William Boyd
Solo
Översättning: Gabriel Setterborg
Halmstad: EA Förlag
Den som läst Andrew Lycetts nyligen återutgivna biografi om Ian Fleming vet att han redan under arbetet med den tredje James Bond-romanen Moonraker (1955) förtvivlade över att berättelserna upprepade samma recept. Andravärldskrigsveteranen och superspionen Bond var en glamouriserad playboy som lättade upp sin lyxkonsumerande vardag med våldsamma fajter mot ryssarna och deras medlöpare. Men trots återkommande dödförklaringar av agent 007 som antikverad kioskromanfigur från kolonialismens och kalla krigets tidevarv har han upprepade gånger återuppstått i delvis ny skepnad.
Enbart Flemings fjorton originalböcker har sålt över 100 miljoner exemplar, och serien fick en nystart när tövädrets 1960- och 70-tal övergick i en ny istid mellan Öst och Väst. År 1981 blev John Gardners Licence Renewed en bästsäljare. Femton år och lika många böcker senare tog amerikanen Raymond Benson över.
Bond-industrin expanderade igen 2005. Då lanserade Charlie Higson Young Bond – romaner om den blivande agentens ungdomsäventyr på 1930-talet – och Samantha Weinberg (under pseudonymen Kate Westbrook) startade en motsvarande serie om chefen M:s sekreterare, The Moneypenny Diaries. Året därpå signalerade emellertid Ian Fleming Publications en kursändring för huvudserien.
Löpandebandsproduktionen stoppades. I stället skulle etablerade författare kontrakteras för att under fria former skapa var sin Bond-roman med unik profil. Framgångsstrategin inspirerades av Bond-filmernas konstnärliga förnyelse med hjälp av stjärnregissörer som Marc Forster och Sam Mendes.
Först ut var Sebastian Faulks (Charlotte Grey) med Devil May Care (2008), en Ian Fleming-pastisch där handlingen utspelas i Iran 1967, några år efter originalseriens slut. Pastischen underströks till och med i skrift på omslaget: ”Sebastian Faulks writing as Ian Fleming”. Näst i tur stod kriminalförfattaren Jeffrey Deaver (I samlarens spår), som i Carte Blanche flyttade fram Bonds födelseår från 1924 till 1979, gjorde honom till en afghanistanveteran och slängde in honom i inbördeskrigets Sudan sommaren 2011.
William Boyds (Nya bekännelser) Solo återgår till Flemings kronologi men fortsätter i Faulks och Deavers anda att föra 007 till nya spelplatser. Året är 1969, och Bond beordras till det fiktiva västafrikanska landet Zanzarim under pågående inbördeskrig i den oljerika regionen Dahum. Parallellen till Biafrakriget 1967–70 är uppenbar, och uppdraget består förstås i att tillvarata British Petroleums (BP) intressen. Författaren bodde själv som ung i Nigeria vid den tiden, och han har tidigare använt sina erfarenheter i bland annat debutromanen En hygglig karl i Afrika (1981). Den boktiteln låter för övrigt passande också på hans lätt revisionistiska upplaga av James Bond.
Boyd menar att Solo inte var avsedd som en pastisch, men alla bekanta med originalromanerna känner omedelbart igen sig i både dramaturgin och prosan. Kalenderbitarna kan pricka av den sedvanliga checklistan av skräddarsydda kostymer, cocktails, årgångsvin, maträtter – bland annat ett recept på sallad – vapen, bil- och cigarettmärken. Även knappologerna får en del att debattera, till exempel Morland & Co:s olika cigarettförpackningar för Bonds omättliga behov – 70 cigaretter om dagen, utom vid fysisk hårdträning, då han skär ner till 20.
Tyvärr krånglar Boyd till slutet med en utdragen epilog, där Bond och hans gamle CIA-kompis Felix Leiter åker tillbaka till Zanzarim för att försöka reda ut om det som hände verkligen hände. Här tappar Boyd det ekonomiskt tajta berättandet från Dashiell Hammetts hårdkokta skola som också var Flemings. Fram till dess har han presterat en hyfsad bladvändare som dock kunde ha vågat förnya Bond ännu mer. Gabriel Setterborgs översättning förvaltar hursomhelst Boyds Fleming-liknande prosa med finess och omsorg, också i de inslag som på engelska kallas ”guilty pleasures”.
Boken inleds med att Bond vaknar upp efter sin 45-årsdag på ett lyxhotell. Vid frukostbordet spanar han in en skönhet, vars generösa former tänjer hennes trikådress till bristningsgränsen: ”Dragkedjan på framsidan av hennes dräkt – hennes väldigt tajta dräkt – var som en lockelse, en uppmaning, den pockade på att dras ner. Bond log för sig själv medan han fantiserade om att göra just det och drack mer kaffe – än var det liv i gubben.”
Hon visar sig vara Bryce Fitzjohn, skräckfilmsstjärna modellerad på bolaget Hammers bystdrottning Ingrid Pitt. En av många ingredienser Boyd (född 1952) använder för att få Bond att hjälpligt svänga i takt med Swinging London. Det var något Fleming (1908–64) varken ville eller kunde.
Sanerad är dock Bonds råbarkade rasism och kvinnoförakt, och med dem de mer frånstötande uttrycken för hans känslokyla och sadism. Betecknande nog sparar författaren på krutet till slutuppgörelsen med skurken Kobus Reed, en groteskt vanställd legosoldat med förkärlek för att hänga upp sina offer i en stor krok genom käken.
Men lobotomin av kolonialkrigaren och kommunistätaren lämnar Bond konturlös. Avsiktligt eller inte blir Boyds 007 ett typfall för det som idéhistorikern Christopher Lasch i en boktitel ett decennium senare skulle kalla Den narcissistiska kulturen: ensam, tom, politiskt hållningslös och självcentrerad. Det främsta uttrycket för hans personlighet är konsumtionen av varor och kvinnor. ”I Shop Therefore I Am”, kunde det stå på hans släktvapen.
John le Carrés kritik mot Flemings hjälte som en lätt förtäckt kriminell får däremot nytt bränsle när Bond ägnar sin semester åt en privat hämndaktion utan sanktion från högre ort. Kanske en eftergift till rådande klichéer i actiongenren, men just därför blir upplösningen desto mer överraskande med sina le Carré-inspirerade antydningar om att det verkliga hotet finns bland Bonds allierade. Det är ett mönster som går igen från de senaste årens filmer, där 007 genom sina uppdrag paradoxalt nog hamnar i konflikt med sina egna uppdragsgivare och den världsordning han är satt att försvara.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-06-08.
NO TIME TO DIE (2021)
SPECTRE (2015)
JAMES BOND: ’THE WORLD IS NOT ENOUGH’ (2012, radioprogram i SR/P1 Special)
SKYFALL (2012)
JAMES BOND – 50 ÅR AV SNOBBERI MED VÅLD PÅ VITA DUKEN (2012)
BOND REVISED: LICENCE TO THRILL. A CULTURAL HISTORY OF THE JAMES BOND FILMS (2009)
007 – FRÅN KOLONIAL MANSGRIS TILL KRITISERAT SEXOBJEKT (2002)