År 2015 började med smisk när sadomasochistiska FIFTY SHADES OF GREY drog dryga halvmiljonen besökare efter en massiv reklamkampanj som fick extra draghjälp av medieskvallret kring hur långt filmen skulle gå i nakenhet och kinky sexlekar. Ett besynnerligt fenomen med tanke på att det gått dryga fyrtio år sedan pornografi trillade in i den publika mittfåran med Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972). I övrigt dominerades biotoppen av filmer som antingen fortsatte på eller knoppats av från etablerade filmserier, bland andra Minioner, en avläggare till Dumma mej-filmerna och JURASSIC WORLD, en fri fortsättning på Jurassic Park-trilogin.
Disney-ägda Marvels superhjältefabrik, med Avengers: Age of Ultron som årets pengamaskin, meddelade att inspelningsplanerna ända fram till 2028 var spikade. Fast inte alla försök till filmfranchise enligt löpande band-principen gav hög utdelning i biostatistiken. TERMINATOR: GENISYS, Entourage, THE MAZE RUNNER: THE SCORCH TRIALS och Divergent-serien, med INSURGENT som årets premiärtitel, gick dåligt på svenska biografer. Men då ska man komma ihåg att de stora intäkterna finns på tv-marknaden, där sådana filmserier ofta köps in redan på planeringsstadiet.
En ofelbar kassavältare checkade ut under året: Hungerspelen. Med The Hunger Games: Mockingjay 2 sög man extra mycket på den avslutande romanfilmatiseringen genom att dela upp den i två filmer enligt receptet från Harry Potter-serien. Men det skulle inte förvåna om huvudpersonen Katniss Everdeen dyker upp i nyskrivna äventyr om några år. En som gjorde just det hela 30 år efter senaste filmen var titelfiguren i Mad Max: Fury Road. Några andra var de åldrade veteranerna från 1900-talets största kassako på bio: STAR WARS. Samt James Bond, som i SPECTRE signalerade att det var pensionsdags efter att ha haft licens att döda på bioduken i 63 år. Tiden får utvisa om ”James Bond will be back” eller inte.
Tillbaka till en tid för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta
George Lucas filmbolag Lucasfilm köptes 2012 för drygt fyra miljarder dollar av Disney och blev, tillsammans med visuella effektfabriken Industrial Light & Magic, ett av många dotterbolag i koncernens snabbväxande medieimperium. Inget dåligt köp med tanke på att filmserien hittills tjänat in över 30 miljarder dollar på bio, video och datorspel. Kathleen Kennedy, tidigare producent för Steven Spielberg tillsammans med maken Frank Marshall, blev Lucasfilms nya styrelseordförande med den uttalade arbetsbeskrivningen att öka varumärkets globala attraktionskraft, det vill säga maximera vinsten.
Det innebar att den nya trilogin fick en långt mer etniskt blandad rollbesättning. Kritiken mot ensemblerna av skådespelare med nästan uteslutande nordeuropeisk härkomst har följt filmserien sedan den startade. Men det medförde också en ännu större satsning på allt från böcker, muggar och t-tröjor till leksaker, förpackningar på snabbmatskedjor och sängkläder. Med mycket, mycket mera. Det var just genom att behålla rättigheterna till varumärket Star Wars som Lucas täljde guld från 1970-talet och framåt, och dagens medieindustri har lärt sig den läxan med besked.
Själv stannade mångmiljardären Lucas kvar som kreativ konsult för 2010-talets nya trilogi, som sjösattes i december 2015 med premiären på STAR WARS: THE FORCE AWAKENS. Filmen bjuder inte oväntat på ett övermått av effektspäckat ögongodis för en ung generation som ska lockas bort några timmar från sina spelkonsoler, bara för att återvända från biografen med hunger på spinoffprodukter från filmen, däribland datorspel.
Men man riktade sig också till den äldre publiken med ungdomsminnen av den första trilogin. Den skulle trängas med barn och barnbarn för att återse Han Solo, prinsessan Leia – nu actionuppgraderad till general Leia Organa – och Luke Skywalker i originalskådespelarna Harrison Ford, Carrie Fischer respektive Mark Hamills skepnader. Dessutom repriserar Peter Mayhew sin roll som Chewbacca, Anthony Daniels klär sig åter i C-3PO:s metalldräkt och Kenny Baker rattar, som tidigare, R2D2. Marknadsföringsbudgeten rapporterades till rekordhöga en miljard dollar. Ingen skulle missa filmens ankomst till biograferna, var det tänkt, inte ens om man bosatt sig under en sten i ödemarken.
Ingrid Bergman, årgång 1915
Många prominenta filmpersonligheter firade hundra år 2015, däribland Orson Welles, Anthony Quinn, Hasse Ekman och Signe Hasso. Störst uppmärksamhet fick emellertid Ingrid Bergman, vars ansikte sattes på Cannes-festivalens affisch och hyllades med världspremiären på Stig Björkmans dokumentär JAG ÄR INGRID. Förutom att skildra karriären på bioduken för Sveriges internationellt största filmstjärna, gläntade Björkman även på dörren till privatlivet genom att visa hennes egna amatörfilmer 8 och 16mm gjorda mitt i familjevardagen och under de många resorna. Porträttet är både intressant och sympatiskt men avslöjar egentligen inget nytt eller går på djupet.
Ett berömt citat från henne är: ”Jag har gått från madonna till hora och tillbaka till madonna igen, allt under en livstid.” Skandalerna kring Ingrid Bergmans liv handlade nämligen om att hon levde precis som sina manliga kollegor, hade utomäktenskapliga affärer, skilde och gifte om sig och var endast trogen sitt arbete. När hon 1950 lämnade maken Petter Lindström för att gifta sig med den italienske regissören Roberto Rossellini stämplades hon som en landsfara. Hon blev ett slagträ i de antikommunistiska pogromerna och debatterades i USA:s kongress som ett både politiskt och moraliskt hot mot det amerikanska kärnfamiljsidealet.
Då makarna Rossellini år 1955 kom till Stockholm för att visa sin uppsättning av oratoriet Jeanne d’Arc på bålet hakade kulturkonservativa kritiker på den amerikanska moralindignationen. Elakast var Vecko-Revyns Stig Ahlgren som med rasistiska insinuationer mot italienare antydde att Rossellini inte hade någon konstnärlig begåvning utan endast var en nöjesvärldens hallick som visade upp hustrun Ingrid för pengar. Påhoppet slog emellertid tillbaka mot kritikerna själva när dåtidens feminister slöt upp bakom stjärnan och hennes rätt att välja kärleken.
Ingrid Bergmans tid som skådespelare, åren 1934–82, innebar också ett konstnärligt skifte som filmen förbigår Efter andra världskriget följde en realistisk våg som tog filmen och teatern ut i verkliga miljöer och in till en arbetarklass som länge marginaliserats på vita duken. Samtidigt introducerades Konstantin Stanislavskijs tekniker – i USA kallad Metoden – för psykologisk gestaltning, och sextiotalets nya regissörer älskade improvisation. Det passade inte den klassiskt skolade Ingrid Bergman, som med få undantag såg sin karriär förtvina i en rad ointressanta roller under 1960- och 70-talen. Det trots grundmurad popularitet, tre Oscars och guldstjärna på Hollywood Walk of Fame.
Drömmen om det svenska filmundret, del femtioelva
I maj aviserade kulturminister Alice Bah Kuhnke att filmavtalet skulle sägas upp den 31 december 2016 och ersättas med en helstatlig filmpolitik som var teknikneutral, det vill säga gällde alla typer av visningsformer från bio till strömmad film på mobiltelefon. Särskilt ville hon minska glappet mellan dessa visningsformer för att öka intäkterna eftersom filmkonsumtionen till övervägande delen sker utanför biograferna. Det kritiserade automatstödet skulle utgå till förmån för ett marknadsstöd enligt dansk modell, det vill säga på rekommendation av en professionell redaktion. I förslaget ingick också stöd till upprustning och nyetablering av biografer för att bredda repertoaren.
Tanken om att gå över till en helstatlig filmpolitik välkomnades av filmbranschen, filmarbetare och kulturkritiker eftersom filmavtalsmodellen bedömdes ha spelat ut sin roll. Men flera av de konkreta förslagen i utspelet kritiserades hårt. Branschen befarade att biodöden skulle påskyndas av att glappet mellan de olika visningsformerna minskade och att många därför skulle föredra de billigare strömningstjänsterna, särskilt som momsen på biobiljetter föreslogs öka från sex till 25 procent. Det blev också debatt om ministerns förslag till statlig filmbudget i praktiken innebar ökat eller minskat stöd.
Gemensamt för ministern och hennes meningsmotståndare var dock drömmen om en ny storhetstid för svensk film. Den hade odlats i svensk kulturdebatt sedan man på 1930-talet längtansfullt blickade tillbaka på det som kallades den svenska guldåldern, det vill säga de både ekonomiska och konstnärliga framgångarna internationellt för Victor Sjöströms och Mauritz Stillers filmer åren 1917–24. Visserligen innebar ljudfilmens genombrott på 1930-talet och krigsårens handelsblockader en stark position för svensk film på hemmamarknaden, men då skallade protesterna mot pilsnerfilmens konstnärliga förflackning.
Efter tv:s genombrott 1956 och flyttlassen till storstädernas förorter minskade både biobesöken och svensk films marknadsandel dramatiskt. Under senare år har trenden mot några få titlar som drar in huvuddelen av biointäkterna förstärkts. Det märktes inte minst 2009, då Millennium-trilogin efter Stieg Larssons thrillerromaner drog upp svensk films andel av den inhemska marknaden från sedvanliga 15– 20 procent till 32 procent.
År 2015 vacklade emellertid flera förväntade kassavältare, som Så ock på jorden, Kay Pollacks uppföljare till Såsom i himmelen, Martina Haags Glada hälsningar från Missångerträsk och Helena Bergströms julfilm En underbar jävla jul. Kvar stod hoppet till julpremiären En man som heter Ove, baserad på en bästsäljande roman av krönikören Fredrik Backman. Om det blir årets svar på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) och lockar en till två miljoner besökare återstår att se under 2016.
Samhällets olycksbarn
Samtidigt med de skrala publiksiffrorna för storsatsningarna överraskade några lågbudgetfilmer både konstnärligt och publikt. Dokumentärfilmen bekräftade sin växande attraktionskraft då Jag är Ingrid följde i spåren av PALME (2012), Searching for Sugarman (2013) och Tusen bitar (2014) med att dra stor publik både hemma och ute i världen. Och flera långfilmsdebutanter förnyade den svenska socialrealismen. Det som började med Daniel Espinosas Babylonsjukan (2004), Johan Klings Darling (2007) och Gabriella Pichlers Äta sova dö (2012) fortsatte 2015 med Peter Grönlunds TJUVHEDER.
Alla är de indignationsfilmer över en välfärd som krackelerat och lämnat plats för ett nygammalt klassamhälle. Samtliga blandade nya, oprövade skådespelare med amatörer, och i fallet Tjuvheder handlade det om ensemble av missbrukare och uteliggare som klev fram ur medieskuggan från en misär som förde tankarna till Charles Dickens och Victor Hugos romaner. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund hade träffat dem genom arbetet på Stockholms stadsmission och Situation Stockholm, och de skänkte filmen en rå energi, närvaro och autenticitet som få svenska filmer kan matcha.
Själva berättelsen om missbrukaren Minna (Malin Levanon) som blåser sin langare på pengar och gömmer sig i ett husvagnsghetto är knappast spektakulär. Filmen handlar mer om drömmen om ett anständigt liv och vardagens hetsjakt på pengar och sovplats för natten än blodiga uppgörelser i undre världen. Det senare saknar dessutom all den glans och glamour som vi är vana vid att se på bioduken. I stället får vi ex-knarkaren Jan Mattssons slitna och tandlösa utseende i hans oförglömliga rollgestaltning av den fruktade langaren Christer Korsbäck.
Flykten från Storebror
Edward Snowdens avhopp från amerikanska signalspaningsmyndigheten National Security Agency (NSA) år 2013 var ett dråpslag mot världens största underrättelsetjänst. Med hundratusentals digitalt lagrade dokument avslöjade han NSA:s globala övervakning av all dator- och telefontrafik med hjälp av brittiska, australiska och kanadensiska kollegor, nättjänstföretag, dator- och mjukvarutillverkare. För att sprida informationen kontaktade han redan innan avhoppet den grävande journalisten Glenn Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras.
Deras möte på ett hotellrum i Hong Kong i juni 2013 skildras i filmen CITIZENFOUR. Titeln togs från Snowdens kodnamn i kontakterna, och den häpnadsväckande intervjun är som att kliva in i George Orwells dystopiroman 1984. Det som skulle bli en vanlig intervju utvecklas till en nagelbitare. Som när hotellarmet går i korridoren. Är underrättelsetjänsten honom på spåren? Eller när Snowden börjar snegla mot hotelltelefonen på nattduksbordet. Borde inte den kopplas ur med tanke på att den hackas och användas som mikrofon?
Vardagsrutiner för den som fått en inblick i Storebrorsamhällets övervakningsmakt, men skrämmande de som litat på de officiella försäkringarna om respekten för den personliga integriteten. Och när vi hör tidigare visselblåsaren William Binney berätta om de polisstatsfasoner han utsattes för efter sin konstitutionsskyddade rätt att avslöja maktmissbruk, då tycks Snowdens försiktiga mått och steg under intervjun som ett under av självbehärskning.
Citizenfour tilldelades i februari en Oscar som 2014 års bästa dokumentär, svensk biopremiär blev det i mars 2015. Edward Snowden fick tillfälligt uppehållstillstånd i Ryssland, där han bor med sin flickvän. Glenn Greenwald grundade nättidningen The Intercept med pengar från Ebay-grundaren Pierre Omidyar. Laura Poitras fick flera andra hedersbetygelser. Men frågan om NSA:s och deras samarbetspartners grundlagsvidriga massövervakning blev en snabbt tystnande mediedebatt, likaså diskussionen kring Snowdens rätt till asyl. Det är ett oroande tecken på den politiska apatin kring grundläggande demokratiska rättigheter som asylrätt, yttrandefrihet och personlig integritet.
”Vi bygger det största förtryckarvapnet någonsin i mänsklighetens historia”, säger Snowden i filmen. Som om det lät alltför fantastiskt, förtydligar han: ”det är inte science fiction, det händer just nu”. Replikerna är de mest skrämmande i filmhistorien, alla genrer inräknade. Ändå verkar inte orden ha sjunkit in hos allmänheten, och mot slutet av året restes i stället nya krav på mer övervakning med anledning av terroristdåd.
© Michael Tapper, 2015. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2015. Malmö: Nationalencyklopedin 2016, s. 192–195.