Ingen genre slår klorna i åskådaren som dokumentären. Vetskapen om att det står verkliga människor med verkliga livsöden framför kameran gör filmupplevelsen råare, mer påträngande. Och de växande strömningstjänsterna har gjort dokumentären populärare än någonsin.
I år är rumänska Collective (HBO), som jag recenserade för snart ett år sedan, Oscarsnominerad i två kategorier: bästa dokumentär och bästa internationella film. Chilenska The Mole Agent (digital köp/hyrfilm), tidigare recenserad av Mattias Oscarsson, är en annan som fått en världspublik under 2020. Men även de återstående tre nominerade – alla med vitt skilda teman och berättarstilar – förtjänar sin plats i solen, därav den här krönikan.
Fjolårets Sundance-favorit Crip Camp (Netflix), producerad av Barack och Michelle Obama, är årets klassiska dokumentär. Den bygger på intervjuer och arkivmaterial från 50 år av medborgarkamp för funktionshindrade som började på ett sommarläger för ”handikappade” ungdomar från hela landet 1971 strax intill platsen för Woodstock-festivalen utanför New York. Lägret blev deras ”summer of love” eftersom det styrdes av livsglada hippier som sket i traditionerna.
Följaktligen fick alla rullstolsbundna, hjärn- och neurosedynskadade för första gången i sina liv göra precis vad de ville. En revolutionerande upplevelse för den som handikappats mer av sin omgivning än av sig själv: trottoarer och hus som fysiska hinder, fördomsfullt grannskap och överbeskyddande föräldrar som psykologiska fångvaktare. Nu kunde de rasa fritt i naturen, idrotta, leka, flirta, supa och få sina första sexuella upplevelser.
De blev helt enkelt hela människor, och med den nyvunna självrespekten startade de en medborgarrättsrörelse som kämpade i motvind mot såväl Nixon som Carter och Reagan innan deras mänskliga rättigheter blev amerikansk lag. Det är en känslo-berg-och-dalbana byggd kring Judy Heumann, rörelsens talesperson, men med många hemska, roliga, skabrösa och tårdrypande historier även från andra lägermedlemmar. CP-diagnosticerade Denises dråpliga berättelse om hur stolt hon var över att ha fått gonorré eftersom hennes läkare då tvingades se henne som kvinna är bara en av många anekdoter som stannar i minnet efter filmens slut.
Som kontrast är Time (Amazon Prime) en experimentell, svartvit dokumentär om en hur ensamstående Sibil i New Orleans uppfostrar sex barn samtidigt som hon försöker klara livhanken och förståndet medan maken Rob avtjänar ett fängelsestraff på 60 år. Det är en film om USA:s fängelseindustri och om kasten mellan hopp och förtvivlan när hon år efter år ansöker om strafflindring för sin man. Men framförallt är det en film om hur tiden både stoppar i det ögonblick Rob spärras in och rusar förbi medan barnen växer från späd ålder till vuxna.
Filmen är till stora delar inspelad med gammal videoteknik och på mobiltelefoner av Sibil själv. Regissörens bidrag är främst berättarstrukturen där vi abrupt åker fram och tillbaka i tiden, ofta utan att vi riktigt förstår den kronologiska ordningen mellan scenerna. Som videodagbok är den säkert en skatt för Sibil och Rob, men för den utomstående betraktaren rycker tidsförflyttningarna sönder snarare än förstärker inlevelsen i hennes känslotillstånd.
En film som ligger nära mina egna erfarenheter från dyk och snorklingar är sydafrikanska Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher, Netflix), om naturfotografen Craig Fosters närkontakt med en åttaarmad bläckfisk. Året börjar som en katastrof med att Foster blivit utbränd efter en lång filminspelning i Kalahariöknen. Vilsen i livet går han tillbaka till sin barndoms jaktmarker i havets kelpskog nedanför sitt hus vid Godahoppsudden. Där fäster han sig vid en bläckfiskhona, och efter många snorklingar vinner han hennes förtroende. Ett slags vänskap uppstår.
Filmen är inte bara för naturintresserade, den handlar om grundläggande existentiella frågor som vårt förhållande till andra livsformer. Med tiden börjar Craig (och vi) uppleva världen ur bläckfiskens perspektiv, se hur den med kreativ intelligens, nyfikenhet och leklust löser sina problem med de rovgiriga hajarna, den egna jakten och kontakten med den där människan som knackar på. En film om hur världen blir så mycket rikare om vi slutar se andra livsformer som främmande och fientliga. Vi är trots allt nära släkt med allt liv på jorden.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-03-22.
Crip Camp
USA 2020. Regi, manus: Nicole Newnham, James Lebrecht. Med: Judy Heumann, Denise Sherer Jacobsen, James Lebrecht. Längd: 1.48.
Time
USA 2020. Regi: Garrett Bradley. Med: Sibil Fox Rich, Freedom Rich, Justus Rich. Längd: 1.21.
Bläckfisken och jag
Sydafrika 2020. My Octopus Teacher. Regi, manus: Pippa Erlich, James Reed. Med: Craig Foster, den namnlösa bläckfisken. Längd: 1.25.