och tvingades sälja alla sina landsortsbiografer till Svensk Filmindustri (som lade ner flera av dem). Efteråt återstod bara nio Astoria-biografer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi årets slut hade nykomlingen fortfarande miljonskulder kvar för bland annat uteblivna avgifter till Svenska Filminstitutet (SFI). Framtiden för nykomlingen såg vid årets slut högst osäker ut.

En långvarig debatt om villkoren för svensk film resulterade i ett nytt filmavtal och nya riktlinjer för SFI:s produktionsstöd, som i stort sett alla svenska filmer är beroende av för att kunna produceras och distribueras. Filmbranschens kritik riktade sig huvudsakligen mot att produktionsstödet spreds på alltför många filmer, som därigenom blev underfinansierade. Cissi Elwin, journalist och före detta chefredaktör för ICA-kuriren som blev SFI:s nya VD den 24 mars, presenterade därför i slutet av november en omfattande handlingsplan som svar på kritiken.

Från 2007 ska produktionsstödet om totalt 235 miljoner kronor öka från i snitt 25 till 40 procent av en films budget och utbetalas redan under utvecklingsfasen för ett nytt projekt. Antalet filmer som beviljas stödpengar minskas till omkring 20 per år, men i gengäld förstärks var och en av filmerna – ekonomiskt och därmed, tänkte man, även konstnärligt. Organisationen med två långfilmskonsulenter, en dokumentärfilmskonsulent, en barnfilmskonsulent och en kortfilmskonsulent som portionerar ut pengarna förstärktes med en ny produktionschef. Jobbet gick till Charlotte Denward, som tidigare varit barnfilmskonsulent och därefter producent på filmbolaget Filmlance.

Inom ramarna för produktionsstödet skapades också en ny fond för unga filmskapare som vill göra långfilm på låg budget. Den ska huvudsakligen administreras tillsammans med de regionala filmfonderna Film i Väst, Nordpool, Film i Skåne och en planerad ny filmfond i Stockholm. Dessa produktioner ska dessutom genomföras i samarbete med Sveriges Television.

Men om man på SFI satsade offensivt på produktion så fick annat stryka på foten. Totalt drogs flera tjänster och verksamheter in. Bland annat försvann den filmpedagogiska tidskriften Zoom – tio år efter den omdiskuterade nerläggningen av flaggskeppet CHAPLIN. Kvar i Filmhuset vid Gärdet i Stockholm fanns nu endast bransch- och teknikmagasinet TM (Teknik & Människa). I stället skulle Internet bli SFI:s främsta medium och kontaktyta mot omvärlden. Bland annat introducerade man nya SFI-sajten  dvoted.net, där man tänkte sig att filmintresserad ungdom skulle visa sina verk och få handledning av erfarna filmarbetare.

SFI: budget förbättrades också när Filmarkivet i Grängesberg överfördes till Statens Ljud- och Bildarkiv (SLBA). Grängesbergsarkivet grundades 2002 och har som uppgift att bevara icke-fiktiv film som inte är biografvisad, alltså film gjorda av industrier, myndigheter, föreningar, skolor, museer och kommuner. Till dessa offentliga produktioner kommer amatörfilmer donerade till arkivet av privatpersoner. Arkivet är världsunikt, och forskningen på det material som hittills insamlats har bara börjat.

Politisk film – från USA

Liksom 2005 fylldes biografernas sommarrepertoar 2006 av idel blockbusterfloppar, som Poseidon, OMEN och SUPERMAN RETURNS. En enda film dominerade till långt in på hösten, uppföljaren Pirates of the Caribbean: Död mans kista med över miljonen besökare. Den följdes av Da Vinci-koden, som delvis kunde rida på debatten och rättsprocesserna kring Dan Browns romanförlaga, James Bond-filmen Casino Royale, där Daniel Craig introducerades som ny och ungdomligare 007, samt några animerade barnfilmer.

I skuggan av kassasuccéerna kom det en rad filmer kring politiskt känsliga frågor. Ingen av dem var producerade i Sverige eller Europa, utan de kom – intressant nog – från USA. Steven Spielberg, som med filmen Schindler’s List (1993) och sin Shoah-stiftelse för att dokumentera Förintelsens överlevare betraktats som en av staten Israels vapendragare, gjorde den kanske allra mest kontroversiella av dem: München.

Filmen skildrar efterspelet till den arabiska terrororganisationen Svarta Septembers mord på några israeliska idrottsmän under Olympiska Spelen i München 1972. Då satte den israeliska underättelsetjänsten Mossad samman en hemlig dödsskvadron – kallad Operation Guds vrede – som hade i uppdrag att hämnas München-massakern genom att över hela världen söka upp och mörda palestinska terrorister och politiska ledare.

Den mest kända och för Israel mest generande händelsen, då gruppen av misstag mördade en marockansk servitör i juli 1973 i Lillehammer bara för att sedan avslöjas och dömas i Norge, är emellertid inte med. Trots det väckte München och det faktum att filmen just regisserats av Spielberg het debatt i såväl Israel som USA, något som späddes på av att den internationellt kritikerhyllade, palestinska filmen Paradise Now – om två unga självmordsbombare – strax efter premiären på München vann flera prestigeladdade festival- och kritikerpriser samt nominerades till en Oscar för bästa utländska film.

Några av de internationellt mest omskrivna filmerna under 2006 anknöt till attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001: Oliver Stones World Trade Center, Paul Greengrass UNITED 93 och Stephen Gaghans SYRIANA. Men i svenska massmedier var det Davis Guggenheims dokumentär En obekväm sanning som fick störst genomslagskraft. Den är huvudsakligen en filmatiserad föreläsning av Al Gore, tidigare vicepresident i USA, om de senaste decenniernas klimatförändringar och dess följder. Gores auktoritativa tyngd och aktualiteten i ämnet genom åtskilliga vetenskapliga rapporter de senaste åren gjorde inte bara filmen till en referenspunkt i miljödebatten utan också i vetenskaps- och naturprogramprogram, på ekonomisidor och i ledarspalter.

Sexuell frigörelse med förbehåll

Så kom den till slut: sexkomedin. Med äkta sex och äkta komedi. Den amerikanske undergroundfilmaren John Cameron Mitchells SHORTBUS mottogs som en frisk fläkt efter några puritanska filmdecennier dominerat av en backlash för 1960-talets sexuella frigörelse, som i Var finns Mr Goodbar? (Looking for Mr. Goodbar, 1977), Farlig förbindelse (Fatal Attraction, 1987) och IRRÉVERSIBLE (2002). Och på multisexklubben Shortbus, där alla sexuella njutningar och läggningar samsas, deklarerar den androgyne klubbvärden Justin Bond:  ”Det är som på sextiotalet men med mindre förhoppningar.”

En sexuell revolution men med vissa reservationer alltså. Kanske för att vi fortfarande har aids-epidemin som följeslagare. Men framförallt för att vi inte längre har förhoppningen om att sexuell frigörelse automatiskt leder till andra revolutionerande samhällsförändringar. Det kunde man i och för sig redan ana i skiftet mellan 1960- och 1970-talen, då regissörer som Vilgot Sjöman och Bernardo Bertolucci hade vissa förbehåll mot en alltför naiv kombination av Freud och Marx.

Förhållandet mellan samhällskritiska Lena och borgerliga bilhandlaren Börje i Jag är nyfiken – gul (1967) slutar i en våldsam kastrationsscen, och de två ensamma existenserna som träffas och har sex i SISTA TANGON I PARIS (Last Tango in Paris, , 1972) förblir alienerade både från samhället och från varandra. Även i Shortbus och andra filmer med riktiga skådespelare som har ofejkat sex framför kameran, exempelvis Michael Winterbottoms drama 9 Songs (2004), finns en droppe svärta: I Shortbus glider en av huvudpersonerna  in i en sexuell narcissism och tar slutligen sitt liv, och i 9 Songs är tiden av sexuell njutning för det unga paret inte tillräckligt för att de ska hålla samman.

En både mer påkostad men också prydare film om orgiastiska utsvävningar var Sofia Coppolas medvetet anakronistiska Marie-Antoinette, där både kostym och musikspår bar en tydlig 1980-talsprägel. Publikt blev den ett fiasko, och även bland kulturskribenterna var meningarna delade om de historiska parallellerna egentligen sade något väsentligt – om makt, kön eller historiska paralleller mellan 1780- och 1980-talet.

Boratmania

Månader innan novemberpremiären gick djungeltelegrafen i alla massmedier om årets kulturfenomen: Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan av brittiske komikern Sacha Baron Cohen, tidigare mest känd på film och tv som töntrapparen Ali G. Få var de som inte kunde mima med i den fiktive kazakiske tv-reportern Borat Sagdijevs öppningsrepliker på en bröderna Marx-liknande kazakisk-engelska: ”Jagshemash! My name-a Borat. I like you. I like sex. Is nice.” Sedan gick meningarna isär om roligheten i att se nidbilder av såväl Kazakstan som USA och höra en encyklopedi av fördomar paradera på ljudbandet.

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev hotade med rättsprocesser och tog ut annonser i New York Times för att avfärda bilden av landet som laglöst, underutvecklat och översållat av prostituerade. Men eftersom filmen spelats in i en by i Rumänien ville byborna där också hudflänga Cohen. Därefter började ett formligt lämmeltåg av medverkande i filmen framträda, förklara sig lurade och kränkta och kräva både skadestånd och att scenerna med dem skulle klippas bort. Mediecirkusen gjorde att filmen knappt behövde någon reklam, och det var svårt att inte undra över vilket som var sant och vilket som enbart arrangerades för att falla sensationsjournalisterna i smaken.

Själv uppträdde den notoriskt skygge Cohen aldrig utanför sin rollperson, som blev en flitig gäst i tv-världens ledande underhållningsprogram. Där spädde han snarast på kritiken om att hans humor snarare bekräftade än motverkade de fördomar han vältrade sig i, en debatt som fick ytterligare näring när Seinfeld-kändisen Michael ”Kramer” Richards i ett skandalframträdande förlorade självbehärskningen på en komediklubb i Los Angeles och började skrika rasistiska förolämpningar till några svarta ungdomar i publiken. Cohen, som själv har judiskt påbrå, ägnar sig gärna åt grovkornig antisemitism i rollen som Borat – till särskilt judiska kritikers fasa. Den debatten lär knappast sluta efter Golden Globe-nomineringen för filmen i december, då Cohen i ett pressmeddelande lät hälsa att Borat dessvärre inte kunde kommentera saken eftersom han befann sig på den antisemitiska Förintelsekonferensen i Iran tillsammans med bland andra Ku Klux Klan-ledaren David Duke.

Alla filmer

1. Pirates of the Caribbean: Död mans kista (1 133 855 besökare)

2. Da Vinci-koden (654 735)

3. 3. Ice Age 2 (648 735)

4. Casino Royale (617 322)

5. Narnia: Häxan och Lejonet (580 310)*

6. Lilla Kycklingen (505 075)

7. Heartbreak Hotel (462 820)

8. Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (409 916)

9. Bilar (359 323)

10. Djävulen bär Prada (322 370)

* = premiär 2005

Svenska filmer

1. Heartbreak Hotel (462 820)

2. Beck – skarpt läge (286 093)

3. Offside (252 418)

4. Göta Kanal 2 (226 934)

5. Varannan vecka (194 123)

6. Lilla Jönssonligan och Stjärnkuppen (152 549)

7. 7 miljonärer (122 469)

8. Mastermind (120 654)*

9. Pettson & Findus: Tomtemaskinen (88 612)*

10. Förortsungar (80 245)

Svensk films marknadsandel: 18,9 procent (2005: 22,6 procent).

© Michael Tapper, 2007. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2006. Malmö: Nationalencyklopedin 2007, s. 186–189.