Spion kontra spion

Vi homelandkänner alla James Bond, fältagenternas primadonna i ständig tvekamp mot superskurkar med sikte på världsherravälde. Men vid sidan av finns en annan tradition av tjänstemmannagrå byråkrater som liksom fienden arbetar diskret, rent av osynligt. Rötterna går tillbaka till andra världskriget, då den till synes oansenlige vardagshjälten lyftes fram som demokratisk motbild till nazismens och fascismens totalitära övermänniskoideal.

Denne ingick gärna i ett kollektiv av jämlikt samarbete över klassgränser och etniska barriärer: arméplutonens brödraskap på slagfälten, arbetarna i vapenfabriken eller kontraspionerna på någon hemlig adress, som i Huset vid 92:a gatan (1945). Den inre fienden var infiltratören och sabotören; ytligt sett en av oss men bakom den alldagliga fasaden en kallhamrad landsförrädare – en mullvad.

Dramaturgin fortsatte under kalla krigets ”reds under the beds”-skräck då människor mitt i den till synes trygga vardagen upptäcker en smygande invasion. I filmer som Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) och Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962) visar sig grannen, pojkvännen eller vapenbrodern plötsligt och till synes oförklarligt visar sig inte vara en av oss, utan en av dem.

Detta paranoida thrillerscenario har gått vidare i ”kampen mot terrorns” tidevarv, då USA åter är under belägring av en inre ideologisk smitta. I tv-serier som 24, Sleeper Cell och aktuella Homeland är skräckbilden en av oss som av irrationella skäl – oftast en blandning av personlighetsstörningar och outgrundlig ondska – vänt sig mot västvärldens bålverk för demokratin och gjort gemensam sak med al-Qaida.

Ex-spionen John Le Carré ville i romaner som Mullvaden (Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 1974) skapa korrektiv till den svartvita psykologin och ideologin i superhjälteskrönor som James Bond. Hans moraliskt ambivalenta och melankoliska romaner kring George Smiley – en briljant kontraspion med havererat privatliv – utspelas i skuggan av skandalen kring The Cambridge Five. Samtliga kom från en privilegierad bakgrund, hade meriterat sig under andra världskriget och höll framskjutna positioner inom underättelsetjänsten när de avslöjades som dubbelagenter för Sovjetunionen: Kim Philby (kodnamn Stanley), Donald Maclean (Homer), Guy Burgess (Hicks) och Anthony Blunt (Johnson).

constant_gardenerDen femte med kodnamnet Liszt fortsatte dock att gäcka kontraspionaget, även om det inte saknades kandidater, men än mer traumatiskt var jakten på landsförrädarnas motiv. Makt, pengar, status hade de redan. Så varför? Svaret finns i Le Carrés skildringar av en brutalt cynisk värld av människoförakt och politiskt schackrande. Steget över till andra sidan är besvärande kort då vän när som helst kan byta plats med fiende och spionspelet gör båda sidorna av Järnridån till varandras spegelbilder.

I fallet med The Cambridge Five fanns åtminstone politisk övertygelse, men som vi känner från långt fler fall var spionernas motiv oftast mer banala. Ta bara vårt eget storspionfall Stig Wennerström, en överste i flygvapnet av högborgerlig bakgrund. Hans spionage finansierade en livsstil över de vanliga tillgångarna. Till det ska läggas hans stukade ego. Wennerström nådde aldrig generals grad, den fick han däremot av ryssarna. Samma mönster upprepades med Stig Bergling.

Idag har kalla kriget lämnat plats för industrispionage och hotet från skrupelfria storföretag, ibland i allians med organiserad brottslighet och korrupta politiker. I Le Carrés Den trägne odlaren (The Constant Gardener, 2001, filmatiserad 2006) följer en brittisk diplomat spåren efter sin fru, som mördats under mörkläggningen kring en tuberkulosmedicin med allvarliga biverkningar. Bondfilmen Quantum of Solace ställer 007 mot ett multinationellt företag med globalt politiskt nätverk. I båda fallen visar sig den egna, brittiska regeringen vara inblandad. Och plötsligt hamnar hjälten på den sidan där terroristerna brukar finnas.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-12-17.