Filmåret 2014: Festivalframgångar

Fjorton av årets tjugo internationellt mest biljettsäljande filmer baserades på kända romaner, tecknade serier eller tidigare filmer. Åtta av dem var uppföljare. Marknadsdominansen för populärkulturella varumärken som säljer biobiljetter, tv-rättigheter, bluray- och dvd-utgåvor samt en rad biprodukter, som leksaker och kläder, stärktes därmed ytterligare. Att gå på bio 2014 var som att se en uppföljare på 2012 och 2013.

Det sedan 2009 Disney-ägda Marvel Entertainment dominerade med fyra titlar på tio-i-topplistan: GUARDIANS OF THE GALAXY, CAPTAIN AMERICA – THE WINTER SOLDIER, X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST och The Amazing Spider-Man 2. Andra kassavältare under året var Transformers: Age of Extinction, APORNAS PLANET – UPPGÖRELSEN och Hunger Games 3: Mockingjay 1. En av filmserierna satte dock punkt det här året: Peter Jacksons trilogi efter J.R.R. Tolkiens roman Bilbo – en hobbits äventyr (1937). Eller var trilogin kanske den första av många kommande utlöpare på The Frodo Franchise?

Jens Peterson: ”The Hobbit” är magisk och brutal

Slaget om hobbiten

Ett skämt på Oscarsgalan 2004 var att Nya Zeelands samtliga 4,5 miljoner invånare fanns uppräknade i de ändlösa eftertexterna till Härskarringen-filmerna. Inte riktigt, men Peter Jacksons produktion var stor nog att utgöra en betydande del av landets ekonomi. Inför filmatiseringen av Tolkiens roman Bilbo – en prequel till Härskarringen – utbröt det därför inte oväntat en konflikt kring guldkalven som fördröjde inspelningen med flera år.

Det började 2005 med en långdragen ekonomisk tvist mellan Peter Jackson och produktionsbolaget New Line Cinema, dotterföretag till Warner Bros., om fördelningen av de enorma vinsterna efter Härskarringen-trilogin. Efter förlikning 2008 kom man överens om att Jackson skulle producera två filmer baserade på Bilbo med Guillermo Del Toro, känd för bland annat HELLBOY I & II, i registolen. Två år senare var manusarbetet ännu inte avslutat, och inspelningsstarten hade skjutits upp flera gånger bland annat på grund av medproducenten MGM:s ekonomiska problem, en skådespelarfacklig konflikt och nyzeeländska protester mot att delar av inspelningen skulle förläggas till andra länder. Del Toro hoppade av.

Jackson tog över även som regissör, byggde ut filmserien till en trilogi och plockade in berättelser och figurer från Härskarringen som valdes bort i de tre ursprungliga filmerna. Gränsdragningarna mellan de tre filmberättelserna påverkades i hög grad av diskussionerna på olika nätforum för Tolkiens fans. Budgetarna var betydligt högre (200-300 miljoner USD/film) än för Härskarringen-trilogin (cirka 90 miljoner USD/film) och kritikermottagandet svalare, men efter miljardintäkter enbart från biobiljetterna för var och en av Hobbit-filmerna har vi inte sett slutet på Hollywoods vurm för Tolkien. Fortsättning följer, var så säkra.

Recension: Turist (Film) | SvD

Svensk festivalframgång under debatt 1: Turist

”Varför är svensk film så dålig?” är en fråga som ställts ända sedan den så kallade guldåldern för svensk film 1917–24 tog slut när regissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller utvandrade till Hollywood i sällskap med ett antal skådespelare. I höstnumret 2013 dök frågan upp igen i filmtidningen FLM, trots att Malik Bendjeloull i februari samma år tilldelats en Oscar i klassen Bästa Dokumentär för Searching for Sugarman. Men det var framgångar på filmfestivalernas konstnärliga prestigetriumvirat – Berlin, Cannes, Venedig – som efterfrågades.

Artikeln bönhördes under 2014, då Göran Olsson fick Berlinfestivalens Cinema Fairbindet Prize för sin dokumentär OM VÅLD, Ruben Östlund erhöll Jurypriset i Cannesfestivalens sektion Un Certain Regard för Turist och Roy Andersson tilldelades Leone d’Oro di San Marco (Guldlejonet) på Venedigfestivalen för En duva satt på en gren och funderade över tillvaron. Filminstutets byråkrater strålade ikapp med filmkritikerna, men snart höjdes det kritiska röster om Östlunds och Anderssons filmer. Men det var något båda regissörerna var vana vid sedan tidigare och tacksamt tog emot.

Redan i intervjuerna under Cannesfestivalen sade sig Östlund ha mött om invändningar mot Turist och dess skildring av den fege familjefadern Tomas som överger sin familj inför en hotande lavin och sedan utbrister i skuldtyngd gråt över sin handling. ”Antihumanist” hade en kritiker kallat honom, och det tog han som ett löfte om en kommande debatt – eller med hans formulering, ”buzz” – som skulle öka intresset för filmen.

De mest entusiastiska kritikerna såg Turist som en uppdatering av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973), en infernalisk striptease av den patriarkala kärnfamiljen, vars redan skakiga fundament brister när relationen krisar. Skeptikerna tyckte filmen gick på en tomgång av klichéer, särskilt som de menade att filmens poäng om den krisande mansrollen redan klarats av efter halva speltiden. Elakast var Jesper Högström, som i en artikel i Dagens Nyheter ansåg Turist lika banal som en Åsa-Nisse-film, förkonstlad och platt med karikatyrartad personskildring.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron - Trailer HD - YouTube

Svensk festivalframgång under debatt 2: En duva satt på en gren och funderade över tillvaron

Mönstret från Turist gick igen vid mottagandet av Roy Anderssons tredje och avslutande film i trilogin ”om att vara människa” och som föregicks av SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN (2000) och Du levande (2007). Med lika oblyg tillförsikt som kollegan Östlund, hade Anderson innan ens festivalen börjat utnämnt sin film som favorit till Guldlejonet, och efter prisutdelningen gjorde han en rad utspel som blev till bränsle i en tidigare påbörjad debatt om kulturmannen.

I april hade Dagens Nyheters litteraturkritiker Åsa Beckman skrivit en artikel om honom: en konstnärlig utövare, kritiker eller debattör som upphöjt sig till superstjärnor och höll hov för devota män och kvinnor. Det utlöste en debatt som rasade långt in i juni. Östlund blandade sig i med en bearbetning av den mest omtalade scenen ur Turist. Hans inlägg mottogs ljumt, men när Roy Andersson i oktober deklarerade att det var han som var Hugo Rask i Lena Anderssons Augustprisbelönta roman Egenmäktigt förfarande tog kulturmannen-debatten ny fart.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) | MovieZine

Inte bara hans ekonomiska och kulturella särställning i svensk film utan också hans självsäkra, för att inte säga självbelåtna, uppträdande i tv-sofforna under hösten gjorde för många Roy Andersson till en arketyp för kulturmannen. Beckmans artikel hade tagit just romanens Hugo Rask som ett praktexempel. När han sedan jämförde sig med van Gogh och fällde nedlåtande kommentarer om Ingmar Bergman samt, märkligt nog, även den vänligt sinnade svenska kritikerkåren, höjdes röster också mot En duva satt på en gren och funderade över tillvaron.

I Helsingborgs Dagblad kritiserade Malin Krutmeijer hela trilogin för att vara en tom och nihilistisk vänsterkritik som knappast såg med den humanistiska ömhet på sina rollgestalter som kritikerlovorden gjorde gällande. Hon fick medhåll av Charlotte Wiberg i FLM, som kontrade Anderssons kritik av Ingmar Bergman. Medan Bergman var en humanistisk regissör som gjorde film enligt imperativet Ecce Homo, se människan, såg Wiberg i Roy Andersson  en översittaraktig domare med kall blick på mänskligheten som en samling förkrympta stereotyper.

Boyhood – uppväxtskildring under tolv år

Det finns filmprojekt som går långt utöver det vanliga för att fånga något unikt. Michael Apted följer i filmserien Up – hittills åtta filmer 1964–2012 – en grupp människors uppväxt och utveckling i Storbritannien. Idén har anammats av många andra filmare runt om i världen, bland annat svenske Rainer Hartleb, som med Långt från Jordbro (2014) gjorde sin nionde titel i serien, påbörjad 1973. Men ingen före Richard Linklater har valt att under tolv år iscensätta en spelfilm med samma skådespelare och ett skrivet manus.

BOYHOOD spelades in 2002–13, huvudsakligen i Linklaters hemstad Austin, Texas, men också i Huston. Filmen handlar om Masons (Ellar Coltrane) uppväxt från sex till arton års ålder. Rollistan är en blandning av professionella och amatörer, med Patricia Arquette och Ethan Hawke som Masons frånskilda föräldrar och Linklaters dotter Lorelei som storasyster Samantha. Resultatet är ett djärvt men förvånansvärt lättillgängligt formexperiment. Förvånansvärt enkelt hänger åskådaren genom raka klipp med i de snabba tidshoppen framåt. Inga förklaringar behövs, vi ser tidens tand tydligt i barnens och föräldrarnas skiftande ålderstecken, kläder och frisyrer.

Nästan helt osynliga är däremot de våldsamma sociala och politiska förändringarna i samtiden: Bush-regeringens ”krig mot terrorn” som rekryterade soldater runt hela USA till invasionerna av Afghanistan och Irak, det turbulenta presidentvalet 2008 och finanskrisen som drev miljoner amerikaner från hus och hem. I en scen nämner ensamstående mamman att familjen är ”house poor”, det vill säga att räntor och amorteringar tar nästan hela hennes inkomst. Och i en av filmens roligaste scener kör pappan runt med Mason för att sätta upp valplakat för Barack Obama i ett villaområde dominerat av vita republikaner.

Att filmen blev en festivalframgång, som bland annat tog hem Silverbjörnen i Berlin, är kanske inte så förvånande, däremot att den blev en kassasuccé. Med en produktionsbudget på endast fyra miljoner dollar tjänade Boyhood in över 43 miljoner dollar. Det trots en speltid på nästan tre timmar och en lös berättarstruktur som gärna dröjer i intima, vardagsrealistiska och allt annat än actionspäckade scener.

Bibelfilmer i rasbråk

Hollywoods kärlek till Bibeln brukar av branschens cyniker förklaras med att man slipper betala för filmrättigheterna och käfta med trilskande författare. Men det är förstås också en källa till både spektakulära (De tio budorden/The Ten Commandments, 1923/1956) och kontroversiella (KRISTI SISTA FRESTELSE/THE LAST TEMPTATION OF CHRIST, 1988) verk som lockar till pressdebatt och publikströmmar. Med tanke på att två av 2013 års mest omdiskuterade filmer – DJANGO UNCHAINED och 12 Years a Slave – höjde medvetenheten om afroamerikaners och andra minoriteters undanskymda plats på bioduken, var det kanske inte så förvånande att en debatt om etnisk representation följde på renässansen för bibelfilmen med storproduktionerna NOAH och EXODUS: GODS AND KINGS.

Noah hade en helvit rollista, något som regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky förklarade med att man ville bortse från alla etniska aspekter på berättelsen – exempelvis Noas förbannelse över sonen Ham, Bibelns stamfar till svarta afrikaner – och fokusera på Noa-mytens apokalyptiska kärna. Det mötte en viss förståelse bland kritikerna, särskilt som ateisten Aronofsky knappast förhöll sig hövisk till förlagan utan använde sig av en månghundraårig bibeltolkningstradition för att lyfta fram berättelsens mörkare och problematiska aspekter.

Watch Exodus: Gods and Kings | Prime Video

Kärvare blåste det kring Exodus: Gods and Kings, agnostikern Ridley Scotts mastodontfilm om judarnas uttåg ur Egypten under profeten Moses ledning. Historiker och arkeologer har sedan länge hävdat att berättelsen saknar historiska belägg, och några kritiker noterade syrligt att Scott iscensatt storyn i samma anakronistiska sagostil som Cecil B. DeMilles De tio budorden (två versioner, 1923 och 1956).

Redan när trailern släpptes under sommaren blev det tydligt att samtliga huvudpersoner – judar som egyptier – spelades av vita aktörer. Endast i perifera roller som slavar och konkubiner skymtar skådespelare av annan etnicitet. Protestartiklar strömmade in till tidningarna, och en aktion för att bojkotta filmen drogs igång i sociala medier.

Stormen tilltog ytterligare när ägaren till producerande filmbolaget 20th Century Fox, mediemogulen Rupert Murdoch, twittrade om att han inte förstod debatten; både antikens judar och egyptier var väl vita? Alla påpekanden om Murdochs bristande bildning hade ingen som helst verkan på multimiljardären, som fortsatte klampa runt i klaveret med nya och synbart okunniga spekulationer på tema hudfärg. Ridley Scott gjorde inte saken bättre när han hävdade att valet av vita européer i huvudrollerna var en praktisk lösning; man skulle helt enkelt inte få skatterabatter för filminspelningarna i Europa med en ”Muhammed-någonting” i en ledande roll.

Gone Girl – sexistisk eller feministisk thriller?

Mer komplicerad var debatten om Gillian Flynns bästsäljande roman GONE GIRL (2012), som inletts under utgivningsåret och som flammade upp igen efter premiären på David Finchers filmatisering. Alla var överens om att romanen och filmen var av högsta thrillerklass, med sina många överraskande avslöjanden, tvära kast i sympatierna och skickliga användning av greppet med en bedräglig berättare. Flynn själv hävdade bestämt att hon skrivit romanen av hunger efter en komplex antihjältinna lika hänsynslös och brutal som någonsin de manliga motsvarigheterna i genren.

De som vände sig mot romanen menade att den är en önskemardröm för sexister. Huvudpersonen Amy är en psykotiskt uppskruvad bitch fatale som inte bara utnyttjar och mördar män, utan dessutom fejkar våldtäkt och misshandel när det passar hennes syften. Mumma för en patriarkal maktstruktur som vill lägga skulden för kvinnofridsbrott på offren själva.

Flynns försvarare kunde emellertid peka på att ingen av de andra rollfigurerna, inklusive maken Nick, väcker några sympatier. Amy är däremot, som så ofta männen i thrillrar, den mest karismatiska i rollgalleriet. En undersökning gjord häromåret visade dessutom att Amy är unik. Endast femton av de hundra största kassasuccéerna på bio har en kvinnlig huvudperson, och då oftast i romantiska komedier. Inom andra genrer, särskilt actionbetonade, är de ytterst sällsynta.

Men det fanns också andra kvaliteter som gjorde romanen och filmen till kulturfenomen. Här finns nämligen en av få drabbande skildringar av en medelklass i söndring under finanskrisen. När Amy och Nick får sparken som välavlönade kolumnister och tvingas flytta från Manhattan till en anonym villaförort i anonyma North Carthage, Missouri, sammanfattar det en hel medeklassgenerations krossade drömmar om ett liv på solsidan. Själva thrillerintrigen som följer illustrerar bara bedrägligheten i bandet som knöt paret samman: konsumismen.

© Michael Tapper, 2015. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2014. Malmö: Nationalencyklopedin 2014, s. 194–197.