Världens första afrikanska superhjälte

Psykologen Carl Jung hade kunnat tala om synkronicitet 1966, året då både seriefiguren Black Panther och det afroamerikanska partiet med samma namn såg dagens ljus. Man skulle kunna tro att superhjälten tog namnet efter partiet. Men serieförlaget Marvel var faktiskt några månader före.

Idén kläcktes av tecknaren Jack Kirby. I en intervju 1990, fyra år innan sin död, berättade han att det på 1960-talet fanns ett glapp mellan serierna och läsarna. Många av Marvels trogna fans var svarta. Ändå fanns det inte en enda svart hjälte med superkrafter i tidningarna. Det ville han korrigera genom att skapa T’Challa, alias Black Panther, kung över det afrikanska riket Wakanda, vars unika tillgångar av den fiktiva och magiska metallen vibranium lagt grunden till en högteknologisk civilisation långt överlägsen alla andra i världen.

Det koloniala avtrycket

Hjältenamnet blev emellertid omtvistat. Chefredaktören Stan Lee ville ha Coal Tiger, ett både geografiskt malplacerat och töntigt förslag som likväl sattes 1999 på T’Challas son T’Chaka II i en alternativ tidslinje-story. Åren 1971–72 döptes superhjälten tillfälligt om till Black Leopard. Anledningen var förmodligen att FBI och polisen då trappade upp sina insatser mot Black Panther-partiet. T’Challa fick förklara för sina superhjältekollegor att hans originalnamn ”hade politiska konnotationer”, underförstått: som förlaget ville distansera sig ifrån.

Förutom förlagets räddhågsna hållning till den politiska verkligheten visar också de tidiga serierna hur svårt det var för de mestadels vita Marvel-tecknarna att släppa det koloniala perspektivet på Afrika från barndomens matinéäventyr. I det Fantastic Four-äventyr från 1966 som introducerar Black Panther förundras FF-hjälten Ben Grimm, alias Thing, över sin afrikanske kollegas tekniskt avancerade flygplan: ”Hur kan en kille på rymmen från en Tarzan-film kunnat lägga vantarna på en grej som den här?” Det vill säga: inte bara är Black Panther en löjlig bifigur från Hollywoods skräpkammare utan också en simpel tjuv som snott sin teknologi från någon annan, förmodat vit, uppfinnare.

Än idag finns det inslag som inte bara jag utan också afroamerikanska serietidningskritiker och fans är kritiska till. Till exempel att Wakanda är ett kungadöme, i praktiken detsamma som en diktatur, och att tronföljden avgörs genom en kamp på liv och död. Det har man också överfört till den bioaktuella filmen, då T’Challa (Chadwick Boseman) förlorar makten till den krigshetsande antagonisten Erik Killmonger (Michael B Jordan). Trots att landets invånare motsätter maktskiftet, underkastar de sig villkorslöst sin nye, farlige härskare.

Sensmoralen blir att demokrati är något svarta afrikaner varken kan eller vill ha eftersom de tycks lida av en nietzscheansk slavmoral som omöjliggör uppror. Hur det afroamerikanska filmteamet bakom Black Panther kunde tycka att det representerar Black Power är obegripligt. Förebilder saknas ju inte, som Botswanas förste president Seretse Khama, kungasonen som med framgång införde demokrati vid landets självständighet 1966, vann sin post i fria val och byggde ett modernt välfärdssamhälle. Han porträtterades 2016 i filmen A United Kingdom.

Black Panther krisar

En politiskt modigare Black Panther återkom emellertid 1973 under manusförfattaren Don McGregor. När superafrikanen tog sig an Ku Klux Klan blev det dock alltför kontroversiellt. Följetongen avbröts innan äventyret tagit slut, och Marvel återinsatte Jack Kirby vid skrivmaskinen. Han kastade ut Black Panther i en rad politiskt harmlösa och bisarra äventyr mer fantastiska än någonsin tidigare.

I ett av dem får han tag i den legendomspunna antikviteten Kung Salomons Groda, som öppnar en tidsport sex miljoner år in i framtiden. Ut träder en framtidsmänniska med science fiction-typisk jättehjärna och matchande ego och kräver att Black Panther ska böja sig inför hans överlägsna intelligens. Pantern svarar förstås på sådana herrefolksanspråk med en välplacerad höger.

Följande två decennier genomgick Black Panther och hans värld en rad förändringar. En tid tog till och med en vit New York-polis över hans namn och dräkt. Senare skulle T’Challas syster Shuri göra detsamma, men hon fick då superhjältekrafterna på köpet och blev Black Panther fullt ut.

Högervindarna på 1980-talet och den politiska urblekningen av Black Panther innebar en kommersiell och konstnärlig svacka för serien. Det återspeglades i superhjälten, som själv blev osäker och tyngd av problem. Ovanpå det invaderades Wakanda av skurkarméer, som ödelade landet och plundrade vibranium-resurserna. Slutet för Black Panther och hans värld, liksom för den tecknade serien, väntade runt hörnet.

1990-talet innebar emellertid en nystart. Skådespelaren Wesley Snipes planerade en filmatisering, men bestämde sig i stället för att ta sig an Marvel-hjälterollen som den vampyrjagande halvvampyren Blade på bioduken. Trots det var det nog ändå han som räddade serien med tanke på uppmärksamheten kring Hollywoodprojektet.

Ur askan till Hollywood

För nu fick Christopher Priest som seriens förste afroamerikanske manusförfattare gjuta nytt blod i såväl det ekonomiskt haltande Marvel som den konstnärligt vilsna serien Black Panther med början 1998. Satsningen blev en kritiker- och läsarsuccé. Under sju år, fram till att han lämnade Marvel 2004 efter en konstnärlig konflikt, skapade Priest både en politiskt uppdaterad och satiriskt vässad Black Panther-serie.

Priest uppfann nya figurer som Kasper Cole, alias White Tiger, och parade ihop honom med War Machine, Junta och Justice till Harlem-hjältegänget The Crew. Trots att eran Priest fick ett brådstörtat slut hade han lämnat ett outplånligt intryck på både Marvel och läsarna. Världens förste afrikanske superhjälte hade gjort comeback med besked och lyckats nå en läsekrets långt utöver den svarta medelklass förlaget såg som seriens målgrupp.

Black Panther hade blivit en superhjälte som även kommersiellt kunde mäta sig med förlagets storsäljare, Spider-Man och X-Men. När Marvel inledde sin pyramidalt framgångsrika filmsatsning var det därför bara en tidsfråga innan också T’Challa och hans alias skulle inta vita duken. Det hände 50 år efter hans födelse i Captain America: Civil War (2016).

Samtidigt med Black Panthers filmdebut återkom han 2016 i nya, ambitiöst skrivna äventyr signerade författaren Ta-Nehisi Coates och feministiska litteraturprofessorn Roxane Gay. Mångfaldigt prisbelönte Coates fortsatte i Christopher Priests anda med en seriehjälte som inte bara konfronteras med yttre fiender utan också med inre problem i sitt hemland, bland annat i ett utbrett folkligt uppror mot honom både som kung och superhjälte.

Coates följetong A Nation under Our Feet möttes till en början av ett stort medieintresse och lovord från kritikerna, men läsarintresset svalnade snabbt enligt Marvel och serien lades ner efter tolv nummer.

Än snabbare utför gick det med spin-offserierna Black Panther and the Crew och World of Wakanda. I den första berättar Coates och poeten Yona Harvey om hur ett nytt superhjältegäng – Luke Cage, Black Panther, Storm och Misty Knight – titelns ”crew”, kämpar mot polisövergrepp, exploatering och gentrifiering i Harlem. I den senare gör Roxane Gay superhjälten till en bifigur för att i stället skildra två kvinnor ur T’Challas livgarde, deras äventyr och lesbiska kärlekshistoria med varandra. Båda projekten lades ner efter endast sex nummer vardera. Marvels förklaring var återigen dåliga försäljningssiffror.

Kritiken lät inte vänta på sig eftersom Marvel under många år har stoltserat med sin satsning på mångfald, det vill säga att förlagets tecknade serier ska ha en representation av såväl kön som etniska grupper för att motsvara mångfalden i USA. Alex Abad-Santos reflekterade emellertid i Vox över hur lätt det var att rasa mot förlagets kommersiella hänsyn men desto svårare att faktiskt köpa tidningarna för att se till att de överlever.

Men varför slog nysatsningarna inte an? Det enkla svaret är att författarna var obekanta med Marvelseriernas värld, deras konventioner och berättarmönster, vilket man måste vara för att på ett meningsfullt sätt kunna bryta upp och göra nytt. Särskilt World of Wakanda är snål på action och rafflande äventyr och lägger i stället kraften på romansen mellan två kvinnor som vill göra uppror mot landets patriarkala traditioner och tabun. Samtliga tre projekt saknar också den satiriska udd och humor, gärna med politisk undertext, som gjorde Christopher Priests serier så framgångsrika.

Kort sagt, författarna Ta-Nehisi Coates och Roxane Gay vände sig till en skönlitterär publik som inte läser serier samtidigt som de stötte bort de serielitterata läsarna.

Wakanda, drömmarnas land

Men även om serietidningen Black Panthers framtid nu åter är ute på tunn is samtidigt som den bioaktuella filmen Black Panther slår kassarekord, så har Priest, Coates och Gay öppnat för att Wakanda kan genomgå en dynamisk social utveckling som matchar de teknologiska framstegen. För ingen annan serie med svarta superhjältar har, som Black Panther, visat upp en afrikansk utopi, och det är en viktig motbild till medierapporteringarnas oupphörliga skildringar av kontinenten som ett tragiskt och farligt ödeland.

Om vi tänker på Afrika är det ofelbart mediebilder av krig, sjukdomar, korruption, fattigdom, låg utbildning och svält som dyker upp framför ögonen. De bekräftas av verklighetsbaserade Hollywoodfilmer som Hotel Rwanda (2004) och BLOOD DIAMOND (2006). Sällan eller aldrig kontras de av filmer i andra genrer och med en mer optimistisk bild av länderna och deras invånare. Handen på hjärtat, hur många spelfilmer med svarta afrikaner i huvudrollerna har du sett på svensk bio eller i svensk tv?

När Hans Rosling åren strax innan sin död höll sina populära föreläsningar om den hoppfulla utvecklingen i Afrika krockade det därför mot publikens invanda föreställningar om ett ständigt katastroftillstånd. Det förefaller betydligt lättare att sälja in alarmism och hopplöshet än tanken på en komplex verklighet som faktiskt är möjlig att förändra, det har vi också sett på hemmaplan i dagens populistinfekterade debatt.

Att ställa utopi mot dystopi kan i sammanhanget tyckas banalt. Men förändring kräver inspiration, tanken på att en annan värld faktiskt är möjlig.

De flesta afrikanska länder har naturresurser nog att skapa välfärdssamhällen på samma nivå eller högre än dagens rikaste nationer. Problemet är, som det har sagts så många gånger tidigare, att kolonialmakter som Storbritannien, Frankrike, Belgien och Tyskland förstört den lokala ekonomin i grunden, dragit upp konstgjorda landgränser, hetsat folkgrupper mot varandra, lierat sig med en korrumperad maktmaktelit och börjat den utplundring som idag fortsätter med nya stormakter som USA, Kina, Saudiarabien med flera och deras storföretag. Sagoriket Wakanda visar ett Afrika som hade kunnat finnas om kontinenten fått utvecklas på egen hand, om invånarna själva fått exploatera sina naturresurser.

Det finns, som vi sett, en hel del att invända mot i Black Panthers Wakanda, som det feodala, odemokratiska styrelseskicket och den mossiga, patriarkala samhällsstrukturen. Även sagoriken som Oz och Shangri-la har sina problem och brister såsom fantasivärldar sprungna ur vita mäns fantasier. Med afroamerikanska serieförfattare, tecknare och nu även filmmanusförfattare och regissörer kommer Wakanda oundvikligen att förändras bort från den bara lätt friserade, koloniala drömbilden av ett afrikanskt Eldorado.

Serien och filmen öppnar dörren till ett kontrafaktiskt Afrika, såsom det kunde ha blivit om man hade fått bygga sin framtid helt på egna premisser. Mer än något annat har det gjort Black Panther till ett kulturfenomen. För om vi kan tänka ett annat Afrika då kan vi också tänka en annan värld – och förändra den.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-02-25.

Litteratur
Ta-Nehisi Coates Black Panther: A Nation under Our Feet, Book One (Marvel 2016)
Ta-Nehisi Coates & Yona Harvey Black Panther & the Crew (Marvel 2017)
Roxane Gay, Ta-Nehisi Coates, Rembert Browne & Yona Harvey Black Panther: World of Wakanda (Marvel 2017).
Sheena Howard & Ronald L. Jackson Black Comics: Politics of Race and Representation (Bloomsbury 2013).
Don McGregor m.fl. The Black Panther: Panther’s Rage, vol. 1 (Marvel 2016)
Adilfu Nama Super Black: American Pop Culture and Black Superheroes (University of Texas Press 2011).
Christopher Priest Black Panther by Christopher Priest: The Complete Collection, vol. 1 (Marvel 2015).