Författaren som kom in i värmen

”Den bästa spionroman jag någonsin läst,” utbrast Graham Greene efter att ha läst John le Carrés Spionen som kom in från kylan (The Spy Who Came in from the Cold, 1963). Inget litet beröm från det då mest aktade namnet i genren. Numera är både romanen och filmversionen från 1965 klassiker men inte bara som fingerfärdiga spel på nervsträngarna utan också för författarens litterära kvaliteter och humanistiska personporträtt.

I skarp kontrast till samtidens superagenter med rätt att döda – främst men långt ifrån enbart Ian Flemings James Bond-romaner – var hans spioner av kött och blod, med samma brister och existentiella ångest som alla oss andra. Den som läst hans romaner om George Smiley lärde känna inte bara spionens intellektuella kvaliteter utan också hans sjabbiga kläder, dåliga äktenskap och ihållande förkylningar. Lysande på arbetet, en katastrof som privatperson.

Smileys namn och stelnade ansiktsuttryck döljer en olycklig man, desillusionerad av sina tragiska erfarenheter från en spionvärld av dimridåer, rykten och illusoriska bedrägerier. En värld där förräderi kan vara en god handling. Där vänner och fiender möts i en moralisk gråzon av lögner och sanningar svåra att skilja från varandra. Och där goda män kan begå fruktansvärda handlingar medan onda män faktiskt kan tjäna en god sak.

Rötterna till le Carrés romanvärld låg i hans personliga historia. Han föddes 1931 som David John Moore Cornwell i engelska Poole. Familjen dominerades av en munlädersmord men amoralisk far, Ronald. Denne umgicks i en blandad krets av celebriteter som även omfattade ökända gangstrar. Själv var Ronnie en frekvent kåkfarare, inblandad i olika bedrägerier, och le Carré beskrev honom i en intervju med orden ”manipulativ, kraftfull, karismatisk, opålitlig”.

Som universitetsstudent med tyska som specialitet rekryterades Cornwell till underrättelsetjänsten, där han växelvis under 16 års tid arbetade på kontraspionaget MI5 och på utrikesspionaget MI6. År 1960 flyttade till Västtyskland under täckmantel som diplomat och skrev där sin första roman: Telefon till den döde (Call for the Dead, 1961). Med den föddes både George Smiley och John le Carré, en pseudonym författaren tvingades på av arbetsgivaren eftersom det inte var tillåtet för aktiva underrättelseagenter att skriva under eget namn.

Men det var först i sin tredje bok, Spionen som kom in från kylan, han hittade formen med en spionvärld utan tydlig moralisk kompass och en final som knockade läsaren, van vid genrens prydligt ordnade värld av rättrådiga agenter och lyckliga slut. Därefter följde en rad Smiley-romaner i vilka huvudpersonen bedrev ett intrikat spionspel mot sin gäckande sovjetiska fiende, kodnamn: Karla. Mest berömd blev romanen Mullvaden, idag mer känd under originaltiteln Tinker, Tailor, Soldier, Spy (1973), där Smiley jagar en rysk mullvad vid kodnamn ”Gerald”.

Berättelsen är en lätt förtäckt skildring av jakten på Kim Philby, den främste i The Cambridge Five, spionringen som började med att en vänkrets av kommunistiskt övertygade akademiker värvades till sovjetiska NKVD på 1930-talet. Tinker, Tailor, Soldier, Spy filmatiserades två gånger, första gången 1979 som tv-serie med Alec Guiness i huvudrollen (bilden ovan). Andra gången 2012 SOM LÅNGFILM med Tomas Alfredson i registolen, Gary Oldman (bilden nedan) i huvudrollen och David Dencik längre ner i rollistan.

 År 2017, i samband med utgivningen av hans epilog till sina kalla-krigsromaner, Spionernas arv (A Legacy of Spies), konstaterade dock le Carré krasst: ”Spionerna vann inte kalla kriget. De gjorde ingen skillnad alls i det långa loppet.” Hans hållning var emellertid ingalunda nihilistisk. Tvärtom blev le Carré med tiden allt mer kritisk till spionverksamheten, Storbritanniens roll i världen och till den globaliserade ekonomin.

Kritiken stannade inte vid hans eget område, inte heller vid det politiska spelet – senast i ett utfall mot Torys hantering av Brexit.  I romanerna synade han också den oreglerade kapitalism som inte kände lojalitet till någonting, varken länder, demokratin mänsklighetens eller till planetens framtid. I Nattjänst (The Night Manager, 1993) tacklar han vapenindustrin, i Den trägne odlaren (The Constant Gardener, 2001, bilden från filmen 2005 nedan) läkemedelsindustrin och i Absoluta vänner (Absolute Friends, 2003) tar han sig president George W. Bushs absurt benämnda ”krig mot terrorn” med dess privata underleverantörer av torterare och arméer. Många av hans verk blev filmer och tv-serier. Dessutom påverkade han andra i genren. Det kan man inte minst se på de senaste fem James Bond-filmerna som knyter an till le Carrés systemkritik och flera av hans återkommande teman.

Han var en sällsynt kombination av bästsäljande och konstnärligt respekterad författare. Om det vittnar inte minst de postuma hyllningar som strömmar in från världens alla hörn och så olika namn som Ian McEwan, Margaret Atwood och Paolo Coelho. När En perfekt spion (A Perfect Spy) utkom 1986 deklarerade Philip Roth att den var ”den bästa engelskspråkiga romanen sedan andra världskriget”. Och det är så vi ska komma ihåg David Cornwell, alias John le Carré. Inte bara som en viktig genreförnyare utan som en författare av klassiker som tål att läsas många år in i framtiden.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-14.

Se även

TRUMSLAGARFLICKAN TAPPAR TAKTEN, krönika om tv-serien The Little Drummer Girl på CMore. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

OUR KIND OF TRAITOR, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

SEX, LÖGNER OCH VAPENHANDEL, tv-krönika om serien The Night Manager efter John le Carrés roman. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

A MOST WANTED MAN, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.

FARLIGA VISSLOR, bokrecension av John le Carrés roman En känslig sanning (A Delicate Truth). Sydsvenska Dagbladet.

SPION KONTRA SPION, kulturartikel om spionen i filmhistorien. Sydsvenska Dagbladet.

TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.