Sverige 2015. Regi: Peter Grönlund. Skådespelare: Malin Levanon, Lo Kauppi, Peter Viitanen, Jan Mattsson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.32.
Peter Grönlunds förflutna på Stockholms stadsmission och Situation Stockholm har gjort avtryck i kortfilmer, som Gläntan (2011). I Tjuvheder går han vidare med en modern indignationsskildring av bottenskiktet i nygamla klassamhället Sverige. Flera av rollerna spelas med total närvaro av personer med bakgrund i olika missbruk, vilket ger filmen en autentisk känsla och en rå energi som få svenska spelfilmer kan matcha.
Med historien om medelålders gatulangaren/amfetaminknarkaren Minna (Malin Levanon) får berättelsen också ett i sammanhanget ofta bortglömt kvinnligt perspektiv. Vare sig det handlar om dokumentärer eller snutfilmer på tema knarkmisär är det annars männens tragedier som står i förgrunden, medan kvinnorna svischar förbi som tjackhoror. De blir sällan föremål för några djupare porträtt, knappt skisser.
Minnas vardag är en hetsjakt på pengar för dagen och ställen att sova för natten, däremellan tjafs med socialtjänst och polis. När en köpstark kund gör en större beställning ser hon chansen att blåsa sin langare, den fruktade Christer Korsbäck (Jan Mattsson), på pengarna och fly från skitlivet, om så bara för ett tag. Tillsammans med alkoholiserade Katja (Lo Kauppi), en sjuksköterska på dekis, flyttar hon in i ett husvagnsghetto i Tyresö.
Men snart är Korsbäck henne på spåren. Filmen växlar mellan vardagsdramat i husvagnssamhället – bråk med svenssongrannarna, ett par som väntar barn, Minnas och Katjas samtal om sina tidigare liv – och nerviga thrillerinslag när uppgifterna om Minnas gömställe läcker till djungeltelegrafen.
Tjuvheder är ingen spektakulär film. Grönlund gör snarare en dygd av att berätta lågmält och låta spänningen växa fram ur vår växande medkänsla för huvudpersonen och inlevelsen i hennes klaustrofobiska tillvaro i landet Hopplöshet. Han kommer in under huden på Minna, och låter oss känna av hennes rotlösa vandring från barndomens ”missfosterhem” till vuxenlivet som uteliggare.
Malin Levanons kraftfulla gestaltning är befriad från såväl behagsjuka som manér och klichéfläckar. Hennes rollfigur är en hård överlevnadskonstnär med malande drömmar om något annat, något bättre. En längtan som blir än större i mötet med Katja, fallen från det anständiga livet till rännstenen men med returbiljetten i bakfickan.
Fast filmen aldrig blivit helgjuten utan ensemblen av birollsinnehavare från samhällets skuggsida. I deras ansikten, kroppsspråk och repliker finns kartan över välfärdssamhällets fall och det nyliberala 1800-talets återkomst. De är som stigna ur en roman av Charles Dickens eller Victor Hugo. Särskilt Jan Mattssons skräcklangare med egensinnig hederskodex ristar in sig i hjärnbarken med en rostig kniv.
Tjuvheder visar att bra svensk film inte stavas pengar utan idéer. Nya, djärva idéer som tar grepp på det Sverige vi faktiskt lever i idag.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-10-16.
3 x På samhällets botten i Sverige
När ängarna blommar (1943). Erik ”Hampe” Faustman, Jan Fridegård och före detta lantarbetaren Gösta Netzéns indignationsfilm om statarna, ett slavsystem på den svenska landsbygden som inte avskaffades förrän 1945.
Ett anständigt liv (1979). Dokumentärfilmaren Stefan Jarl återser Kenta och Stoffe tio år efter Dom kallar oss mods (1968) och vadar bland mänskliga tragedier märkta av heroin, sprit och prostitution.
Snabba Cash (2010). Daniel Espinosas film efter Jens Lapidus roman fångar ett Sverige där det gamla klassamhället återupprättats och där människovärdet på nytt stavas pengar.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-10-16.