Filmåret 2011: Uppföljarnas rekordår och svensk internationalisering

Mediemonopoliseringen tog ytterligare ett kliv framåt när Disney köpte Marvelkoncernen. Därmed tog man kontrollen över kioskvältare i serietidningar och på film som X-Men och Spider-Man. Den förra fortsatte som filmserie med X-Men: First Class medan den senare var under nystart som filmserie med titeln The Amazing Spider-Man (premiär 2012). Spider-Man blev även en medieföljetong som skandalomskriven och kritikerutskälld rockmusikal under titeln Spider-Man: Turn Off the Dark, Broadways dyraste produktion någonsin med musik av Bono & The Edge och kostymer av Eiko Ishioka. Dessutom fortsatte Marvels löst sammanhållna Avengers-projekt med filmer som THOR och CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER.

För trots ljum, ibland nedgörande kritik utgör filmserierna en ekonomisk ryggrad för filmbolagen. År 2011 kom bland annat KUNG FU PANDA 2, TRANSFORMERS 3, Paranormal Activity 3, SCREAM 4, PIRATES OF THE CARIBBEAN 4, FAST AND FURIOUS 5 samt Shrek-avläggaren MÄSTERKATTEN I STÖVLARNA. En flygande start hos både kritiker och publik fick nystarten APORNAS PLANET – (R)EVOLUTION. Faktiskt blev 2011 ett rekordår med närmare 30 amerikanska uppföljare.

Också Sverige har ju som bekant en tradition av uppföljare, och två garanterade publikmagneter oavsett kritikeromdömena var under året Kjell Sundvalls JÄGARNA 2 och Lasse Åbergs sjätte film om brödrostkontrollanten Stig-Helmer Olsson, uppväxtskildringen The Stig-Helmer Story.

Ridå för Harry Potter

År 2011 gick filmhistoriens största seriesatsning i mål med HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Samtliga åtta filmer har placerat sig bland de fyrtio mest inkomstbringande titlarna i filmhistorien. Men också tillkomsthistorien är något av en saga. Författaren J.K. Rowling fick 1990 idén till romanerna under en tågresa och skrev under de följande åren utkast till de första titlarna då hon var en arbetslös ensamstående mor i Edinburgh. Harry Potter och de vises sten (Harry Potter and the Philosopher’s Stone) färdigställdes 1995 och utkom 1997 i en ordinär barnboksupplaga om tusen exemplar på förlaget Bloomsbury. De böckerna betingar numera ett pris på uppemot en kvarts miljon svenska kronor.

Avslutande titeln Harry Potter och dödsrelikerna (Harry Potter and the Deathly Hallows) publicerades 2007 och såldes enbart under den första dagen i elva miljoner engelskspråkiga exemplar. Böckerna har utkommit i cirka 500 miljoner exemplar på 65 språk över hela världen. De åtta filmerna som producerats av Warner Bros. uppvisar en motsvarande bästsäljarstatistik med ett snitt på en miljard dollar per film enbart i biointäkter. Harry Potter har inte bara placerat författaren på listan över Storbritanniens rikaste utan gjort hennes skapelse till ett globalt kulturfenomen med en livaktig fan-subkultur där man bland annat skriver egna berättelser kring huvudpersonerna.

Enligt Rowling är serien avslutad, men med tanke på att närmare hälften av läsarna och biobesökarna har varit vuxna är det inte otroligt att vi får se Harry, Ron och Hermione i framtida barnförbjudna äventyr. Huvudpersonens officiella födelsedatum är 1980, och att döma av epilogen i den sista romanen och filmen har de forna Hogwartsrebellerna blivit stadgade trettioåriga tjänstemän på trollkarlsministeriet. Kanske återkommer de i fantasypsykologiska relationsdramer av typen ”sex, lögner och magi” eller ”scener ur ett trollkarlsäktenskap”. Bland fansen har noveller på sådana teman spridits sedan länge.

Svenska filmexporter i skuggan av Millennium

Segertåget för Stieg Larssons Millennium rullade vidare och bröt under 2011 sextiomiljonersvallen i antalet sålda böcker. I november vann tv-serien det prestigefyllda Emmy-priset, Sveriges första någonsin. De svenska filmernas produktionsbolag Yellow Bird fortsatte växa genom samarbetet med Columbia och MGM på David Finchers The Girl with a Dragon Tattoo. Filmen fick julpremiär 2011 och följdes 2012 av Yellow Birds nästa storsatsning: en serie Liza Marklund-filmatiseringar med början i Nobels testamente.

Roman- och filmsuccén banade emellertid inte bara väg för en internationalisering av svenska författare och filmbolag utan också regissörer och skådespelare. I fotspåren efter Victor Sjöström, Greta Garbo och Lasse Hallström följde Michael Nykvist, som 2011 Hollywooddebuterade i två actionfilmer: John Singletons Abduction och Brad Birds MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL. Noomi Rapace fick en stor roll i Guy Ritchies SHERLOCK HOLMES: A GAME OF SHADOWS och därefter huvudrollen i Ridley Scotts Alien-avläggare PROMETHEUS (premiär 2012). Ex-maken Ola Rapace surfade på framgångsvågen med en biroll i James Bond-filmen SKYFALL (premiär 2012).

Med Millenniumtrilogin blev varumärken som Schwedenkrimi utökade från svenska politiska polisromaner till att också omfatta brottsskildringar i den hårdkokta skolan. Efter Stieg Larsson kom Jens Lapidus, som jämfördes med James Ellroy när han myntade begreppet Stockholm noir för sin trilogi om ekonomstudenten Johan Westerlund, kallad JW, och dennes kriminella karriär i huvudstadens nattvärld.

Första romanen, Snabba Cash (2006), såldes omgående till 26 länder. Daniél Espinosas filmatisering från 2010 spreds till ett tiotal europeiska länder och gav såväl regissören som huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman var sitt Green Card till den amerikanska filmindustrin. Espinosa färdigställde under 2011 actionthrillern SAFE HOUSE (premiär 2012) med Denzel Washington i huvudrollen medan Kinnaman slog igenom med en av huvudrollerna i tv-serien The Killing, dito i katastroffilmen THE DARKEST HOUR, och återvände 2011 till Sverige för inspelningen av uppföljarna Aldrig fucka upp och Livet deluxe.

Internationellt mest omskriven var dock Tomas Alfredson, som efter kritikerberöm och prisregn över vampyrfilmen Låt den rätte komma in (2008, amerikansk nyinspelning 2010) valde att ta sig an EN BRITTISK NYINSPELNING av John Le Carrés kallakriget-klassiker Mullvaden (Tinker, Tailor, Soldier, Spy, 1974). Eftersom den 1979 gjorts i en mästerverksförklarad BBC-serie med Alec Guiness i huvudrollen som den luttrade MI6-veteranen George Smiley var det många som mumlade om ett konstnärligt självmordsuppdrag. Särskilt som den var gjord av en svensk, dessutom alltför ung för att minnas händelserna. Mot slutet av året toppade den likväl både biostatistiken och kritikernas betygslistor, stämplad som omedelbar klassiker. Vid sidan av Gary Oldman som Smiley sågs svenske David Dencik som kollegan Toby Esterhase. Han var samtidigt aktuell med en biroll i The Girl With a Dragon Tattoo.

Play och rasismen

Det började med ett pris – Coup de Coer i Cannes – och överlag lysande recensioner för Ruben Östlund (född 1974), svensk films just nu mest omhuldade auteur. De tveksamma (t.ex. Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, Ronny Svensson i TV4) talade om grumliga syften men ifrågasatte varken hans människosyn eller konstnärskap. Entusiaster som Eva af Geijerstam i DN hävdade i den postmoderna mångtydighetens namn att varje susning om rasism vore att ”förminska och förenkla Play”. I filmtidningen FLM skrev Malena Janson om filmen som tematisering av såväl rasism som synen på det oskuldsfulla barnet. När invändningarna sedan duggade tätare skrev Östlund själv ett inlägg i DN där han fortsatt från tidigare intervjuer menade att filmen var en spegelbild av vår egen fördomsfulla blick.

För i ett land med ovanligt svag debatt, särskilt kulturdebatt och ännu särskildare filmdebatt – såvida det inte handlar om svensk films och filmpolitiks allmänna uselhet – kunde en välvillighetskonsensus lika gärna ha lagt sin döda hand av tystnad över filmen. Med Jonas Hassen Khemiris artikel ”47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play” i DN en vecka efter premiären kom debatten igång. Själv var Khemiri kluven till filmen men antydde att det fanns en rasistisk undertext i att de afrosvenska rånarna konsekvent skildrades som fuskare och manipulatörer och att filmen aldrig delar deras blick. Detsamma gällde Josefine Adolfsson, som i en FLM-nätartikel funderade över hur en regissörs klass och kulturella trovärdighet alltid bestämmer mottagandet.

Kommentarerna kring filmen spred sig sedan till ledarsidor och bloggar och gällde allt från att ta upp den civilkuragelag som Kristdemokraterna förespråkat till symbolbetydelsen av enskilda inslag i filmen. På det senare temat gick DN:s före detta kulturchef Stefan Jonsson in i debatten genom att peka på återkommande bilder av en vagga som placerats på Västkustbanan men som ingen tycks äga. Förklaringen kommer först i slutet när det visar sig att det är några somalier – föräldrarna till ett av de mobiltelefonrånarbarnen – som på så sätt ordnat en gratistransport för en möbel som utlovar fler afrikanska barn och, underförstått, fler snyltare och tjuvar.

Till de mer övergripande kommentarerna hör SvD-kritikern Hynek Pallas försvar för skildringen av skiftande maktordningar kring klass och etnicitet och det faktum att den är först med att visa svarta skådespelare som har ansikten i en svensk film – en sanning med modifikation med tanke på publiksuccéer på bio och tv som Det nya landet och Leende guldbruna ögon. Sydsvenskan-journalisten Mona Masri pekade emellertid på att filmen ska ses mot bakgrund av de stereotyper som förekommer allmänt i masskulturen, inte bara i en snävt svensk kontext. Och där passar filmen in på bilden av den svarte mannen som kriminell alldeles oavsett Östlunds intentioner.

Chick-flicks & bromance

Chick-flicks (”tjejrullar”) är i allt väsentligt bara en omdöpning av den klassiska kvinnomelodramen, eller snyftaren som den ibland föraktfullt kallades. Den hade sin storhetstid på 1930- och 40-talen, då stjärnor som Barbara Stanwyck, Bette Davis och Joan Crawford tampades med kvinnorollen i Stella Dallas (1937), Jezebel (1938) respektive Mildred Pierce (1945). Sensmoralen var ofta konservativt förevisande, något som syns extra tydligt i dubbelgångarfilmer som The Dark Mirror (1946), där Olivia De Havillands tvillingsystrar ställs mot varandra. Givetvis segrar den dygdiga och undergivna systern över den självständiga och erotiskt lockande. Ändå menar de som studerat genren att det finns subversiva drag, bland annat kring det återkommande temat om hur en kvinna i ett patriarkalt samhälle inte kan förena familj med yrkesliv eller intellektuella ambitioner.

I feminismens 1970-tal fick kvinnomelodramen nytt uppsving med titlar som Alice bor inte här längre (1974) och En ogift kvinna (1976), men aldrig har den varit så aktuell som nu. Efter decennier av nykonservativ motoffensiv överraskar det ingen att genren återkommit med globala succéer som tv-serierna Sex and the City (1998–2004), följd av två långfilmer 2008 och 2010, och Desperate Housewives (2004–). Här finns genrens alla klassiska teman med nya skruvningar. Filmer som blickar tillbaka till genrens guldålder har också etablerat sig som något av en undergenre. Stekta gröna tomater (1989), Timmarna (The Hours, 2002) och Revolutionary Road (2008) frammanar ibland öppet, ibland underförstått paralleller mellan dåtid och nutid. Den underliggande frågan är förstås om könsrollerna egentligen förändrats.

År 2011 blev något av en retrokulmen med den omskrivna och flerfaldigt Emmybelönade tv-serien Mildred Pierce, där Kate Winslet nytolkar Crawfords paradroll. Regissören bakom serien, Todd Haynes, har tidigare uppmärksammats för kvinnomelodramer som [Safe] (1995) och det stilbildande 1950-talsdramat Far from Heaven (2002). Liksom en av genrens tidigare mästare, George Cukor, och många av genrens mest hängivna fans är han öppet homosexuell. Det antyder att förtrycksmekanismerna som skildras är något man delar med kvinnorna.

En manlig motsvarighet och ibland motreaktion är bromancefilmen. Begreppet är ett teleskopord av ”bro”, kortformen av ”brother”, och ”romance”. Motivet kan spåras tillbaka till både västern- och polisgenrens kompismotiv, där kvinnorna länge var så gott som osynliga annat än som skolfröknar, horor och gnatkärringar. Den moderna bromancefilmen, med homoerotiska underströmmar, uppkom under 1970-talet med filmer som THUNDERBOLT AND LIGHTFOOT (1974) och Bara tre kan leka så (Semi-Tough, 1977) och blommade ut på allvar efter succéfilmen Fight Club (1999). Där konstruerades en värld av kastrerande feminisering mot vilken mannen måste göra uppror genom att bejaka sin föregivet naturliga våldsamhet för att bli fri.

Riktigt så brutalt har det inte gått till i senare bromancefilmer, snarare har de fokuserat på män vars vänskap blivit så intim att de förklarat varandra sin kärlek. I titlar som Supersugen (Super Bad, 2007) och I LOVE YOU, MAN (2009) är man dock noga med att markera mot ännu närmare intimiteter medan DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000) och Humpday (2009) flirtar med att löpa linan ut. Den senare handlar om två heterosexuella kompisar som planerar att spela in en gayporrfilm med sig själva i huvudrollerna. En megasuccé i genren blev Baksmällan (2009), med uppföljare 2011, som mitt bland sedvanligt grabbiga äventyr med sprit, knark och horor framställer männen som känslosamma vapenbröder.

Populariteten för bromance syntes också 2011 i bland annat X-Men: First Class, där vänskapen mellan Erik Lensherr (alias Magneto) och Charles Xavier (alias Professor X) blir till en tragisk historia om sviken (vän)kärlek. Återupplivningen av SHERLOCK HOLMES (2009), följd av SHERLOCK HOLMES: A GAME OF SHADOWS (2011), går ännu längre. Här leker man öppet med de gayrykten som länge omgärdat Arthur Conan Doyles skapelse. Särskilt märks det i Holmes svartsjuka kring Watsons förestående äktenskap, som aviseras i den första filmen och återkommer i den andra filmen bara för att åter förhindras av ett äventyr för de manliga turturduvorna.

Bromance är just nu högsta mode i en värld, där nyspråkliga begrepp som ”metrosexualitet” – ännu ett teleskopord, nu av ”metropol” och ”sexualitet” – för unga urbana män som intresserar sig för aktiviteter, som associeras med kvinnor och homosexuella, till exempel mode, shopping och smink. Att orden överhuvudtaget finns tyder emellertid på att den patriarkala ideologin likväl fortsätter att vara normen.

© Michael Tapper, 2012. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2011. Malmö: Nationalencyklopedin 2012, s. 182–185.