Klasskampen stormar in på bio 2019

Scenes from the Class Struggle in Beverly Hills heter en amerikansk komedi från 1989.  Ironiskt förstås eftersom klasskildringar, än mer klasskamp, var ett tabuämne i åttiotalsfilmens glitterfest där alla kunde bli en vinnare – om bara viljan fanns. Några år in på 1990-talet förklarade den då nykonservative statsvetaren Francis Fukuyama att historien var slut när sovjetsystemets sönderfall började just 1989, underförstått också marxismens klassanalys.

Sedan dess har Fukuyama radikalt ändrat ståndpunkt, och i fjol omvärderade han Karl Marx i en intervju under rubriken: ”Socialism Ought to Come Back”. Anledningen är framväxten av en global oligarki med ekonomisk-politisk makt som vidmakthåller ett nyliberalt samhällssystem med dramatiskt vidgade klassklyftor. Idag äger åtta personer lika mycket som hälften av världens fattigaste, och tre personer – affärsmännen Stefan Persson, Hans Rausing och Melker Schörling – är rikare än 60 procent av den svenska befolkningen.

Av klassamhällets brutala återkomst märks, med få undantag, ingenting i svensk film, där vi särskilt under juletid gull-lullas in i en trivselmadrasserad konformistcell. I andra länder är ämnet betydligt mer framträdande. Brittisk film har en lång tradition av rapporter från klassamhällets skuggsida, senast i Ken Loachs verklighetsbaserade SORRY WE MISSED YOU. Den som vill ta en paus från julmyset kan köpa en biljett till Joon-ho Bongs guldpalmsbelönade PARASIT (Gisaengchung, premiär 20 december), i vilken en fattig familj nästlar sig in hos en rik. En gammaldags hotbild av den parasiterande arbetarklassen som strax kompliceras.

I USA var skildringar av klassmotsättningar och arbetarklass i alla hudfärger länge förvisade till dokumentär och indiefilm, men sedan finanskrisen 2008 har de trängt sig in även i mittfåran med publikframgångar som THE TOWN (2010) och ELYSIUM (2013). Störst genomslag har ämnet haft i skräckfilmen efter kassatriumfen för den dystopiska film- och tv-serien THE PURGE (2013– ), där en vit ekonomisk-politisk elit bedriver utrotningskrig mot etniska minoriteter på samhällets botten. Producenten bakom är Jason Blum, känd för hårtslående samhällskritiska genrefilmer som BLACKKKLANSMAN (2017) på sitt bolag Blumhouse.

Blum höll profilen under 2019 med bland annat Jordan Peeles Us, om en svart medelklassfamilj som hemsöks av sina proletära dubbelgångare. Men den Blumhouse-produktion som väckte störst rabalder var THE HUNT, en modern uppdatering av den i Sverige totalförbjudna skräckfilmen The Most Dangerous Game från 1932.

I stället för en dekadent aristokrat i civilisationens utmarker är det i The Hunt en lyxsemesterort som via förföriska reklamfilmer lockar överklassen att skjuta ihjäl fattiglappar i naturskön omgivning. Klasshat normaliserat som avkopplande fritidsnöje. Den väntar fortfarande på sin premiär efter att Universal, bisarrt nog, drog tillbaka filmen efter det rasistiskt motiverade massmordet på mexikaner i El Paso den 3 augusti och Trumps alternativfaktakritik om att ”liberala Hollywood är det mest rasistiska man kan tänka sig”.

Ojämförligt mest omtalad i år är emellertid den DC/Warner Bros-producerade kassasuccén JOKER med sitt originella grepp på bolagets Batman-mytologi. Berättelsen är som hämtad från Charles Dickens eller Victor Hugos 1800-tal, men filmen utspelas i ett fiktivt 1970/80-tals-New York, då regissörer som Martin Scorsese och Sidney Lumet fångade den konkursfärdiga stadens sociala misär. Det var en tid när börsens matadorer hyllades som hjältarna för dagen och miljardären Arthur Wayne, far till Bruce (senare Batman) och övergödd av klassförakt, tar sina pengar till hjälp för att bli borgmästare.

Efter att ha skjutit ihjäl tre finansvalpar blir filmens rännstensclown en populärkulturell symbol för stans arbetarklass, som klädda i clownmasker drar ut på stan i ett upplopp mot allt det Wayne står för. Biointäkterna på dryga en miljard dollar gör Joker till historiens hittills största kassasuccé för en barnförbjuden film. Framgången är talande för den globalt kokande ilskan mot en skenande ojämlikhet.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-12-06.