År 2012 fyllde den längsta filmserien i historien femtio. Det uppmärksammades i jubileumsböcker, historiska reportage i tidningar, TV och radio samt förstås en ny film, den tjugotredje i ordningen som producerats av brittiska bolaget EON (Everything Or Nothing), kritikerhyllade SKYFALL. Men berättelsen om James Bond går längre tillbaka, till den romanserie som före detta underrättelseofficeren i brittiska flottan, Ian Fleming, började publicera 1953 och som därför fortsatte jubileumsfirandet under 2013 med att fylla sextio.
James Bond är en egenartad stilblandning av spionthriller, pikaresk, science fiction, erotisk komedi, action och hårdkokt deckare med mörka stråk av film noir. Detta Bond-recept av högt och lågt, finess och vulgaritet, där lyxmiljöer och smaksnobbistiska munhuggningar om vilken som är den bästa årgången av Dom Perignon paras med tarvliga sexskämt och sadistiskt ultravåld har blivit till en egen genre och ett globalt kulturfenomen. Med all rätt har den kritiserats för att vara chauvinistisk, rasistisk, sexistisk och allmänt dumreaktionär. Fast slående är också i synnerhet filmernas distanserade och självironiska humor som inbjöd till att skratta åt de skruvade sagoberättelserna och deras programmatiska konstruktion.
Om och om igen drar prins James ut för rädda prinsessan och kungariket Storbritannien undan draken i form av groteska skurkar med sikte på världsherravälde och perversa övergrepp på den unga damen i nöd. Inte undra på att skönheterna villigt kastade sig i armarna på 007. Allt detta i en överlastat operamässig iscensättning till bombastisk musik som bara understryker den tarvliga dramaturgin, där allt kjoltyg omedelbart intar horisontalläge inför anblicken av Bond och skurkarna ständigt gör det fatala misstaget att låta hjälten leva eftersom denne är den ende värdig nog att uppskatta deras lustfyllda berättelser om sina djävulska planer.
Så lunkade det på under filmseriens första 25 år. Sedan tycktes både fantasin och Bond själv – då i Roger Moores gestaltning – ha blivit alltför gubbsjukt ålderstigna. Flemings romaner och filmerna med Connery hade legat i populärkulturens framkant, varit stilbildande. Det gjorde filmerna eftertraktade för produktplaceringar av allt från klockor och kostymer till parfym. Snart blev Bond och hans 007-logotyp själva ett varumärke för lyxvaror – det fanns till och med en James Bond Boutique under några år i Paris – och en uppsjö av leksaker. Många i min generation minns säkert 1960-talets Aston Martin-leksaksbil med katapultstol och den hemliga agentväskan med utfällbar kniv, falskt pass, osynligt bläck och en pistol som både sköt plastskott och handgranater.
Men under sjuttio- och åttiotalen när Roger Moore tog över började filmerna i stället släpa efter och imitera trender några år efter deras genombrott. Leva och låta dö (Live and Let Die, 1973) surfade på det tidiga 1970-talets blaxploitationvåg, alltså filmer med afrikanamerikanska hjältar och skurkar i huvudrollerna. Delar av Mannen med den gyllene pistolen (The Man with the Golden Gun, 1975) placerar Bond lite obekvämt och klumpigt i en karatefilm, och Moonraker (1979) hakar på kioskvältarfenomenet Star Wars (1977). När Timothy Dalton tog över 1987 var kassaintäkterna i starkt sjunkande. Både Moore och filmerna själva såg ut som de mumifierade kvarlevorna från en sedan lång tid försvunnen era.
Men när man i Tid för hämnd (Licence to Kill, 1989) försökte hålla jämna steg med den samtida amerikanska actionfilmens pyroteknik, tortyrinslag och våldsexcesser i en narkotikasmugglingsintrig som hämtad ur Scarface (1983) eller Miami Vice (1984–90) nådde kassintäkterna en bottennotering. Bondreceptet hade gått förlorat och serien dödförklarades. Först efter sex år av upphovsrätts- och ersättningsstrider mellan EON och distributören MGM/UAs nya ägare, Pathé Communications, startade serien om 1995 med Pierce Brosnan i GoldenEye.
Med sin högaktuella intrig om vapensmuggling över den fallna Järnridåns gränser och ett reviderat Bondrecept som tog hänsyn till feminismens och postkolonialismens landvinningar tog filmserien åter tätpositionen på biotopplistorna. Snart flirtade man emellertid med millennieskiftets vurm för högteknologi i skuggan av datorrevolutionen och internet. Bondserien såg på nytt ut både som en överlastad teknikuppvisning och som en imitation, nu av pånyttfödelsen för en gammal Bondimitation: Mission: Impossible, som startade om år 1996. Trots att Die Another Day (2002) blev en av filmseriens största publikdragare hatades den av så många i den livaktiga fankulturen kring Bond att EON bestämde sig för att gå tillbaka till rötterna i Ian Flemings romaner med en ny Bondskådespelare: Daniel Craig.
I GoldenEye började man handlingen nio år tidigare, som om man med Pierce Brosnan ville radera ut minnet av Timothy Dalton-eran. Casino Royale (2006) går ännu längre och börjar med att Bond förvärvar sin licens att döda och blir en fullvärdig 00-agent. Därmed har man rensat filmerna på de tidigare 44 årens historiska bråte. Craig drog först på sig kritik från en del Bondfans, som till och med startade hemsidan danielcraigisnotbond.com. Efter genomgående positiv presskritik och gedigna kassaintäkter har dock Craig accepterats som en nygammal Bond med drag av Connerys lite mer sammanbitna, muskulösa och brutala rolltolkning och utan Roger Moores krampaktiga försök att agera global häradsbetäckare. I Quantum of Solace (2008) går Bond, hör och häpna, för första gången inte till sängs med affischbruden till filmen, Camilla Montes (Olga Kurylenko).
Det är emellertid inte bara Bondfiguren som ändrats genom åren. Skurkarna har också bytt skepnad. Flemings romanvärld dominerades på 1950-talet av karikerade ryssar i den sataniskt onda spionorganisationen SMERSH, en rysk förkortning för ”Död åt spioner”. När filmserien startade 1962 var det i ett stormaktspolitiskt töväder med nedrustningsförhandlingar och intensiv avkolonisering. Ryssarna och deras ofta lika monsterliknande underhuggare bland afroamerikaner, tyskar, kineser och – värst av allt – halvblod, som den tysk-kinesiske Dr. No med sina ”neger-kinesiska” yrkesmördare, ersattes av multinationella terroristföretaget SPECTRE (SPecial Executive for Counter-Intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Inför nystarten med Craig introducerades den lika mystiska storkoncernen Quantum.
Skiftet av fiendebilder och allianser är intressanta speglingar av en skiftande världsordning. I Mannen med den gyllene pistolen är skurken i maskopi med nya supermakten Kina, medan Bond tjugo år senare i Tomorrow Never Dies (1997) lierar sig med kinesiska agenten Wai Li (Michelle Yeoh) mot en gemensam fiende: globaliserade superkapitalisten och mediemogulen Eliot Carver (Jonathan Pryce), som med drag av tidningskungarna William Randolph Hearst och Rupert Murdoch agerar krigshetsare för att sälja lösnummer. Även miljöfrågorna letar sig in i filmerna, som när Bond i Quantum of Solace hjälper till att lösa skandalen kring det privatiserade vattnet i Bolivia.
Anmärkningsvärt är också förändringarna bakom och framför kameran. Länge var Bond som produkt överordnad det konstnärliga resultatet. Regissörerna var tämligen anonyma veteraner inom brittisk film: Terence Young, Guy Hamilton och John Glen. Från och med GoldenEye började man plocka in profilerade namn som Michael Apted, Marc Forster och nu senast Sam Mendes. Likaså är manusförfattarna idag prisbelönta storheter som Paul Haggis och John Logan, Bondbrudarna spelas av karaktärsskådespelare som Sophie Marceau, Ewa Green och Naomie Harris och kring Bond syns ”seriösa” aktörer som Judi Dench, Jeffrey Wright och Ralph Fiennes.
Bonds status tycks numera vara uppgraderad i flera avseenden och med kritiker- och kassasuccén för jubileumsfilmen Skyfall är en sak säker: James Bond kommer tillbaka.
© Michael Tapper, 2013. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2012. Malmö: Nationalencyklopedin 2013, s. 195–197.
Se även:
007 – FRÅN KOLONIAL MANSGRIS TILL KRITISERAT SEXOBJEKT
BOND REVISED: LICENCE TO THRILL. A CULTURAL HISTORY OF THE JAMES BOND FILMS
JAMES BOND – 50 ÅR AV SNOBBERI MED VÅLD PÅ VITA DUKEN
JAMES BOND: THE WORLD IS NOT ENOUGH