Noah

noah posterUSA 2014
Regi: Darren Aronofsky. Manus: Darren Aronofsky, Ari Handel. Foto: Matthew Libatique. Klippning: Andrew Weisblum. Scenografi: Mark Friedberg.
Skådespelare: Russel Crowe (Noa), Jennifer Connelly (Nameeh), Emma Watson (Ila), Logan Lerman (Ham), Douglas Booth (Sem), Leon McHugh Carroll (Jafet), Anthony Hopkins (Metuselach), Ray Winstone (Tuval Kain). Längd: 2.18. Format: 1:1,85 (3D/2D).

”All the animals come out at night: whores, skunk pussies, buggers, queens, fairies, dopers, junkies. Sick. Venal. Some day a real rain will come and wash all this scum off the streets.”
– Travis Bickle, Taxi Driver.

Få berättelser är så mustiga, brutala och vansinniga som de i Gamla Testamentet, ofta byggda på folksagor från de tidigaste civilisationerna. I fallet med Noa och hans ark har ett stycke i Gilgamesh-eposet 2 500 år före vår tideräkning stått förebild. Med en sådan livskraft är Bibeln och andra gamla sagosamlingar förstås en oemotståndlig källa för filmiska nytolkningar, inte minst därför att filmbolagen slipper att förhandla med en författare som bråkar om manuset eller kräver ersättning.

Gamla Testamentets berättelse om Noa och hans ark avhandlas schematiskt på tre sidor. Det mest anmärkningsvärda i den är nog att Gud i all sin allsmäktighet, allvisdom, ofelbarhet etcetera har misslyckats med sin skapelse. Ursinnig för att hans avbilder inte gör som han vill tänker han börja på nytt, fast egendomligt nog med samma varelser som han skapade tidigare.
Nja, inte riktigt, förstås eftersom insekter, spindeldjur och mikroorganismer inte är inkluderade och inte heller växter eller svampar heller utöver de Noa beordras ta med som mat. Tur är väl det eftersom en ark på 150 x 25 x 15 meter knappast hade rymt ens ett par av varje insektsart.
Det kan låta raljant, men nu gör ju religiösa texter anspråk på att vara sanna, och det har fått Darren Aronofsky att klura på åtminstone några praktiska detaljer. Exempelvis löser han elegant problemet med hur djuren kan samsas med varandra genom att Noas familj söver allt levande med en rökelse så snart de gått ombord. Varför röken inte verkar på människor själva förblir emellertid oförklarat.

Andra inslag gör han om av dramatiska skäl. De urtidsjättar som i Bibeln nämns helt kort innan berättelsen om Noa och inte har något med den senare storyn att göra blir här till fallna änglar, Väktarna, som tjänar de goda människorna. Från att ha varit lysande stjärnor i rymden bränns de sönder och stelnar till stenjättar när de störtar i den tidiga jordens många vulkaner. De blir till animerade stenvarelser. Resterna av deras vingar syns som groteska tentakler på ryggarna.
I filmen är de förstås Noas allierade. De hjälper honom bygga arken, som i form och funktioner ser ut som en modern containerlastare, och i försvaret mot hans numerärt överlägsna fiender. Tyvärr är de dåligt datoranimerade – datoranimationen generellt är undermålig – och ser mest ut som klumpiga föregångare till Transformers.

Men Aronofsky är inte främmande för mer radikala påfund. Bibeln berättar utan större spänningsinslag om hur Noa och hans namnlösa hustru, här kallad Neemah, går ombord på arken med sina tre söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur. Efter nästan ett år på sjön går alla iland och börjar uppfylla jorden, som Gud lovar att aldrig mer dränka i en syndaflod. Tydligen utan att dra lärdom av tidigare erfarenheter sätter han åter människorna, det vill säga den utvalde Noa och hans ättlingar, att härska över allt levande.

För att problematisera detta blir Noas särskilda status som Guds ensamme hämnare en studie i tro gränsande till vansinne. Av hans släktskap till Adams yngste son, den oskuldsfulle Set som tog brodermördaren Kains plats som urfaderns sanne arvinge, syns inte mycket. Titelpersonen blir istället en urtida föregångare till den psykotiske krigsveteranen Travis Bickle i Martin Scorseses Taxi Driver. Likt honom dömer Noa den syndiga världen till undergång från ett upphöjt utanförskap av asketisk renlevnad. Syndafloden tänker han sig som en kollektiv utrensning av allt avskum, det vill säga människorna. Kanske till och med hans egen familj inkluderad.

Noas fru och barn framställs som en sekt som följer Den Store Ledarens nyckfulla uppenbarelser och ingivelser. Tvekan uppstår först då han – likt Abraham senare med sonen Isak – överväger att döda familjemedlemmar för att uppfylla det han ser som Guds vilja. Liksom i moderna sekter förklarar Noa inte världen genom rationella idéer och synliggjord ideologi utan i tillrättalagda myter och berättelser med underförstådd sensmoral.

Som ytterligare dramatisk effekt har Aronofsky tagit bort de tre sonhustrurna. Den enda kvinnan i familjen förutom mamman är nu den adopterade flickan Ila, som blir Sems brud och därmed utlöser en våldsam avund hos den kärlekskranke yngre brodern Ham. Yngste brodern Jafet har ännu inte nått den hormonstinna åldern, men är förstås också en tickande bomb.

Ändå är sekt- och familjedramat inte nog för Aronofskys episka undergångsfilm. I striden om världen får Noa dessutom en opponent som matchar honom i brutalitet och som inte lider av några större samvetskval: Tuval Kain, klanledare i rakt nedstigande led efter den förtappade Kain. Bibeln beskriver honom bara i förbigående som ”stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder”, men Aronofsky har tagit fasta på en judisk tradition som utmålar honom som den förste vapentillverkaren. En än blodtörstigare fortsättning på Kains mordlusta alltså. Bibelns Tuval Kain har också en syster, Naama, vilket är slående likt filmens namn på Noas fru Neemah, och även om filmen inte gör någon koppling mellan de två kan det vara en dramatisk skruvning som som dröjer sig kvar från ett tidigare manusutkast.

Som ett svar på samtidens ångest för klimatet och andra ekohaverier är Noa med familj ekologiskt medvetna veganer som bara tar precis så mycket de behöver för att överleva. Tuval Kain och hans klan sliter däremot bokstavligen köttet från allt levande, djur som människor. Vardagen förefaller också bestå av idel slavhandel, våldtäkt, mord, ekologisk misshushållning och allmänt taskigt uppförande. Ytterligheterna gör det redan skrattretande pompösa scenariot surrealistiskt, och det är helt i enlighet med genren.

Därför steg förväntningen när Noa i hemlighet besöker Kains folk för att beskåda deras skörlevnad. Men där kungen av filmiska bibelepos, Cecil B. DeMille, firade triumfer i att visa upp last och lust som biljettförsäljande attraktion gör Aronofsky nedstigningen till den moraliska avgrunden ganska tråkig och platt. Gärna undergång, men först en rejäl orgie.

Epilogen på  ett berg som kanske, kanske inte, är Ararat lovar dock en uppföljare. I Bibeln ser Ham sin far full och naken efter den första vinskörden, och när hans far vaknar till ett nytt vredesutbrott efter insikten om vad som hänt dömer han Hams ättlingar att bli slavar åt de andra sönernas efterkommande. Här nöjer sig filmen med att Ham ger sig av som världens förste ryggsäcksturist. Vi anar uppföljaren: Noah II: The Return of Ham med den självskrivna reklamsloganen: ”He’s back and mad as hell!” Inte undra på eftersom familjen han lämnar att föröka sig kommer att bli ett drivhus för incest och inavel.

© Michael Tapper, 2014. Endast på hemsidan 2014-04-04.