Idag är det svårt att förstå vilken sensation Sean Connery blev när han 1962 klev in på bioduken och in i vårt kollektiva omedvetna med titelrollen i Agent 007… med rätt att döda (Dr. No, bilden ovan). En ny typ av manlig sexsymbol med en både förförisk och sadistisk glimt i ögonen och hår på bringan. Det sistnämnda var länge var tabubelagt på film eftersom det ansågs beteckna ”djurisk sexualitet”. Hans agent 007 var ingen romantisk engelsk idealist med Shakespeare och Milton i tankarna, utan en cynisk mördare och playboy för det sönderfallande brittiska imperiet i avkoloniseringens tid.
Connerys Bond blev ett lyckokast som förändrade actionfilmens historia, men hans väg till berömmelse var allt annat än given. Thomas Sean Connery växte upp i 1930-talets Fountainbridge, Edinburgh, ett arbetarklassområde där avståndet var kort mellan meningsutbyten och slagsmål. Han slutade skolan vid fjorton års ålder för att arbeta som mjölkbud, värvades till flottan, blev kroppsbyggare och tog svart bälte i karate. Biljetten till skådespelarkarriären blev hans medverkan i 1953 års Mr. Universum-tävling, där han kom trea men vann i medieuppmärksamhet på grund sitt fördelaktiga utseende även ovanför den muskelstinna torson.
Många mediokra småroller på tv och film senare fick han sin chans i Hollywood som romantisk motspelare till stjärnan Lana Turner i Kärlek och fruktan (Another Time, Another Place, 1958). Då som nu var filmen mest känd för svartsjukedramat och mordskandalen kring Turners dåvarande partner, gangstern John Stompanato. Istället blev det kulturfenomenet James Bond som gjorde Connery till internationell filmstjärna.
Egentligen var han helt fel för rollen om man ser till Ian Flemings romangestalt. Han var skotsk inte engelsk, arbetarklass inte adel. Men Connerys Bond blev en symbol för efterkrigstidens ekonomiska rekordår som utlovade klassresor, lyxkonsumtion, massturism och hedonism. Efter fem Bond-filmer tröttnade han fast lockades tillbaka två gånger med svindlande arvoden, sista gången i den självironiskt betitlade Never Say Never Again (1983).
Han hade redan på sextiotalet försökt bryta sig loss från sin image, bland annat i Alfred Hitchcocks flopp Marnie (1964), men till magert kassaresultat. Med början i tre filmer av Sidney Lumet – Bandet (The Anderson Tapes, 1971, bilden ovan), Övergreppet (The Assault, 1972) och Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Express, 1974), fick kritikerna och publiken upp ögonen för honom som en dramatiskt mångsidig skådespelare. Och med kassasuccén för John Hustons Mannen som ville bli kung (The Man Who Would be King, 1975, bilden tre stycken ovan) visade han för filmbolagen att han hade ett liv som affischnamn även bortom varumärket Bond.
Inte nog med det, han överraskade gärna i sina rollval, bland annat som åldrad och sliten folkhjälte i Richard Lesters Robin Hood – Äventyrens man (Robin and Marian, 1976), en avromantiserad kung Agamemnon i Terry Gilliams Time Bandits (1981) och som filmtitelns folkskygge och taggige författare i Vem är Forrester? (Finding Forrester, 2000). Han verkar dock ha insett att han aldrig skulle kunna frigöra sig från sin actionhjälteimage. I stället lekte han därför försonande med den i matinéäventyr som Highlander (1986), Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade, 1989, bilden nedan) och The Rock (1996).
Med tiden blev han något av filmbranschens aktade ålderman som gärna kallades in för att ge en biroll extra kraft och tyngd. Det märks inte minst i Brian De Palmas De omutbara (The Untouchables, 1987, bilden nedan), där hans hårdkokta irländsk-amerikanska snut stjäl filmen från Kevin Costners huvudroll. För den insatsen belönades Connery med sitt livs enda Oscar.
Utanför filmduken blev Connery känd för sin ovilja att diskutera privatlivet men desto högljuddare stöd för det skotska nationalistpartiet. Det sistnämnda lär ha försenat att han dubbades till riddare, en utmärkelse han tilldelades först år 2000.
Sean Connery har enligt IMDb totalt 94 rollinsatser i tv, film och videospel på sitt samvete. Tio av dem har han även producerat. Filmografin är imponerande i sin breda repertoar av roller, särskilt för någon med endast sju år i skolan och ingen skådespelarutbildning. På så sätt påminner han om många av stumfilmens stjärnor, de som med sina starka personligheter tog bioduken med storm. Filmerna kunde ibland vara små, men Connery själv var alltid stor.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-10-31.
Se även:
JAMES BOND – MED RÄTT ATT SHOPPA (2014)
JAMES BOND: ’THE WORLD IS NOT ENOUGH’ (2012, radioprogram i SR/P1 Special)
JAMES BOND – 50 ÅR AV SNOBBERI MED VÅLD PÅ VITA DUKEN (2012)
BOND REVISED: LICENCE TO THRILL. A CULTURAL HISTORY OF THE JAMES BOND FILMS (2009)
007 – FRÅN KOLONIAL MANSGRIS TILL KRITISERAT SEXOBJEKT (2002)