Steven Soderbergh, Danny Boyle, Paul Thomas Anderson, Christopher Nolan; listan är lång över de som tagit intryck av Nicolas Roegs filmer. Ändå är han en regissör vars meritlista från de senaste 35 åren få har sett. Under 1970-talet var han däremot ett stort namn med filmer som WALKABOUT (1971), RÖSTEN FRÅN ANDRA SIDAN (Don’t Look Now, 1973) eller THE MAN WHO FELL TO EARTH (1976).
Den som har sett dem glömmer dem aldrig, just på grund av hans egenartade berättarteknik. En del nekrologer kallar hans intrikata bild- och ljudmontageteknik för ”osammanhängande”. De kritiker, cineaster och filmkonstnärer som påverkats av honom skulle snarare säga att hans konstnärskap greppat hur vi människor uppfattar världen genom att samtidigt leva i nuet, minnet, fantasin, drömmarna och ibland även tycker oss få föraningar om händelser som inte inträffat.
Roeg föddes i London 1928. Enligt självbiografin The World Is Ever Changing (2013) trillade han bokstavligen in i filmindustrin av en slump eftersom Marylebone Studios låg tvärs över gatan från föräldrarnas hus. Där började han som springpojke och alltiallo innan han under 1950-talet arbetade sig upp som filmfotograf. Som B-fotograf på David Leans Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962) gjorde han ett så starkt intryck på regissören att han blev A-fotograf på Doktor Zjivago (Doctor Zhivago, 1965) men fick sparken efter konstnärliga meningsskiljaktigheter.
Det sågs snarast som en merit hos den bildstormande unga generationen, och i filmer som François Truffauts Fahrenheit 451 (1966), John Schlesingers Fjärran från vimlets yra (Far from the Madding Crowd, 1967) och särskilt Richard Lesters Petulia (1968) får man just en föraning om regissören Roeg. Redan hans första regiarbete, PERFORMANCE (1968), i samarbete med den excentriske konstnären Donald Cammell (1934–96) blev som väntat omdebatterat.
Producerande Warner Bros. var extatiska över att få Mick Jagger i en popfilm. Trodde de. Perfomance var något annat, en brutal gangsterhistoria som övergår i ett knarkhallucinatoriskt psykodrama. Warner ägnade två år åt att mangla filmen till slätstruken fyrkantighet för att sedan släppa den som en rabiessmittad råtta 1970 till ljummet publikintresse och en oenig kritikerkår. Först 2003 utkom filmen i en dvd-utgåva som någotsånär motsvarar originalversionen.
Bättre gick det för solodebuten Walkabout, en ordknapp, naturlyrisk skildring av hur två syskon räddas av en aboriginsk pojke i den australiska öknen. Roegs stilgrepp passade perfekt för en värld där ursprungsbefolkningen inte drar några gränser mellan då och nu, dröm och verklighet. Den blev en kritikerfavorit och en förebild för australiska regissörer, från Peter Weir (Utflykt i det okända/Picnic at Hanging Rock, 1975) och George Miller (MAD MAX-filmerna 1979–85) till Warwick Thornton (SWEET COUNTRY, 2017).
Med filmatiseringen 1973 av Daphne du Mauriers spöknovell ”Don’t Look Now” i vinterbistra Venedigs gatulabyrinter fick Roeg sin största publikframgång. Idag är den en skräckfilmklassiker, om än mer känd för sin kärleksskildring som kulminerar i filmhistoriens bästa sexscen. Så bra att Donald Sutherland och Julie Christie ägnat år av intervjuer åt att tillbakavisa alla rykten om de ”gjorde det på riktigt”. Istället var det just suggestionskraften i Roegs klippningsteknik som låg bakom intrycket.
I takt med blockbustererans framväxt från mitten av 1970-talet fasades berättarexperimentella filmskapare som Roeg ut i marginalen. The Man Who Fell to Earth kunde leva på att det var David Bowie som spelade filmens änglalika utomjording, fallen från en främmande planet ner i en grotesk konsumtionskultur. Storproduktionen EUREKA (1982) fick dragkraft från stjärnor som Gene Hackman och Mickey Rourke.
Men med få undantag, som Roald Dahl-filmatiseringen Häxorna (The Witches, 1990), var Roeg nu hänvisad till tv- och direkt-till-video-marknaden. Där fick hans tillskyndare leta för att hitta guldkorn som CASTAWAY (1986), Track 29 (1988) och Two Deaths (1995).
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-11-28 (i nätupplagan), 2018-11-30 (i tryck).
Se även:
3 x NICOLAS ROEG. Introduktion till regissören och filmerna Performance (1968/70), Eureka (1982) och Castaway (1986). Lunds Studenters Filmstudios katalog våren 1988, s. 6–8.
MANNEN UTAN ANSIKTE, s. 70–72.
3 x NICOLAS ROEG, s. 6–8. Introduktion till regissören och filmerna Performance (1968/70), Eureka (1982) och Castaway (1986).
