År
1914. En epok av Freud, Marx, och Stravinsky men också Hitler, atombomben och kalla kriget står för dörren. På Hotel Himmelgarten i de österrikiska alperna finner tre kvinnor varandra: Alice, Dorothy och Wendy. För att hålla åskmullret från det annalkande första världskriget på avstånd berättar de om sina sexuella upplevelser för varandra.
Alices äventyr börjar när hon som fjortonåring har förhållanden med både en man och ett flertal jämnåriga flickor på en internatskola. Dorothy upplevde sin första orgasm under en tornado hemma på bondgården i Kansas efter en rad erotiska eskapader med familjens tre drängar. Wendy berättar om sommaren då hon och hennes två bröder umgicks med hemlöse Peter Pan, hans syster och gatugänget Lost Boys.
Upplägget är typiskt för Alan Moore. Han lånar ramberättelsen från klassikern Decamerone och väver samman romanvärldarna från Alice i Underlandet, Trollkarlen från Oz och Peter Pan för att med kritisk skalpell strimla sönder det viktorianska Englands sexualförnekande och samtidigt perversa drömvärldar. När seriealbumtrilogin Lost Girls släpptes 2006 blev den en skandalsuccé – omdebatterad som pornografi samtidigt som förstaupplagan sålde slut på premiärdagen.
I ambivalenta superhjältars sällskap
Moore är den kanske mest inflytelserika serieförfattaren idag, både för sina egna originalskapelser och sina radikala nytolkningar av kända litterära och kulturhistoriska figurer. Han gjorde om DC Comics-hjälten Swamp Thing till ekoterrorist med sexualliv, uppfann actionhjältinnan Halo Jones och gjorde om seriemördaren Jack the Ripper till en politisk Jekyll/Hyde-agent i den brittiska kronans tjänst i From Hell. Men främst är han nog känd som kritisk förnyare av superhjältemytologin.
Paul Gravett är serieexpert och författare till boken Graphic Novels. Han menar att albumet Watchmen från 1986 – om ett gäng amoraliska övermänniskor i ett militärindustriellt urspårat USA under Nixon – är ett nyckelverk för att förstå den seriekultur som Moore var med om att skapa:
— Hans styrka ligger i att ta etablerade konventioner och göra om dem utifrån en gedigen kunskap om mytologi. Både Watchmen och än mer Marvelman moderniserade gamla gudasagor, där gudarna var sammansatta varelser med både ljusa och mörka sidor. Han släppte också tillbaka dem på jorden och spekulerade över vilken påverkan på gott och ont de skulle kunna ha på samhället.
Från rännsten till outsider
Liksom den konstnärligt närbesläktade författarkollegan Clive Barker (Hellraiser) är Moore ett arbetarbarn av kalla kriget. Han föddes 1953 i Northampton, där han bott hela livet, och har i flera intervjuer berättat om hur han tog sin tillflykt från den monokroma fattigdomen till seriernas färgsprakande värld. Efter att ha relegerats från skolan för knarkförsäljning 1971 började han teckna serier och några år senare publicerade han sig regelbundet i rocktidningarna Sounds och NME under pseudonymen Curt Vile (en punkig omskrivning av Kurt Weill). Redan kring 1980 övergick han till att huvudsakligen skriva seriemanus eftersom han inte tyckte att han var en tillräckligt skicklig tecknare.
Hans första stora författarprojekt var V for Vendetta, en science fiction-allegori över Thatchers Storbritannien som fascistdiktatur. Inspirerad av George Orwell, David Bowie, Thomas Pynchon och Max Ernst stormar Moore bland annat mot massmedierna som maktens megafon och mot homofobi. Det senare var ett direkt svar på regeringens omstridda Section 28-stadga, som förbjöd lokala myndigheter att, som det formulerades, ”främja homosexualitet”. Under samma tid tecknade han Maxwell the Magic Cat för lokaltidningen Northants Post men lade omedelbart ner serien efter att tidningen på ledarplats angripit homosexuellas rättigheter.
Serier som serier
Moore ogillar begreppet ”serieroman”, som han ser som både pretentiöst och missvisande. Serier är för honom en konstnärligt självständig och populärkulturell uttrycksform. Ändå är han, vare sig han vill det eller inte, en av genrens förgrundsgestalter hävdar Gravett:
— Det finns många efterapare som bara gör serier om antihjältar som mordgalna psykopater med superkrafter, men Moore har en betydligt bredare palett och en unik profil. Som ingen annan har han upprepade gånger vidgat och fördjupat serieformatets möjligheter.
Men hans ambitioner för att spränga ramarna för den tecknade seriens möjligheter har inte varit utan problem. Som en röd tråd genom hans karriär löper en rad kompromisslösa konflikter med serieförlag och filmbolag, som han ser som reaktionära och samvetslösa. Flera gånger har han brutit med bolag som använt sig av upphovsrätten för att ta ifrån honom den kreativa kontrollen över verken. Han vägrar också att skriva manus, medverka med namn i produktionsuppgifterna och att delta i marknadsföringen av filmerna gjorda efter hans serier.
När jag i samband med en intervju i Sydsvenskan för några år sedan frågade ex-Pythonanimatören och regissören Terry Gilliam om hans arbete med Watchmen berättade han att Moores åsikt varit helt avgörande. Moore hade sagt: ”Gör det inte. Serien går inte att filmatisera.” I sympati drog sig Gilliam ur projektet.
Serier som film
Filmer efter andra förlagor är alltid omdebatterade, och det gäller även tecknade serier. Den brittiske filmprofessorn James Chapman skriver just nu på en bok om brittisk serietidningshistoria och filmatiserade serier, och han är kluven i debatten:
— Å ena sidan accepterar även de mest hårdnackade romanälskarna att filmatiseringar inte enbart kan bedömas efter deras trohet mot förlagan. Varför kan då inte seriefansen se filmversionerna som fristående, självständiga verk? Å andra sidan har Moore visst fog för sin kritik, särskilt den politiska aspekten. Det finns gott om exempel på ideologiska spegelvändningar, som när fascistpolisen Judge Dredd i Sylvester Stallones skepnad gjordes om till demokratins riddare.
Nyckeln till problemet för många kritiker av Hollywoods filmindustri sägs ligga i populärfilmens krav på att dra en masspublik. Ju högre budget desto mer konformistisk blir ofta filmen, både konstnärligt och politiskt. Ibland måste man göra emellertid förändringar för att bibehålla andan i originalet. Udden i 2006 års filmversion av V för Vendetta kunde inte gärna riktas mot Thatcher, som avgick 1990, utan vände sig mot antiterroristlagarna efter elfte september 2001. Visuellt sägs ofta serier och film ligga varandra nära, men även det är problematiskt säger Chapman:
— Ytligt ser serier ut som bildmanus till en film, men många av dem – som Moores verk – är ett collage av teckningar, visualiserade dialoger och tankar, ljudeffekter samt insprängda dagboksanteckningar, poplåtar, poesi och noveller. Just Moore har ofta beskrivits som elegant men svårbegriplig även i bildspråket. Är då Watchmen ett omöjligt filmprojekt? Nej, den har faktiskt, i likhet med traditionella Hollywoodfilmer, en klassisk form där olika grepp och motiv upprepas och skapar en symmetri i berättandet. Det använder man sig också av i filmen. Andra inslag, som noveller och dagboksanteckningar, lånar sig ganska enkelt till inklippta återblickar.
Vad Alan Moore tycker får vi aldrig reda på eftersom han vägrar se filmer gjorda efter hans verk. Dessutom avfärdade han både Frank Millers seriealbum 300 och Zack Snyders filmversion av albumet som homofoba och rasistiska. Det tyckte flera kritiker också. Deras dom mot Watchmen har inte varit lika hård. Snarare kan det ljumma mottagandet sammanfattas av A.O. Scott i New York Times. I sin recension menade han att filmen kanske hade varit en provokation om den gjorts då, på 1980-talet. År 2009 blir den mest en kuriositet, ”en artefakt från en svunnen värld som återupplivats till zombie av dagens filmteknologi”.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-03-15.
Watchmen i development hell
(development hell, Hollywoodjargong för ett filmprojekt som är i manus- och planeringsarbete under lång tid utan att förverkligas)
1986 20th Century Fox köper filmrättigheterna till Watchmen. Alan Moore vägrar skriva manus.
1988 Sam Hamms manus renodlar handlingen till en av bokens många intriger: utredningen av mordet på superhjälten The Comedian. Han ändrar också slutet så att Moores alternativa 1980-tal justeras till verklighetens samtid. Fox anser projektet för dyrt.
1988-91 Terry Gilliam leder arbetet på nya manusutkast och planerar att regissera filmen. Watchmen-medlemmen Rorschachs dagbok används som sammanhållande berättarröst och rollfigurernas bakgrunder fördjupas. Fox anser fortfarande projektet vara för dyrt.
1991-2001 Producenterna Lawrence Gordon och Joel Silver försöker förgäves återuppliva projektet både på ett oberoende bolag och på Warner Bros.
2001-03 Universal tar över projektet och kontrakterar manusförfattaren David Hayter (X-MEN), men samarbetet avbryts på grund av ”konstnärliga oenigheter”.
2004-05 Paramount nästa. Där kontrakteras först Darren Aronofsky (REQUIEM FOR A DREAM) och sedan Paul Greengrass (THE BOURNE SUPREMACY) för att filma Hayters manus. Greengrass börjar arbetet på de visuella effekterna innan projektet än en gång läggs ned.
2005 Warner Bros. bestämmer sig för att satsa på projektet och kontrakterar Zack Snyder (300). Inspelningen försenas av en rättstvist mellan Fox och Warner och påbörjas först i september 2007. Paramount distribuerar filmen i Europa.
Alan Moore i urval
1982-89 V for Vendetta (tecknare: David Lloyd), filmatiserad 2006, och Marvelman, som döps om till Miracleman efter konflikt med Marvel.
1983-87 Swamp Thing, som 1985 introducerar den ockulta detektiven John Constantine – filmhjälte 2005 i CONSTANTINE.
1984-86 The Ballad of Halo Jones.
1986-87 Watchmen (tecknare: Dave Gibbons), belönad med science fiction-litteraturpriset Hugo och med på Times lista över de 100 viktigaste romanerna.
1988 Batman-albumet The Killing Joke (Tecknare: Brian Bolland).
1991-96 From Hell (tecknare: Eddie Campbell), som album 1999. Filmatiserad 2001.
1999 The League of Extraordinary Gentlemen (tecknare: Kevin O’Neill). Filmatiserad 2003.
2006 Albumtrilogin Lost Girls samarbete med hustrun Melinda Gebbie.
Alan Moore har också skrivit seriemanus till bland annat Dr. Who, American Flagg, Superman, X-Men, Captain Britain, Green Lantern och Judge Dredd.
Alan Moore-trivialia
Moore är anarkist, vegetarian och dyrkare av den egyptiska ormguden Glykon, som han själv medger är ett av religionshistoriens mest absurda påhitt. Han är också medlem i det ockulta sällskapet The Moon and Serpent Grand Egyptian Theatre of Marvels, som utövar magi genom poesi, teater och musik.
Hans hittills enda roman, Voice of the Fire (1996), handlar om tolv olika personer som bor i trakten kring hemstaden Northampton och utspelas från år 4 000 före vår tideräkning till nutid. Han har också publicerat poesi, noveller och artiklar.
Trots sitt förakt för filmbranschen skrev han 1988 det ännu oinspelade manuset Fashion Beast för mode- och rockgurun Malcolm McLaren (ex-manager för Sex Pistols). Den handlar om modedesignern Christian Diors liv berättad som en saga med likheter till Jean Cocteaus Skönheten och Odjuret.
Som låtskrivare och musiker har han bland annat spelat in skivor i tillfälliga bandkonstellationer som The Sinister Ducks (där han kallade sig Translucia Baboon), Emperors of Ice Cream och Eddie Enrico and His Hawaiian Hotshots. Flera av hans låtar finns med i serierna, som ”This Vicious Cabaret” i V for Vendetta.
I Simpsons-episoden Husbands and Knives (säsong 19, episod 7, 2007) gästspelar Moore som sig själv när han, Dan Clowes (Ghost World) och Art Spiegelman (Maus) signerar böcker i en nyöppnad serietidningsaffär. Moore har just reviderat superhjälten Radioactive Man till en heroinist och jazzkritiker som inte är radioaktiv och blir rasande när Milhouse ber honom signera dvd:n Watchmen Babies in V for Vacation. Senare visar det sig att serietecknartrion själva är superhjältar och kallar sig The League of Extraordinary Freelancers.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-03-15.