Blogg #13 – Michael Tapper

Det är visserligen kriminellt länge sedan jag lade ut en blogg senast, närmare bestämt en månad sedan. Men arbetet med arkivet har inte gått på sparlåga. Tvärtom är det just nu inne i sin slutfas bakåt i tiden. På vägen mot den retrospektiva slutpunkten hösten 1984 har en del oväntade texter dykt upp och lagts till samlingarna, och fler hemsökelser från det förflutna kommer säkert att läggas till framöver. Eftersom alla texter från tiden innan 2008 måste skannas är det en tidsödande process att granska, redigera och korrigera dem alla. Men hav tröst, det är snart klart. Som exempel på det senast arkiverade kan ni kolla på ARTIKLAR 1999 OCH TIDIGARE, till exempel katalogtexterna till Lunds Studenters Filmstudios retrospektiv av regissörerna D.W. GRIFFITH och DAVID CRONENBERG, båda 1989. Eller på RECENSIONER 1999 OCH TIDIGARE för att kolla på exempelvis texten från 1989 om KRISTI SISTA FRESTELSE.

Men nu sticker jag alltså emellan med ännu en extraextremlång blogg om det senaste som flimrat förbi på mina olika skärmar. En stor nyhet är förstås att KEN LOACH är på väg att lägga ut samtliga sina filmer gratis till allmän åtkomst på YouTube. En hel del har funnits sedan några år tillbaka, men nu ska de finnas samlade. För svenska tittare gäller det nu bara att träna upp förståelsen för olika brittiska dialekter och sociolekter eftersom ingenting kommer att vara textat.

Ett annat glädjebesked är att John Carpenter följer i spåren från Brian Eno – se ”Music for Films” (1978) och ”More Music for Films” (1983) – med sin nya skiva ”John Carpenter’s Lost Themes” (SACRED BONES RECORDS), som säljs till nerladdning, på cd och vinyl. Nio kompositioner och sex remixer är ett måste för den som vill se de ännu inte gjorda filmerna som musiken är komponerad för inne i den egna skallen. Perfekta spår för den som reser med bil eller tåg i natten.

För det här är som gjort för thriller- och skräckfilm. Redan för ett par månader sedan kunde man ladda ner smakprovet ”Vortex”, som också är skivans första spår, men hela skivan håller hög Carpenter-kvalitet. Själv är jag mest svag för spår 7, ”Wraith”, som ger intrycket av att gestalta lugnet innan stormen, kanske scenen strax innan finalens crescendo av actionmättade uppgörelser.

Skivan är dessutom osedvanligt vältajmad med tanke på alla unga regissörer som med Carpenter som förebild i både bildspråk och filmmusik har etablerat sig på senare år, bland andra Jim Mickle (COLD IN JULY), James DeMonaco (THE PURGE och THE PURGE: ANARCHY) och Adam Wingard (YOU’RE NEXT och THE GUEST). Tyvärr var det länge sedan Carpenter själv var i högform på bioduken, senast 1998 med VAMPYRER (John Carpenter’s Vampires).

En kille går och för att köpa cigaretter och läser på varningstexten: ”Rökning kan påverka de manliga sexuella funktionerna. Han vänder sig därför till kassören: ”Kan jag få cigaretterna som ger mig cancer i stället?” Vitsen finns i Hany Abu Assads (Paradise Now) nya film Omar (2013; Soda Pictures), svensk titel: Muren, och ger en fingervisning om maskulinitetskulturen på Västbanken. Filmen hamnade på min TOPPLISTA ÖVER 2014 ÅRS BÄSTA FILMER (eftersom det var först 2014 den gick upp på bio i Europa), men jag fick aldrig fick tid att recensera den vid biopremiären. I samband med blurayutgåvan tycker jag att det är hög tid att åtminstone spilla några ord på en film som bekräftar att regissören inte bara har politiska utan också konstnärliga muskler av internationell toppklass.

Assads film har inte den israeliska ockupationen i fokus utan tar den absurda tillvaron kring muren mellan Israel och Västbanken som en given förutsättning för en thrillerintrig om kärlek och förräderi mellan tre unga palestinska män. I centrum står bagaren Omar (Adam Bakri), som arbetar i Israel men som närhelst han kan smiter över den av israelisk militär hårdbevakade muren för att besöka sin älskade Nadia (Leem Lubani) på Västbanken. Han är också nära vän med Nadias bror Tarek (Iyad Hoorani), en militant aktivist, och Amjad (Samer Bisharat), som också han uppvaktar Nadia om än utan att få sin kärlek besvarad.

Under Tareks ledning planerar och utför de tre vännerna mordet på en israelisk gränsvakt. Amjad är den som skjuter. Strax efteråt arresteras Omar och av den israeliske förhörsledaren Ramis (amerikanske skådespelaren Waleed Zuaiter) frågor förstår Omar att någon av de andra två i trion är förrädaren. Han pressas av Rami att leta upp och sedan Tarek och arrangera så att denne kan arresteras. Därmed förstår han vem som är förrädaren. Men medan Omar gör allt för att lura israelerna sprids ett rykte på Västbanken om att han sålt sig till den israeliska underrättelsetjänsten. Även Nadia börjar tro på ryktena, och därefter ligger vägen mot den slutliga tragedin utstakad för både henne och Omar.

Som en löpande, ironisk kommentar till handlingen har Assad arrangerat så att kameran fångar in reklamskyltar i bakgrunden till flera scener. Här utlovas personlig framgång, kärlek och familjelycka, en optimistisk dröm som snarast förhöjer den groteska verklighet som filmens huvudpersoner lever i. Men den fungerar också som en av många nycklar till att förstå deras drivkrafter. För mitt bland alla de aggressioner som göds av de dagliga förnedringarna finns förstås fantasin om att fly in i en kokong som sluter sig mot omvärlden. Det är inte olikt den Sköna Hem-tillvaro som den alltmer högerorienterade och verklighetsfrånvända europeiska medelklassen just nu marinerat sina villaförorter i – påhejade av storfinansens tankesmedjor.

I palestiniernas livssituation förblir förstås denna rosafärgade lyckodröm omöjlig, om än det är många som resignerat efter mer än ett halvsekel av ockupation. Tragedin som utspelas i Omar är snarlik många livsöden under andra ockupationer, till exempel Tysklands invasion av Frankrike. Kevin Brownlow skildrade tillståndet skickligt i sin kontroversiella regidebut It Happened Here (1964, Film First), en kontrafaktisk spelfilm om att Nazityskland vunnit andra världskriget och ockuperat Storbritannien. Tvärtemot den brittiska krigspropagandan om att man skulle strida mot tyskarna till sista blodsdroppen ser vi i filmen ett kuvat land som fogat sig under ockupationsmakten och i stort sett sköts av inhemska medlöpare. Motståndsmän går gradvis från att vara folkets hjältar till att vara besvärliga bråkmakare till att bli extremister och terrorister.

Hany Abu Assad skildrar en mer kaotisk ockupation med något mindre lyckat propagandagenomslag hos de ockuperade men med i stort sett samma mekanismer. Ockupationsmakten och företagen som vill exploatera den billiga arabiska arbetskraften vädjar till drömmar om individuell vinning, egennytta, för att passivisera motståndet och den politiska aktivismen och helst vända dem till villig underkastelse, aktivt medlöperi. På så sätt talar filmen också till oss som antingen villigt eller med handen knuten i fickan kröker rygg för den procent som lagt beslag på halva jordens tillgångar.

Några blurayaktuella filmer som på olika sätt fördjupar sig i det moderna samhällets reklamförpackade livslögner är Jacques Tourneurs Out of the Past (Skuggor ur det förflutna, 1947, Warner Bros.), Michelangelo Antonionis L’Avventura (Äventyret, 1960; Criterion Collection), Bob Rafelsons The Postman Always Rings Twice (Postmannen ringer alltid två gånger, 1981; Warner Bros.), John Boormans The Emerald Forest (Amazonas – smaragdskogen, 1985; Kino Lorber), David Finchers GONE GIRL (2014; 20th Century Fox) och David Cronenbergs Maps to the Stars (2014; eOne).

I The Postman Always Rings Twice och Out of the Past, båda berättelser i skuggan av depressionen, förkroppsligar den fatala kvinnan – femme fatale – drömmen om sex, framgång och lycka som får männen att sälja sina själar för ekonomisk vinning. Åtminstone tycks det så vid en ytlig betraktelse, men tittar man närmare framstår de manliga huvudpersonerna som svekfulla och opålitliga berättare. Det är ett genomgående drag för kriminalberättelser och filmer under 1930- och 40-talen, ett sätt att undgå censurens moraliska ramverk för hur synd och brott kunde framställas. I filmernas början ser männen ut att vilja leva moraliskt – eller åtminstone efter en privat moralkodex – och det är bara på grund av locktonerna från de driftsstyrda kvinnorna som förnuftet hamnar på undantag och de själva hamnar i fördärvet. Efterhand förstår vi dock att det i bästa fall bara är självbedrägeri.

Det syns kanske allra tydligast i Edgar G. Ulmers Detour (1945; Image Entertainment), som i sitt koncentrat av uppskruvade klichéer blir en parodi på film noir-genren. Hela händelseförloppet blir där en kedja av fullständigt osannolika och närmast skrattretande händelser tillrättalagda för att passa den självömkande manliga huvudpersonens livslögn om att hans liv är ett offer för grymma ödesmekanismer och olyckliga omständigheter. Själv är han förstås helt oskyldig till den död och förödelse som följer i hans väg.

Det gör dem förstås inte mindre njutbara, särskilt som film noir bygger vidare på den tyska 1920-talsfilmens expressiva användning av ljus, landskap, dekorer, bildkompositioner, kameravinklar och stiliserade rollfigurer. Ingen annan genre har så många minnesvärda dialoger som film noir, och Out of the Past bräcker de flesta när det gäller antalet träffsäkra oneliners, lakonismer och rappa replikdueller.

Som när huvudpersonen Jeff Baily (Robert Mitchum) jagat rätt på den fatala Kathie Moffat (Jane Greer) i Mexiko och känner elden från underlivet tära på moralen: ”You say to yourself: ’How hot can it get?’ Then, in Acapulco, you find out.” När någon flera år senare undrar: ”She can’t be all bad. No one is.” Svarar han förstås: ”Well, she comes the closest.” Mest uppriktig blir han först i ett replikskifte med Kathie när både han och vi anar att berättelsen går mot sitt blodiga slut. Kathie: ”We deserve a break.” Jeff: ”We deserve each other.”

Bättre än så sammanfattar knappast huvudpersonerna i The Postman Always Rings Twice, L’Avventura, Gone Girl eller Maps to the Stars sina perversa relationer. Gone Girl har visserligen en svart komisk underton som skruvas upp under filmens gång, mest som en ursäkt för den absurda händelseutvecklingen i filmens andra halva. David Fincher lyckas också hitta tempot och stinget i några riktigt bra replikdueller som spelar på dagens ironi-inte-ironi-dubbeltydigheter.

Omvänt väljer Bob Rafelson att revidera sin kriminalberättelse genom att i The Postman Always Rings Twice gå från genrens traditioner till ett mer försonande, om än tragiskt, slut. Filmens huvudpersoner stiger under filmens gång fram från att vara klichéer till att bli mer verkliga, komplexa människor vars handlingar det inte är så enkelt att fördöma under depressionens groteska förhållanden. Särskilt slutbilderna på Frank (Jack Nicholson) i alldeles äkta och uppriktig sorg över sin förlorade Cora (Jessica Lange) utmanar publikens genreprogrammerade förväntningar.

Antonionis L’Avventura kan tyckas vara en udda fågel i sammanhanget men utgår också den från kriminalgenrens klichéer, bara för att ställa dem på huvudet. Filmens premisser hämtas från pusseldeckaren när unga cynikern Anna (Lea Massari) försvinner på en öde ö som hon tillsammans med ett gäng unga festprissar ur den sicilianska överklassen ankrat vid med en motorbåt. Två av dem, pojkvännen Sandro (Gabriele Ferzetti) och bästa väninnan Claudia (Monica Vitti), söker efter henne i veckor på olika hotell och fester men blir allt mindre intresserade av att hitta Anna eftersom de inleder en relation med varandra.

Här är det emellertid mannen som är drivkraften i det moraliska förfallet, och när Claudia upptäcker honom i armarna på en annan kvinna blir hon först bestört. De försonas strax efteråt i den berömda, dystra slutbilden när de i en kärlek kallare än döden klamrar sig fast vid varandra mot fonden av en krackelerande husvägg. Liksom i de följande filmerna i trilogin, Natten (La Notte, 1961; Eureka!) och Feber (L’Eclisse, 1962; Criterion Collection), är själva berättelsen och dess komplikationer fram till en dramatiskt logisk och tillfredsställande upplösning inte av intresse för Antonioni. Gåtan med Annas försvinnande förblir olöst i rationell mening och pekar därmed på en mer existentiell innebörd som kontrar de berömda orden ”helvetet är de andra” i Jean-Paul Sartres pjäs ”Inför lyckta dörrar” med ”helvetet är vi själva”. Huvudpersonerna är typexempel på den postmoderna människan, som i sin distanserade betraktelse av världen och dess ”stora berättelser” varken vill eller kan uppleva några autentiska känslor eller kommunicera med andra. Till och med för sig själv är hon obegriplig.

Cirkeln sluts med David Cronenberg, som i Maps to the Stars vänder Hollywoods berättarkonventioner mot Hollywood själv med en film lika satiriskt etterdrypande som någonsin Billy Wilders Sunset Blvd. (1950; Paramount) eller Vincent Minellis The Bad and the Beautiful (Illusionernas stad, 1952; Turner). Efter ett manus av den före detta hollywoodske limousinechauffören Bruce Wagner – i filmen kallad Jerome Fontana (Robert Pattinson) – tecknar Maps of the Stars porträttet av en filmindustri befolkad av rollfigurer som stigna ur en antik eller elizabethansk tragedi om härskarklasserna och deras ränksmiderier. Incest, mentalsjukdom, mord, svek, konspirationer och en allmän rövhålsmentalitet har gjort de inblandade till deformerade själar.

När brännskadade och såriga Agatha (Mia Wasikowska) återvänder till (mar)drömfabriken som en ond, hämnande ande tycker vi knappast synd om offren hon skördar i sin framfart. Samtliga i filmen gör strålande rollprestationer som framgångssagans fångar i envärld av tomt ekande applådmaskiner och VIP-kort på Rodeo Drive. Bäst är Juliane Moore som neurotiska Havana Segrand, stjärnan som får Agatha som sin personliga assistent – eller ”chore whore”, som Segrand kallar det – för sina synders skull. Helt rättvist vann hon priset som bästa kvinnliga skådespelare i Cannes och borde ha gjort det även på Oscarsgalan 2014. Typiskt nog fick hon det, helt förutsägbart, i stället för sömnpillret Still Alice i år.

Den som söker ett motgift till all denna misär i lyxförpackning kan ta en titt på John Boormans The Emerald Forest, som dessvärre bara getts ut i en halvbra blurayöverföring och utan ett uns extramaterial. Storyn bygger löst på en omtvistad händelse i Peru på 1970-talet men tar här sin början vid ett dammbygge i brasilianska Amazonas. Där arbetar den amerikanske ingenjören Billy Markham (Powers Boothe) när hans sjuårige son Tommy rövas bort av indianstammen kallad Det Osynliga Folket. I två parallella spår följer vi sedan hur Markham söker efter pojken bland Amazonas stammar medan Tommy växer upp till unge jägaren Tommé (Charly Boorman, regissörens son).

När de väl träffas blir mötet en dråplig kulturkrock eftersom Markham snabbt inser att han inte har något att erbjuda pojken som kan jämföras med tillvaron i djungeln. Lite ihåligt undrar han om de inte ska återvända hem, varpå hövdingen inflikar frågan om vad de ska göra där i den döda världen. Markham har inget svar.

Bilden av det ljuva djungellivet kan tyckas romantiserat, men stämmer ganska väl med andra dokumentärer som gjorts om folk som dröjt sig kvar i en jägar-samlartillvaro i världens största urskog. Även efter mötet med det moderna livets materiella överflöd väljer många – också högutbildade – att dröja sig kvar hemma i djungeln. Som Boorman skriver lite sorgset i sin självbiografi Adventures of a Suburban Boy London: Faber & Faber, 2003) är godhet inget säljande koncept.. Men filmen blev faktiskt ändå en hyfsad framgång.

Francesco Rosi, 1922–2015, har i likhet med regissörskollegan Elio Petri stått i skuggan av älskade stjärnregissörer som Federico Fellini. Även under de av högervågen så hatade 1960- och 70-talen härskade en genuint korkad genikultur kring förment Stora Män som ansågs kläcka ”personliga” och unika verk helt ur luften utan någon förbindelse till genrer och andra ”kommersiella” berättartraditioner. Här passade inte hårdkokta kriminalfilmer med populära skådespelare i huvudrollerna in, om än de var aldrig så politiskt engagerade.

Nu har glädjande nog många av Rosis och Petris filmer börjat utges på bluray och dvd, och jag ska återkomma till flera av dem i kommande bloggar och klassikerkortisar. En som tyvärr bara gick att hitta på koreansk dvd med engelska texter var Rosis klassiska konspirationsthriller Cadaveri Eccellenti (Utsökta lik, 1976, okänd utgivare).

Titeln syftar på en surrealistisk lek påhittad av André Breton. I den vandrar en teckning av en människa mellan en rad deltagare, som får lägga till var sin del men utan att se vad de föregående ritat. Leken blir en metafor för de svårgripbara sambanden mellan en rad mord på juridiska ämbetsmän inblandade i ett kontroversiellt rättsfall. På vägen genom mordutredningarna avslöjar kriminalaren Amerigo Rogas (Lino Ventura) korruption, rättsröta och politiska konspirationer. Inte oväntat blir också Rogas en bricka i det konspiratoriska spelet.

Byggd på Leonardo Sciascias roman Il Contesto (”Sammanhanget”, 1971) anspelar berättelsen på den fascistiska terrorvåg som inleddes i Italien på 1960-talet och vars koppling till maktens inre korridorer avslöjades först 1990. Då förbjöd premiärminister Giulio Andreotti Operation Gladio, en så kallad Stay Behind-armé skapad och finansierad av Nato för att inte bara utgöra en sista utpost i händelse av sovjetisk ockupation under kalla kriget utan också bekämpa västeuropeiska kommunister.

Många fascistiska och nazistiska veteraner från Mussolinis och Hitlers styrkor ingick i operationen, och i Italien utförde man en rad attentat och mord för att misskreditera och undergräva kommunistpartiet PCI:s folkliga popularitet. Sciasia och Rosi antyder här att det som senare blev känt som Operation Gladio kanske också användes i inre stridigheter inom makteliten. Men eftersom vi på vägen mot slutet också träffar många av offren för dessa rättstjänares maktutövning kan man förstås också se morden som en poetisk rättvisa där de själva blir offer för krafterna de släppt lös.

En besläktad men betydligt mer polerad produktion är nyzeeländaren Lee Tamahoris (Krigarens själ/Once Were Warriors, 1994) amerikanska debut med snutfilmen Mulholland Falls (1996; Kino Lorber), efter ett manus av författaren Pete Dexter. Kriminalarstyrkan i 1950-talets Los Angeles är inspirerad av ökända ”The Hat Squad”. Det var en kvartett brutala sällar som ibland också agerade domare och bödel efter eget gottfinnande. Inledande demonstrationen av deras talanger för att låta misshagliga personer bryta åtskilliga ben i kroppen eller rent av nacken genom att trilla nerför en brant längs Mulholland Drive, där många romantiska bilder av storstaden filmats, var kanske det som gjorde att filmen floppade.

Annars har Mulholland Falls – med nära släktskap till James Ellroys Los Angeles-deckarkvartett, främst The Big Nowhere (1988) – en både superb rollista med Nick Nolte i spetsen och en inte oäven thrillerintrig med trådar som leder hattgänget till en militäranläggning i Nevada och ett testområde för kärnvapen. En bortglömd pärla som nu kommit i en snygg blurayöverföring, dock utan extramaterial.

Därmed har vi kommit till den avslutande avdelningen, som den här gången reserverats för de mer tveksamma filmupplevelserna. Guldkalkonen i Blogg #13 går oreserverat till David Lynchs praktflopp Dune (1984; Universal). Filmen dök upp i tankarna när jag skrev om ALEJANDRO JODOROWSKY’S DUNE I BLOGG #10, men bara fem minuter in i handlingen förstod jag varför den så fullständigt hade utraderats i minnet sedan biopremiären för mer än trettio år sedan. Inte nog med att det mesta i filmen, från dekorer till visuella effekter och skådespelarprestationer, är uppseendeväckande taffligt, det är också en uselhet i kombination med en förargelseväckande tråkighet. Man får helt enkelt lust att stämma filmbolaget för förlorad livstid, och det är inte utan att jag undrar om filmen medverkade till författaren Frank Herberts förtidiga död 1986.

Alien Nation (1988; 20th Century Fox) är också den stilla insomnad i det allmänna medvetandet. Den är visserligen inte lika upprörande kass som Dune, snarare en medioker hybrid av science fiction- och snutfilm med Dödligt vapen (Lethal Weapon, 1987; Warner Bros.) som uppenbar förebild. I stället för att kombinera en halvgalen vit snut med en mer jordbunden familjetyp av afroamerikanskt snitt har man här bytt ut den senare mot en utomjording. Annars är det som att se en förvrängd karbonkopia när utomjordiske familjepappan Sam Fransisco (Mandy Patinkin) paras ihop med vildhjärnan Matthew Sykes (James Caan) för att gå i kamp med utomjordiske knarkkungen William Harcourt (Terence Stamp). Obegripligast av allt är den brittiska dvd-utgåvans 18-årsgräns på denna standardactionrulle i likgiltig nyförpackning.

För att inte helt sluta i moll ägnas de sista raderna åt svajiga filmupplevelser som högst påtagligt pendlar mellan pigga kittlingar och resignerade suckar. Australiska The Babadook (2014; Icon) av Jennifer Kent har hyllats i rutigt och randigt i en kvantiljon recensioner och intervjuer. Själv är jag tveksam inför denna ganska beskedliga och tämligen förutsägbara rysare om en ond barnboksfigur. Den har två alldeles utmärkta skådespelare i huvudrollerna som mamma Amelia (Essie Davis) och sonen Noah (Samuel Vannick), men de återkommande kopplingarna mellan den gode men döde fadern och det hemsökande monstret blir på sin höjd kuriös.

De analyser av metaforiken i filmen som hittills publicerats stannar därför, inte oväntat, vid vaga formuleringar om ”the dark complexities of the familial unit”. Eller att monstret ska representera Amelias trauma, vilket gör alla förklaringar av att det först är Noah som blir besatt av babadooken knepiga. Ingen har, såvitt jag sett, tagit upp filmnens betoning av sambanden mellan pappan och babadooken. Filmen är också lite väl entonig i de långa och ganska sega partierna av tristess och misär i den brunmurriga och dystra villan där det mesta av handlingen utspelas. Först när Amelia får babadooken i sig och börjar hota sitt barn vaknar filmen till i tempo och komplikationer. Men någon blivande klassiker blir den rakt inte.

En annan överallt älskad film som förbryllar mig är Mike Leighs Mr. Turner (2014; eOne). Timothy Spall är en utmärkt skådespelare, kanske inte så porträttlik konstnären J.M.W. Turner, 1775–1851, men han har den för rollen avgörande viljan att inte backa för de mindre smickrande sidorna av Turners omvittnat excentriska personlighet. En bit in i filmen blir hans monotona grymtande emellertid enerverande. Även om Turner kanske inte var någon retorisk mästare så borde man åtminstone variera dialogen för att det här är en biografifilm som syftar till att publiken ska kunna bekanta sig närmare med huvudpersonen och hans världsbild.

Nu lär vi bara känna Turner i det mest ytliga avseendet, det vill säga vi ser honom gå omkring och skissa på stränder, vid soluppgång och solnedgång. Sedan ser vi honom visserligen måla, men då i så snuttiga inslag att vi aldrig får någon vidare uppfattning om hans teknik i olja eller vattenfärg. Jämför här med Henri-Georges Cluzots enkla men geniala studie av Picassos teknik genom att i dokumentären Mysteriet Picasso (Le Mystère Picasso, 1956) låta konstnären arbeta på glasskivor. Visserligen finns inte den verklige konstnären till hands, men det kunde man ju löst med en stand-in som demonstrerade hans handlag.

Än tvivelaktigare är de många kritikernas hyllningar till filmens bildspråk, som förvisso serverar några vackra bilder av målaren i vackra landskap men knappast motsvarar Turners berömda behandling av ljuset och dess diffusion. För det mesta är bilderna skäligen enkla och ofta tämligen platta och intetsägande. Berättelsen är ännu skralare och har varken någon röd tråd eller sammanhållen struktur. Vi följer i stället Turners sista 25 år i livet via en serie osammanhängande episoder utan någon påtaglig tanke bakom. Vips så är han på en aristokrats gods. Vips så är han hos älskarinnan, kallad Mrs. Booth. Vips så är han på The Royal Academy of Art och gruffar med kollegorna. Som om man lyft ut sporadiskt valda stycken ur hans biografi och filmat dem i kronologisk ordning utan en tanke på helheten.