Rysk vinter i London: David Cronenberg om Eastern Promises

DAVID CRONENBERG är förkyld men på gott humör när han och Viggo Mortensen davidcronenbergen dag i september tar emot på ett Köpenhamnshotell för att prata om Eastern Promises. Efter PR-turnén ska Cronenberg påbörja regiarbetet på en operaversion av sin film Flugan från 1986. Det är en påkostad samproduktion mellan Operan i Los Angeles och Théâtre du Châtelet i Paris med Plácido Domingo som dirigent. Howard Shore, som komponerat för Cronenbergs filmer sedan The Brood (1979) men förmodligen är mest känd för sitt arbete på Härskarringen-trilogin (2001–03), har skrivit musiken. Librettot har skrivits av David Henry Hwang, vars pjäs M. Butterfly Cronenberg filmatiserade 1993 efter manus av Hwang.

Denna kulturella upphöjelse, tillsammans med de lysande recensionerna för hans senaste tre filmer, står i skarp kontrast till den nedlåtande kritik som ofta mötte hans tidiga, skräckbetonade science fiction-filmer. Håller Cronenberg på att bli salongsfähig, kanske rent av att hamna i en konstnärlig mittfåra?

– Nej, den som påstår något sådant måste vara tokig, kontrar regissören. Vad som är konventionellt avgörs på biotopplistorna. Där ser man vad dagens publik tycker är lättillgängligt och attraktivt. För ett antal år sedan [1983] gjorde jag kassasuccén Dead Zone efter Stephen Kings bästsäljare. Mer mitt i fåran än så kan man inte vara. Fast det är klart, jämför man med Dubbelgångare [Dead Ringers, 1988] eller Crash [1996] är genreprofilen tydligare; Eastern Promises är en gangsterfilm. Men i likhet A History of Violence [2005] avviker den från genrekonventionerna, och det syns i de blygsamma intäkterna.

Eastern Promises är baserad på ett manus av Steven Knight (Dirty Pretty Things, 2002) och handlar bland annat om torpeden Nikolaj (Mortensen), en gangster av den gamla skolan1Sheet_Master.qxd ”vory v zakone” (”edsvurna tjuvar”) som arbetar i London för en rysk maffiaorganisation ledd av den till synes kultiverade men sadistiske bossen Semjon (Armin Mueller-Stahl). Redan efter de första festivalvisningarna blev de närgångna och realistiska våldsinslagen omdiskuterade.

– Varje film etablerar sin nivå av realism. I komedi drattar man på ändan utan att skada sig. I Bourne Ultimatum [2007] följer man actionfilmens koder och skildrar våldet på ett impressionistiskt sätt som distanserar publiken. Min film är annorlunda; den tar våldet på allvar. Jag har inte försökt göra antivåldspropaganda. Däremot har jag strävat efter att få publiken att verkligen uppleva våldet i situationen. Som ateist gör jag ingen skillnad på kropp och själ. Vi är våra kroppar. Förgör man en annan människas kropp, släcker ett liv, har man utplånat en unik existens som aldrig kommer att finnas igen. Och det ser jag som katastrofalt.

Stilen i filmen är också en helt annan än den så kallade run-and-gun, med skakig handkamera och hög klippningsfrekvens, som framförallt Bourne-filmerna gått i spetsen för inom actionfilmen. Liksom tidigare använder Cronenberg stilmedlen sparsamt, närmast asketiskt, med ofta fastspikad kamera och noggrant planerade bildkompositioner. Han jämför sin tekniska utveckling med dramatikern Samuel Becketts – en strävan efter allt större precision och enkelhet som för Cronenbergs del inleddes efter hans senaste kassavältare, Flugan.

– Man kan kalla min stil klassisk eller tråkig beroende på vilka preferenser man har. Helt ärligt tycker jag run-and-gun har något desperat över sig. Regissörerna som använder den måste vara oerhört rädda för att tråka ut publiken. Själv tappar jag intresset. Det krävs mod för att låta kameran vila på ett ansikte, men om det är ett bra ansikte och en bra dialog finns det ingen anledning att skaka kameran eller klippa hejvilt så som de gör. Visst finns det inslag när det kan vara effektfullt att trappa upp klippningstempot eller röra på kameran – se bara i Guds stad [Cidade de Deus, 2002] – men förutom enstaka kamerarörelser är det inte så jag arbetar. Dessutom är skakig handkamera ingen korrekt representation av mänskliga rörelser då vi har inbyggda stabilisatorer i våra sinnen. Kameraåkningar återger därför bättre hur vi upplever verkligheten när vi rör oss.

Det someastern-promises-091307 framförallt intresserade Cronenberg för Knights manus var att den rörde sig i en multikulturell värld, där det mitt i turiststaden London döljer sig en kriminell undersida av ryssar och tjetjener som medvetet segregerat sig från det övriga samhället. Tillsammans med Knight och Viggo Mortensen gjorde han mycket efterforskningar om rysk maffiakultur, språkbruk och de tatueringar som avslöjar vilken social ställning man har i gangstervärlden.

Mortensen var ett självklart val som Nikolaj, men inte enbart för att de samarbetat så bra under A History of Violence utan också för att hans slaviskt markerade kindknotor och musikaliska språköra gjorde honom övertygande i rollen. Ett mer överraskande och intressant val av skådespelare var den i Storbritannien bosatte polske regissören Jerzy Skolimowski, som spelar Stepan, en rysk immigrant med ett djupt hat för maffiaorganisationen från hemlandet.

– Jag kände till Skolimowski och hans filmer men hade inte hört något om honom på länge. Faktiskt så visste jag inte ens om han levde. Men jag hade svårt att hitta östeuropéer som behärskade engelska tillräckligt bra, och jag mindes att jag sett honom som KGB-agent i Taylor Hackfords Vita nätter [White Nights, 1985]. Han spelade bra, hade ett bra ansikte, en bra närvaro. Turligt nog var han högst levande när jag hittade honom. Tydligen slutade han göra film [1991] efter dåliga erfarenheter och har sedan dess levt på sin konst. Men faktiskt inspirerades han av vår goda stämning under inspelningen till att vilja göra film igen. Det ser jag som en av den här filmens viktigaste bedrifter.*

Alla som gjort film om organiserad brottslighet inom specifika etniska grupper har fått problem. Både Howard Hawks (SCARFACE, 1932) och Francis Ford Coppola med (GUDFADERN/The Godfather, 1972) attackerades av italienska medborgarrättsgrupper. Hur har reaktionerna från ryskättade grupper i USA och Storbritannien varit?

– Inga särskilda hittills. Vi hade vår första ryska publik i alla de statister med ryskt ursprung som var med i filmen. De imponerades över hur grundliga vi var med alla detaljer, inklusive maten. Via vår ryske tolk och översättare, som gått in på olika ryska chattsajter, har jag senare fått veta att ryska gangsters gjort tummen upp för filmen. De har inget emot att skildras som skurkar – de är ju trots allt skurkar! – utan hade snarare reagerat om vi förlöjligat dem eller avslöjat alltför mycket om deras hemliga språk [fenja] och tatueringssymbolik. Jag vet däremot inte hur en rysk publik ser på filmen. Det skulle verkligen vara intressant att få reda på.

© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-11-25.

* Jerzy Skolomowski har – om man får tro Internet Movie Database – påbörjat inspelningen av en ny film: America, efter Susan Sontags roman I Amerika. (Projektet är numera, år 2019, struket i hans filmografi.)