USA 2006. Regi: Paul Greengrass. Med: Ben Sliney, Trish Gates, Gregg Henry, Becky London. Längd: 1:51.
Inga stjärnor. Ingen glamour. Inga tuffa oneliners. Ingen snygg dramatisk kurva mot en rafflande final med uppbygglig happy end. Och vi vet redan från början hur det slutar när United Airlines flight 93 lyfter klockan 08.42 den 11 september 2001.
Det gör United 93 till en av årets mest gripande och sevärda filmer.
Liksom Bloody Sunday bygger brittiske regissören-manusförfattaren Paul Greengrass sin senaste dramadokumentär på omfattande efterforskning: haverirapporten, bandupptagningar från det kapande flygplanet och intervjuer anhöriga till offren ombord. Flygpersonal spelar sina kollegor, och flera av flygledarna – under Ben Slineys ledning – spelar sig själva.
Greengrass avviker också markant från Oliver Stones skamlöst melodramatiska World Trade Center och tidigare UA 93-exploateringar, som TV-filmen Flight 93. I stället för de sedvanliga huvudpersonerna ger klippningen oss ett kalejdoskop över så gott som alla inblandade, kapare likväl som passagerare, flygbesättning, flygledare och militär.
Skådespeleriet är återhållsamt, för att inte säga stramt. Vardagligt småprat blandas med arbetsrutiner. Kameran observerar men väljer inte ut någon favorit, väljer inte sida. Därmed respekteras de anhörigas önskningar om att inte göra tragedin till ett propagandanummer för Bush II-regeringens ”krig mot terrorn”.
Ser man till den politiska och militära högsta ledningens handlingsförlamning, vittnar filmen snarare om ett organisatoriskt fiasko. Civila och militära flygledare vädjar här förgäves om nödvändiga beslut och motåtgärder från Pentagon och Vita Huset. För som vi kommer ihåg från Michael Moores Fahrenheit 9/11, informerades presidenten om den första terrorattacken strax efter att den hade hänt. Trots det dröjde han sig kvar – passiv och med glasartad blick – under många viktiga minuter i den skolklass i Florida som han besökte.
När bestyckade stridsflygplan väl fanns i det aktuella luftrummet och Bush II höll sitt tal till nationen på TV var katastrofen redan ett faktum. Allt detta vet vi när UA 93 börjar sin 81-minuters färd mot undergången på en åker i Pennsylvania. Ändå blir spänningen olidlig.
För precis som Hitchcock en gång konstaterade blir publiken långt mer involverad om de vet vad som är på väg att hända än om något plötsligt bara händer. Greengrass utnyttjar greppet för maximal effekt. Med nervig handkamera och fingertoppskänslig exakthet i klippningen blir varje blick och varje rörelse under denna minut-för-minut-rekonstruktion av händelseförloppet på planet dramatiskt laddad.
Att United 93 inte blev någon succé i USA, trots strålande recensioner, är kanske inte så märkligt. Filmen är ingen lustfylld thriller-berg-och-dalbana för den popcornsugne, utan ett skitigt, påträngande och blodigt möte med döden. Oförglömlig i all sin originella enkelhet, sin koncentration och sin fullständiga närvaro.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-08-18.