USA 2019. Regi: Anna Boden, Ryan Fleck. Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law, Ben Mendelsohn, Anette Bening. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.04.
Det är ingen slump att Captain Marvel får sin premiär inför 8 mars, internationella kvinnodagen. Efter tio års långbänk har Marvel äntligen sjösatt filmen i regi och manus av indie-filmmakarparet Anna Boden och Ryan Fleck, i Sverige mest kända för långfilmsdebuten HALF NELSON (2006). De har utgått från Kelly Sue DeConnicks röv(håls)sparkande feministiska version av serien, en motbild till floppkvalkaden för tidigare, förment sexiga kvinnliga superhjältefilmer som Catwoman (2004) och Elektra (2005).
Liksom i fallet med BLACK PANTHER förra året, har därför nättrollen hatbombat Captain Marvel i sociala medier och försökt att sänka förhandsintresset på bland annat kritikersajten Rotten Tomatoes. Båda kampanjerna misslyckades eftersom intresset snarare ökade efter att påverkansförsöken avslöjades.
Och Captain Marvel förtjänar att bli en framgång. Slutligen har vi i Carol ”Vers” Danvers, spelad med både pondus och humor av Brie Larson (SHORT TERM 12, KONG: SKULL ISLAND), fått en kvinnlig superhjälte som slängt bikinin och lackstövlarna för att dra på sig en helgjuten unisexdräkt. Hon behöver aldrig skriva oss på näsan om att hon är ”en stark kvinna” eller att hon har ”girl power” eller andra fjantfloskler som egentligen förmedlar att jämlikhet skulle vara något konstigt.
Danvers är en superhjälte som råkar vara kvinna. Det enda konstiga i filmen är att hon aldrig kallas Captain Marvel. Men så är avslöjandet av ”Mar-Vell” också en av handlingens många överraskningar.
Storyn är tydligt inspirerad av både X-MEN– och BOURNE-filmerna. Vår superhjälte börjar som intergalaktisk krigare med dödliga krafter hon har svårt att lära sig bemästra. Samtidigt plågas hon av minnesfragment från ett annat liv på en annan planet – pusselbitar som inte faller på plats förrän hon råkar kraschlanda 1995 i en videobutik i Los Angeles.
Väl på jorden blandar filmen obesvärat action och komedi, bland annat i en scen på stans t-bana då Danvers tvingas kämpa både mot en utomjording som tagit en gammal tants skepnad och de upprörda passagerarna som tror hon pucklar på en skyddslös pensionär. Vi påminns förstås också om 1995 är en tid när internet är nytt, datorerna plågsamt långsamma och grunge var på undergroundmodet.
Samt att Nick Fury – spelad av en fotorealistiskt föryngrad Samuel L. Jackson – då var en frifräsande ung SHIELD-agent med talang för kvicka oneliners. Med mimisk minimalism lyckas han till och med göra något så uttjatat som ett penisskämt roligt. Larson och Jacksons charmerande komiska samspel är så sprudlande att även en scen när de diskar tillsammans – när såg ni en superhjälte diska senast? – är kul att titta på.
Som alltid i en Marvel-film finns det en scen inbakad i eftertexterna och en efteråt som pekar fram mot kommande äventyr. Gradvis avslöjas det nämligen att Captain Marvel är en prequel till AVENGERS-filmerna, och nu kliver den siste av dem in i handlingen för att ställa sig i första ledet inför slutstriden i årets Avengers: Endgame.
Till och med jag som storknat av Marvels enorma produktion kände att det kittlade till i nördnerverna. Mycket beror det på filmens gedigna personteckning och avväpnande lättsamma ton i en genre tyngd av en operamässig högstämdhet och skitviktighet som mer än gärna kantrar över i rent löje – se exempelvis BATMAN V. SUPERMAN (2016) eller de två första THOR-filmerna (2011 och 2013).
Captain Marvel tar ner superhjälten på jorden också i bildlig bemärkelse, och det är ett hälsotecken för kommande Marvel-produktioner.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-03-06.