Fem i topp
DEN VITA TIGERN (The White Tiger)
Rahmin Bahranis macchiavelliska tragedi om det indiska klassamhällets grymma logik kontrar alla Slumdog Millionaire-sagor om hur ett mirakel lyfter den renhjärtade från rännsten till rikedom. Knivskarp blandning av kärv realism och nervig thriller med fantastiska skådespelarinsatser.
IN THE HEIGHTS
Lin-Manuel Miranda och Quiara Alegría Hudes succémusikal på Broadway återvänder hem från Broadway till verklighetens Washington Heights för att i medryckande sång- och dansnummer mitt i vardagen kontra rasismens skräckbilder av folk i ”utsatta områden”. Och vilket år Miranda haft, med hela tre filmer på repertoaren! In the Heights går nu på HBO Max. Netflix har haft premiär på Mirandas musikalfilm Tick, Tick… BOOM! en hyllning till Jonathan Larsons (mest känd för musikalen Rent) självbiografiska musikal också han en musikalförfattare som fick betydande stöd av den i november 2021 avlidne Stephen Sondheim (se West Side Story nedan). Dessutom har Miranda skrivit en handfull låtar till nya Disney-filmen Enchanted, som fick biopremiär i november och nu finns att se på Disney+. Och har ni missat hans genombrottsmusikal Hamilton (Disney+), så ta en av julhelgdagarna till att njuta av denna musikaliskt lekfulla historielektion om den amerikanska revolutionen.
MARE OF EASTTOWN
Årets kriminalserie vadar genom nyfattigdom och läkemedelsmissbruk i en småstad ljusår från den amerikanska drömmen. Deckarpärla med många oväntade skruvningar, där Kate Winslets vresiga antihjältinna – surkärring, om ni så vill – växer till en ljusgestalt som tar strid för utslagna och föraktade.
SMALL AXE
Episk filmserie om segregationens London från 1968 till 1982 som varvar dramadokumentära nedslag i de karibiska immigranternas medborgarrättskamp med poetiska novellfilmer om vardagen för de nya invandrarna under regissören Steve McQueens uppväxt.
THE VELVET UNDERGROUND
Dokumentär djupt förälskad i det motkulturella 1960-tal den skildrar kring rockgruppen. Regissören Todd Haynes plockar ur dåtidens filmiska verktygslåda för att fånga ett kulturklimat av gränslös konstnärlig nyfikenhet trots tekniska och ekonomiska begränsningar, något som borde inspirera 2020-talets unga regitalanger.
Måste ses-filmer och -serier
CRIP CAMP & BLÄCKFISKEN OCH JAG (My Octopus Teacher)
DON’T LOOK UP
Läs även klimatforskaren Peter Kalmus replik till kritikerna och hur fyra klimatexperter diskuterar filmen, båda texterna i The Guardian.
PALMEMÖRDAREN – EN FILM OM SKANDIAMANNEN
PASSERA (Passing)
SCENER UR ETT ÄKTENSKAP (Scenes from a Marriage)
STORMNINGEN AV KAPITOLIUM (Four Hours at the Capitol)
VÅR LILLA HEMLIGHET (Guilt)
Orecenserade men rekommenderade filmer och tv-serier
Benedetta (Paul Verhoeven, Frankrike/Nederländerna, 2021)
Benedetta Carlini (1590–1661) – stridbar, lesbisk nunna som frambringade mirakel och ansåg sig vara besatt av ängeln Splenditello när hon låg med syster Bartolomea – är som skräddarsydd för en film av Paul Verhoeven. Han ger henne inte bara ångande sexscener med Mariafigurin som dildo utan också ett happy end som hon inte fick i verkliga livet: Benedetta Carlini dog efter 30 år i fängelse. Katolska kyrkan gjorde gratisreklam genom att storma mot filmen, ett idag sällsynt bonus som säkert värmde i hjärtat på den gamle provokatören.
The Card Counter (Paul Schrader, USA 2021) & Light Sleeper (Paul Schrader, USA 1992, på bluray)
The Card Counter (Paul Schrader 2021). Korthajen William Tell (Oscar Isaac), med ett förflutet som torterare i det ökända Bagdad-fängelset Abu Ghurayb, i The Card Counter är en av Paul Schraders ”God’s lonely men” som lever med en strikt personlig moralkodex i samhällets marginaler. Film nummer två i den löst sammansatta trilogin som inleddes 2017 med FIRST REFORMED och avslutades 2023 med Master Gardner. Rekommenderas för finsmakare av asketiskt stram film med subtilt skådespeleri.
The Father (Florian Zeller, Frankrike/Storbritannien 2021)
Stilgrepp i film har sällan varit så subtila och verkningsfulla som i Florian Zellers lågmälda mardrömsskildring av den åldrade Anthony (Anthony Hopkins) tilltagande demens. Rum flyttar sig i hans lägenhet, köket är plötsligt ett annat, döttrarna byter ansikten, okända människor dyker upp mitt i vardagen. En studie i hur man med kreativ klippning mellan olika miljöer och en kraftfull rollgestaltning kan få oss att se världen genom en sjuk människas ögon.
Last Night in Soho (Edgar Wright, Storbritannien 2021)
Swinging London som dröm och mardröm skildrar Edgar Wright med ambivalent 1960-talsnostalgi till gangster- och porrtidens Soho. Dit transporteras nutida modedesignern Ellie (Thomasin MacKenzie) i sina fantasier om nattklubbssångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), som snart hotar hennes eget liv. Stilsäker blandning av gangsterfilm och skräck, där särskilt Roman Polanskis Repulsion (1965) stått förebild.
Nomadland (Chloë Zhao,USA 2021)
Hajpad och bitvis tveksam i sin inställsamhet till Amazon-imperiets skamlösa utnyttjande av lågbetald personal utan anställningstrygghet. Bortsett från det är Chloë Zhaos film ett känsligt möte med det amerikanska prekariatet av fattigpensionärer, särlingar och utslagna som, likt huvudpersonerna i depressionsklassiken Vredens druvor (The Grapes of Wrath, 1940) saknar bostad och tvingas dra omkring på vägarna i jakten på korta påhugg för att få mat för dagen.
The Power of the Dog (Jane Campion, Australien/Nya Zealand/Kanada/ Storbritannien 2021)
Jane Campions västernfilm, efter Tomas Savages roman, blir till en studie av patriarkal maktideologi och bortträngda homosexuella begär genom porträttet av den välbärgade ranchägaren Phil Burbank (Benedict Cumberbatch) i 1920-talets Montana. I svartsjukt raseri driver han sin bror Georges (Jesse Plemons) fru, ensamstående mamman Rose (Kirsten Dunst), till alkoholism och splittrar familjen genom att ta sig an Roses son Peter (Kodi Smit-MacPhee). En klassisk familjetragedi men med oväntad utgång som lever högt på sina andlöst vackra miljöskildringar i kontrast till det brutala kammardramat med lysande skådespelarprestationer i samtliga roller. Vinnare av Silverlejonet på Venedigs Filmfestival.
Squid Game (Hwang Dong-hyuk, Sydkorea 2021)
Grymt dödsspel på sydkoreansk ö som tog världen och särskilt moralpanikens väktare med storm men som vid närmare inspektion visar sig vara långt mer än bara krass spekulation i blodbad. Serieskaparen Hwang Dong-hyuk har både ett tydligt klassperspektiv om hur människor på samhällets botten tvingas förnedra sig och dö i ett modernt gladiatorspel för de rikaste enprocentarna. Men han har också en bitande svart humor som tillsammans med rollgalleriets märkliga blandning av nyanserade, humanistiska personporträtt och grovkorniga typer som lyfter serien till bitande samhällssatir.
The White Lotus (Mike White, USA 2021)
Pang i bygget (Fawlty Towers, 1975/1979) korsar vägarna med ibsenskt äktenskapsdrama, familjekomedi, thriller, ungdomsromans med mera på en lyxresort i Hawaii. Träffsäker sedekomedi av Mike White med osminkade rollporträtt och en bitvis halsbrytande rättfram dialog som bryts mot den paradisiska miljön, där hotellanläggningen visar sig vara byggd på mark stulen från ursprungsbefolkningen.
4K & Bluray
Battleship Potemkin (Sergej Eisenstein, Sovjetunionen 1925) + Drifters (John Grierson, Storbritannien 1929)
Brittiska Filminstitutets bästa bluraykombo är en nyrestaurerad HD-överföring av Sergej Eisensteins klassiker och John Griersons Eisenstein-inspirerade, stilbildande dokumentär. Plus en trio kortfilmer och ett läsvärt häfte med essäer för såväl den hårdkokte filmvetaren som amatörcineasten.
Devi (Satyajit Ray, Indien 1960) & Charulata (Satyajit Ray, Indien 1964)
Satyajit Ray är främst känd i västvärlden för sin Apu-trilogi (1955–59), men nu har Criterion Collection börjat ge ut flera av hans andra filmer i nyrestaurerat skick på bluray, däribland de här två pärlorna om kvinnornas inskränkta värld i Bengalens borgarklass.
Devi är en tragi-satir över hinduistisk väckelse och den hierarkiska familjeordningen under en autokratisk patriark. Filmen handlar om hur Kali-anhängaren Kalikinkar (Chhabi Biswar) får en nattlig ingivelse om att yngste sonen Umaprasads (spelad av Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee) hustru Dayamoyee (Sharmila Tagore) är en avatar av hans dyrkade gudinna. Och vare sig hon vill det eller inte, får hon finna sig i att bli satt på en piedestal för att förtvina som en levande gudabild för horder av desperata tillbedjare.
Charulata ser i mycket ut som en variation på Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem (1879), även om den baserar sig på kortromanen Nastanirh (”The Broken Nest”, 1901) av Rabindranath Tagore och utspelar sig i Calcutta kring sekelskiftet 1900. Titelpersonen (Madhabi Mukherjee) är en kulturslukande och intellektuell ung kvinna som gift sig med den betydligt äldre tidningsredaktören Bhupati (Shailen Mukherjee, inget släktskap med Mdhabi) men förälskar sig i maken yngre kusin, den spirituelle Amal (Soumitra Chatterjee). Triangeldramat slutar visserligen med allas försoning med sina respektive livsöden, men fram till slutet är den en både vacker och fascinerande sedekomedi om livet i Bengalen under brytningstiden mellan gamla traditioner och det nya, urbana och sekulära Indien.
Devil in a Blue Dress (Carl Franklin, USA 1995)
Carl Franklins filmatisering av deckarförfattaren Walter Mosleys roman från 1990 är en stilfull neo-noir som konstnärligt, om än inte ekonomiskt, kan mäta sig med Curtis Hansons kassasuccé L.A. Konfidentiellt (L.A. Confidential, 1997). Här introduceras vi till Mosleys deckarhjälte Ezekiel Easy Rawlins (Denzel Washington) när han blir en av många som efter andra världskriget sparkas från Los Angeles flygplansindustrier. I desperation tar han ett uppdrag från rike och vite DeWitt Albright (Tom Sizemore): att hitta Albrights älskarinna Daphne (Jennifer Beals). Givetvis blir uppdraget långt farligare än Rawlins kunnat föreställa sig, men som tur är får han snart hjälp av sin samvetslöse gangsterkompis Mouse (Don Cheadle).
The Front (Martin Ritt, USA 1976)
Martin Ritts komedi om 1950-talets häxjakt på misstänkta kommunister bland Hollywoods manusförfattare är en av få filmer där Woody Allen enbart spelar huvudrollen. Här gör han restaurangarbetare och bookmaker, Howard Prince som rekryteras först av en sedan av många svartlistade manusförfattare att bli en ”front”, det vill säga sätta sitt namn på manusen så att de verkliga författarna kan kvittera ut arvodet. Prince får en del av kakan och blir snart både rik och berömd, vilket förstås leder till oanade komplikationer. Filmen möttes av en del surmagad kritik för att behandla sitt ämne lättsinnigt. Själv tycker jag den är en klart sevärd, om än inte briljant, drift med underhållningsindustrin och kändisskapet.
La grande illusion (Jean Renoir, Frankrike 1937)
Jean Renoirs klassiker om klass och moral i första världskrigets frontlinjer mellan Frankrike och Tyskland har älskats ihjäl av kritiker, inte minst för att Joseph Goebbels giftstämplade filmen och lät bränna alla tyska kopior. I jämförelse med många skakande skildringar av kriget – Abel Gances J’accuse (1919), Lewis Milestones På västfronten intet nytt (All Quiet on the Western Front) och G.W. Pabsts Westfront 1918 (båda 1930) – framstår Renoirs skildring emellertid som ganska tam och till och med romantiskt förljugen. Här fraterniserar franska (Jean Gabins Maréchal, filmens hjälte) och tyska officerare (Erich von Stroheims von Rauffenstein) vänskapligt med varandra över en bit mat, och huvudpersonen flyr tämligen lätt från fängelset på ett tyskt slott och till Schweiz via några veckors rast med uppfriskande sex hos tyska bondmoran Elsa (Dita Parlo). Rollprestationerna kompenserar dock för mycket av filmens brister i handlingen.
Hemingway (Ken Burns & Lynn Novick, USA 2021) & Muhammad Ali (Ken Burns, Sarah Burns & David McMahon, USA 2021)
Det brukar gå flera år mellan Ken Burns välresearchade dokumentärserier, men i år kom två stycken med kort intervall. Båda lyfter på klassiskt Burns-vis från tunnelseende biografiska skildringar till att sätta sina titelpersoner som navet kring vilket serierna skildrar deras samtid.
Hemingway blir på så sätt en berättelse om författarens alla fruar och dera bakgrunder, konstkretsarna i Paris, där Hemingway bodde i sin ungdom och förstås hans många reportageresor i olika krig.
Där Hemingways liv slutar börjar Muhammad Alis karriär när han efter sin OS-guldmedalj i Rom 1960 blir proffs för att göra kometkarriär till att bli världsmästare i tungvikt 1964, förlora titeln två gånger men komma tillbaka – till priset av en sönderslagen kropp med hotande organsvikt och svårdiagnosticerade koordinationsbesvär som snart skulle blomma ut i Parkinsons sjukdom. Rörande och upprörande dokumentärserie som inte väjer för Alis mindre smickrande sidor, hans missriktade lojalitet till skurksekten Nation of Islam och dess maffiaboss Elijah Muhammad, ständiga vänsterprassel och hatstormande mot sin motståndare – framförallt Joe Frazier – som kopierade Ku Klux Klans rasistiska nidbilder.
It Happened Tomorrow (René Clair, USA 1944)
René Clair är en av filmhistoriens många underskattade komediregissörer. Har ni inte skaffat Criterion Collection-utgåvorna av Under the Roofs of Paris (Sous les toits de Paris, 1930; endast dvd), som inkluderar science fiction-kortfilmen Paris Asleep / The Crazy Ray (Paris qui dort, 1924), Le Million (1931, endast dvd) och I Married a Witch (1942) är det hög tid. Den här fint nyrestaurerade men extramaterial-utsvultna amerikanska blurayutgåvan har en dynamit-ensemble med bland andra Jack Oakie (odödlig för sin Mussolini-parodi som Benzino Napaloni i Chaplins Diktatorn), Sig Ruman (Bröderna Marx ärkefiende i flera av deras MGM-filmer) kring kärleksparet, spelade av Dick Powell och Linda Darnell. Handlingen är typisk för den fantasifulle Clair: Kring sekelskiftet 1900 önskar en journalist i karriären (Powell) att han kunde förutse morgondagens nyheter för att ligga steget före alla andra. En gammal arkivarie uppfyller hans önskan genom att förse honom med just morgondagens tidning dagen innan. Men man ska förstås vara försiktig med vad man önskar sig, även om man, likt huvudpersonen, får viss draghjälp i sina förutsägelser av en tankeläsare och medium (Darnell), som inte tvekar om att själv hjälpa till att uppfylla sina fejkade syner.
The Love of Jeanne Ney (Die Liebe der Jeanne Ney, G.W. Pabst, Tyskland 1927)
I berömmelse kan den här filmen inte tävla med G.W. Pabst-klassiker som Pandoras Box (Die Büchse die Pandora, 1928) och En förlorads dagbok (Tagebuch einer Verlorenen, 1929). Men konstnärligt är den minst lika intressant, gjord under de gyllene sista åren av stumfilmstiden då många regissörer tävlade i innovativa stilgrepp och experiment med berättarkonventioner. Handlingen börjar i revolutionens Ryssland 1917 och fortsätter i Paris, med långa exteriör-scener inspelade i stan. Pabst mixar Neue Sachlichkeit-realism, sovjetiskt montage, Hollywood-melodrama med bildkomposition och dramatisk ljussättning hämtad från tysk expressionism. Handlingen är på samma sätt en vild korsning av mordthriller, spiondrama och flammande kärleksskildring. Det sistnämnda inspirerade den brittiske distributören att sätta tabloidtiteln Lusts of the Flesh på filmen. Men det här är snarare Pabsts ”Lust for Film”.
The Masque of the Red Death (Roger Corman, USA 1964)
Sällan har Technicolor använts så expressivt som i Roger Cormans filmatisering av Edgar Allan Poes klassiska novell där han fick den gudabenådade Nicolas Roeg bakom kameran, Vincent Price på sin karriärs höjdpunkt som prins Prospero, och där både scenografen Daniel Haller och kostymören Laura Nightingale fick fritt kreativt utlopp för sina konstnärliga talanger. En skräckklassiker som uppenbart inspirerat Dario Argentos färgsprakande giallofilmer och som nu finns i en strålande 4K-utgåva.
Medium Cool (Haskell Wexler, USA 1969)
Filmfotografen och regissören Haskell Wexlers kombination av provokativ cinéma verité-dokumentär och konventionell spelfilm, inspelad under kravallerna utanför Demokraternas konvent 1968 med några av Hollywoods största affischnamn, satte tonen för New Hollywood. Vid premiären fick den en politiskt motiverad X-censurstämpel som i praktiken hindrade all distribution på de sora biografkedjorna. Men filmen lyckades ändå nå en stor publik på arthouse-biograferna i USA:s storstäder och universitetsorter och fick ett enormt konstnärligt inflytande på dåtidens unga regissörsgeneration. Musiksatt i tidens anda med bidrag från Mike Bloomfield (Wexlers kusin) och The Mothers of Invention.
A Night at the Opera (Sam Wood, USA 1935)
Bröderna Marx första film för MGM är en av deras bästa, även om anarkismen från tiden på Paramount tämjts något. Här finns bland annat den berömda hyttscenen, där Marx-bröderna lyckas klämma in femton personer på några få kvadratmeter, och kontraktssketchen som parodierar Hollywoods många telefonkatalogtjocka avtal, med bland annat en klausul om avtalets upphävande vid psykisk sjukdom som Chicos Fiorello skrattar ut eftersom han inte tror på ”the Sanity Clause”. Sig Ruman (se även It Happened Tomorrow ovan) blev här brödernas favoritskurk med fortsättning i ytterligare två filmer. Och ja, Bröderna Marx inspirerade Queen till albumet med filmens titel (även A Day at the Races), och Groucho blev personlig vän med gruppen, som hälsade på honom i Los Angeles för att sjunga några av sina hits a capella, inklusive ”Bohemian Rhapsody”.
Nightmare Alley (Edmund Golding, USA 1947)
Inför premiären på Guillermo Del Toros nyinspelning av William Lindsay Grahams legendariska kioskroman från 1946, passar Criterion Collection på att ge ut den första noir-inspirerade filmatiseringen från 1947. Handlingen är en brutal skildring av några bondfångare i underhållningsindustrins bottenskikt som klöser sig upp till toppen för att sedan rasa ner i rännstenen igen – en omvänd amerikansk framgångshistoria. Det här var matinéidolen Tyrone Powers älsklingsprojekt, hans desperata försök att bryta sig ut ur rollfacket som var hans fängelse. Många av Grahams råaste inslag fick stryka på foten, men många finns också kvar, om än som vaga antydningar. Och kärnan av hans genremässigt innovativa och grymma berättelse om könsdoftsångande passion, dumdristigt bedrägeri och skoningslöst svek lyckades man inte sudda ut. En klassiker som slår det mesta i sin svärta.
NO TIME TO DIE (Cary Joji Fukunaga, USA/Storbritannien 2021)
Efter ytterligare en okulärbesiktning av filmen på hemmabion har jag blivit vänligare inställd till filmen än efter pressvisningen i höstas. Den är fortfarande halvtimmen för lång – man kunde med fördel klippt bort en hel del i andra halvan – Rami Malek är en svag, rent av löjeväckande, Bond-skurk, och många av filmseriens återkommande bifigurer, särskilt Moneypenny (Naomie Harris) och M (Ralph Fiennes), har krympts till cameoframträdanden. Men jag kan bara beundra producenternas och Daniel Craigs mod att revidera och förnya Ian Flemings otidsenliga kallakrigare till en mer komplex och intressant rollfigur. Filmens tema om ett nytt biovapen – nanorobotstyrda virus med skräddarsydda DNA-profiler för ta kål på individer eller hela folkgrupper – kom dessutom samtidigt med oroande rapporter om att kinesiska staten med hjälp av storföretaget BGI (känt för att sälja fosterdiagnostiktjänster globalt) samlar in DNA-data från jordens alla hörn. Kanske en del i folkmordsstrategin för Xinjiang-provinsen. Eller som instrument för sitt globala sidenvägsprojekt med sikte på världsdominans under Pax Sinica. 4K-utgåvan är dessutom årets bästa i sitt format. Dolby Atmos-mixningen är en smekning för öronen, lyssna bland annat på hur man arbetar med surroundkanalerna under scenen i Santiago de Cuba. Och Daniel Kleinmans förtexter är ett mästerstycke i grafisk design som i Saul Bass anda fångar filmens tema om biologisk krigföring och nanoteknologi på några minuter.
Orlacs Hände (Robert Wiene, Österrike 1924) & Mad Love (Karl Freund, USA 1935)
Två filmer efter Maurice Renards roman Les Mains des Orlac (1920). Den första med Conrad Veidt i huvudrollen är en texttrogen, typisk 1920-talsproduktion med expressionistiska inslag – om än inspelad i Österrike och inte i Tyskland. Den andra är en friare dramatisering, gjord som lågbudgetproduktion på MGM för att konkurrera med Universals framgångsrika satsning på skräckfilm och med nykomlingen Peter Lorre som den galne kirurgen Dr. Gogol. Båda har sina kvaliteter. Söker man en allvarsam romantolkning, väljer man den tyska versionen. Vill man ha en satir över manliga perversioner inte helt olika de som uttrycks på dagens incel-forum, då köper man den amerikanska. Båda har sina kvaliteter.
Out of the Blue (Dennis Hopper, Kanada 1980)
Dennis Hopper gjorde comeback efter megafloppen 1971 med The Last Movie med ett Kanada-producerat, socialrealistiskt ungdomsdrama i arbetarklassmiljö som riktar skrevsparkarna mot hans egen hippiegeneration. Linda Manz från Terrence Malicks Himmelska dagar (Days of Heaven, 1978) spelar punkrebellen Cebe som ser fram emot att få ett fungerande familjeliv när pappa Don (Hopper) släpps från fängelset. Han visar sig emellertid vara allt annat än den drömfigur hon hoppats på, något som kulminerar i en brutal uppgörelse.
A Place in the Sun (George Stevens, USA 1951)
Theodore Dreisers tegelstenstjocka romanförlaga An American Tragedy (1925) bygger på det infamösa fallet Charles Gillette, som 1906 mördade sin gravida fästmö Grace Brown i hopp om att gifta upp sig med överklassflickan Harriet Benedict. Redan kring 1930 hade Sergej Eisenstein arbetat på en filmatisering, som när han lämnade USA togs över och färdigställdes 1931 av Josef von Sternberg – till Dreisers raseri för sin radikala revidering av handlingen och rollfigurerna. George Stevens mer berömda version från 1951 med Montgomery Clift, Shelly Winters och Elizabeth Taylor i triangeldramat går ännu längre och stryker ner stora delar av händelseförloppet, censurerar alla referenser till abort och ändrar till och med namnen på huvudpersonerna. Ändå återstår en ovanligt rättfram klasskildring av det föregivet klasslösa USA, där (själv)respekt och framgång stavas pengar, och en i klassisk mening tragisk kärlekshistoria med ett måleriskt filmfoto av William C. Mellor som står i kontrast till den gastkramande thrillerintrigen – skuggsidan av den manliga huvudpersonens korta tid och plats i solen. En roman som skriker efter en nyinspelning, helst som tv-serie.
Sorry, Wrong Number (Anatole Litvak, USA 1948)
Filmatiserad radioteater brukar vara en pejorativ term, men här bevisar Anatole Litvak motsatsen i sin film noir-tolkning av Lucille Fletchers radiodrama från 1943. Hans dramaturgiska lösning är att återge den sängbundna, kvinnliga huvudpersonen Leona Stevensons (Barbara Stanwyck) förflutna i en rad återblickar medan hon med hjälp av sin telefon försöker nå sin make Henry (Burt Lancaster). Pusslet som läggs av hennes minnesbilder leder fram till filmens berömda, överraskande final.
Twentieth Century (Howard Hawks, USA 1934)
Howard Hawks gjorde den här, världens kanske första screwballkomedi, efter manus av Ben Hecht och Charles MacArthur – i sin tur byggd på deras pjäs från 1932. John Barrymore spelar över med en sällan skådad manisk frenesi i rollen som Broadway-impressarion Oscar Jaffe. Han inleder en förbindelse med den måttligt teaterbegåvade underklädesmodellen Mildred Plotka (Carole Lombard, som ger Barrymore en tuff match i hysterigenren) och hjälper henne att bli stjärna på scen. När de efter tre år går skilda vägar rasar hans karriär medan hon eftersöks av Hollywood, och de förenas på hennes tågresa mot drömfabriken för både slagsmål och försoning. En både påfrestande och vansinnigt rolig komedi med skrikvolymen konstant på elva.
Uptight (Jules Dassin, USA 1968)
På tröskeln till 1970-talets blaxploitationvåg gjorde film noir-veteranen Jules Dassin den här hårtslående, socialrealistiska uppdateringen av irländaren Liam O’Flahertys thrillerroman från 1925, tidigare filmatiserad av John Ford som The Informer (1935). I Dassins film är huvudpersonerna afrikanamerikanska revolutionärer i de hetlevrade svallvågorna efter mordet på Martin Luther King. Producenten Ruby Dee spelar en av huvudrollerna, och resten av rollistan är fylld av några av dåtidens främsta svarta skådespelare. Utgiven i perfekt restaurerat skick, och med Black Lives Matter-protesterna ekande i bakhuvudet känns den högst modern.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-12-31.