V for Vendetta

USA/Tyskland 2006. Regi: James McTeigue. Skådespelare: Hugo Weaving, Natalie Portman, Stephen Rea, Stephen Fry, John Hurt. Längd: 2:12.

När britterna Alan Moore och David Lloyd 1988 avslutade följetongserien V for Vendetta efter ett decennium under Thatcher, menade Moore att deras spekulationer om en framtida fasciststat inte var särskilt avlägsna: Polisen hade militariserats, övervakningssamhället var vardag. Positiva skildringar av homosexualitet hade förbjudits. Aids-epidemin möttes med rop på koncentrationsläger för de smittade.

Tjugo år senare har den så kallade kampen mot terrorismen och hotet från utomeuropeiska kulturer ersatt tidigare skräckbilder. Ropen på inskränkningar i demokratin och den personliga integriteten är emellertid desamma. Och grundtesen – inspirerad av George Orwell –  är fortfarande lika giltig: Sätter man tillräcklig skräck i människor är de snart beredda att ge upp alla sina friheter för illusionen om trygghet i en polisstat.

Redan innan filmens premiär har man i brittisk och amerikansk press diskuterat lämpligheten av att göra en påkostad produktion om en heroisk terrorist. Maskerad till frihetshjälten Guy Hawkes spränger den mystiske V (Hugo Weaving) några av Storbritanniens främsta symbolbyggnader, domstolen Old Bailey och Parlamentet, och startar en revolution. Både serien och filmmanusförfattarna bröderna Wachowski (Matrix) understryker dock att demokrati bygger på människor, inte nationella monument.

Men även om det allegoriska temat är angeläget, actioninslagen är flyhänt regisserade och skådespelarensemblen oftast är lysande, så finns det skönhetsfläckar: Den brittiska diktaturen har snyggats upp betydligt. Stephen Reas grubblande kriminalare får en betydligt bekvämare resa mot insikt än serieförlagan. Och satirsketchen om den diktatoriske rikskanslern (John Hurt) som Stephen Frys smyghomosexuelle programledare låter sända är genant missriktad snarare än träffsäker.

© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-03-17.