USA/Kanada 1988. The Last Temptation of Christ. Regi Martin Scorsese Manus Paul Schrader Förlaga Roman Författare Nikos Kazantzakis Titel Den sista frestelsen (O teleutaios peirasmos, 1953) Foto Michael Ballhaus Klipp Thelma Schoonmaker Scenografi John Beard Musik Peter Gabriel Specialeffekter Industrial Light & Magic. Med Willem Dafoe Jesus Harvey Keitel Judas Barbara Hershey Maria Magdalena Verna Bloom Maria, Jesu mor Harry Dean Stanton Saulus/Paulus André Gregory Johannes Döparen David Bowie Pontius Pilatus Irvin Kershner Zebedeus Juliette Caton ängeln Victor Argo Petrus. Producent Barbara De Fina för Universal & Cineplex Odeon Films. Längd 2.43. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1989-02-02.
Every man partakes of the divine nature in both his spirit and his flesh. That is why the mystery of Christ is not simply a mystery for a particular creed: it is universal. The struggle between God and man breaks out in everyone, together with the longing for reconciliation. Most often this struggle is unconscious and short-lived. A weak soul does not have the endurance to resist the flesh for very long. It grows heavy, becomes flesh itself, and the contest ends. But among responsible men, men who keep their eyes riveted day and night upon the Supreme Duty, the conflict between flesh and spirit breaks out mercilessly and may last until death.
The stronger the soul and the flesh, the more fruitful the struggle and the richer the final harmony. God does not love weak souls and flabby flesh. The spirit wants to have to wrestle with flesh which is strong and full of resistance. It is a carnivorous bird which is incessantly hungry; it eats flesh and by assimilating it, makes it disappear.
Struggle between the flesh and the spirit, rebellion and resistance, reconciliation and submission, and finally — the supreme purpose of the struggle — union with God: this was the ascent taken by Christ, the ascent which he invites us to take as well, following in his bloody tracks.
This is the Supreme Duty of the man who struggles — to set out for the lofty peak which Christ, the first-born son of salvation, attained. How can we begin?
If we were able to follow him we must have a profound knowledge of his conflict, we must relive his anguish: his victory over the blossoming snares of the earth, his sacrifice of the great and small joys of men and his ascent from sacrifice to sacrifice, exploit to exploit, to martyrdom’s summit, the Cross.
— Ur Nikos Kazantzakis prolog till romanen Kristi sista frestelse, se The Last Temptation London: Faber & Faber 1988, häftad upplaga, s. 7–8.
Skildringen av Kristus som en rastlös, kämpande sökare ligger nära Nikos Kazantzakis (1883–1957) eget liv. Uppfostrad och utbildad kring sekelskiftet i en klosterskola, där han introducerades till den västerländska filosofin, blev hans liv till ett enda långt sökande i olika läror. Han levde ett tag som munk i isolering. Sedan hängav han sig passionerat åt den nietzscheanska övermänniskoläran.
Mot slutet av 1920-talet, då han bland annat översatte Darwin, Platon och Bergson, hans lärare under två år i Paris, inledde han en lång, uppslitande tro på marxismen-leninismen såsom den kom till uttryck i det revolutionära Sovjetunionen. Även sedan den hänförelsen svalnat kretsade hans funderingar kring en ständig dialog där han prövade sina nya idéer mot – eller försökte förena med – kommunismen, i det han kallade metakommunismen.
Hans tvivel på den ortodoxa kommunismens dogmer vilade främst på misstron mot den materialistiska verklighetsuppfattningen och dess konsekvenser för den centrala frågan i hans liv: vägen till människans frigörelse. Först buddhismen, sedan den poetiska odyssén, inspirerad av Homeros hjälteepos, och till sist hans återvändande till Kristi predikningar blev föremål för intensiva drabbningar med materialismen och tvivlet. Han var också gift två gånger, men tycks inte ha levt något vanligt familjeliv, därtill var han alltför uppslukad av sitt sökande. Under långvariga isoleringar och oavbrutna arbetsdagar från tidig morgon till sen kväll gick han i närkamp med sina egna och andras böcker.
De heroiska själskamperna blev knappast väl belönade. Redan boken Christ Recrucified (O Christos xanastavronete, 1948) höll på att få honom utesluten ur den ortodoxa kyrkan. Efter Frihet eller död (Elenderia e thanatos, 1956) fick han löpa gatlopp i grekisk massmedia, som ansåg boken landsförrädisk. Och i samband med publiceringen av hans centrala verk, Den sista frestelsen (1951), blev han exkommunicerad.
Utomlands, däremot, var han en hyllad författare, främst för romanen Spela för mig, Zorba (Bios kai politeia, Alexe Zormpa, 1946), som ett flertal gånger nominerades till Nobelpriset. Han lär ha förlorat nomineringen 1952 med en röst. Vid hans död 1957 vägrades han begravning i vigd jord av den grekiske ärkebiskopen, men fördes till Kreta av sina anhängare för att begravas med sedvanliga ceremonier.
Det är mot denna biografiska bakgrund man förstår intensiteten i hans berättelser, synnerhet Den sista frestelsen, där sökandet efter frihet innebär evig, inre kamp. I efterskriften till sistnämnda bok skriver hans engelske översättare P.A. Bien i The Last Temptation, s. 517:
[…] Kazantzakis […] had learned the Nietzschean lesson that the struggle for freedom must be fought not only without fear, but without hope.
He saw Jesus, like Odysseus, as engaged in this struggle, and as a prototype of the free man. In The Last Temptation Christ is a superman, one who by force of will achieves a victory over matter, or, in other words, is able, because of his allegiance to the life force within him, to transmute matter into spirit. But this overall victory is really a succession of particular triumphs as he frees himself from various forms of bondage – family, bodily pleasures, the state, fear of death. Since, for Kazantzakis, freedom is not a reward for the struggle, but rather the very process of struggle itself, it is paramount that Jesus be constantly tempted by evil in such a way that he feel its attractiveness and even succumb to it, for only in this way can his ultimate rejection of temptation have meaning.
Martin Scorsese, som läste till präst innan han av sin passion till filmen hoppade över till en av de då nystartade teoretisk-praktiska filmvetenskapliga universitetsinstitutionerna, upptäckte Den sista frestelsen, 1972 under inspelningen av gangsterfilmen Boxcar Bertha (Boxcar Bertha – rånar och älskar, 1972), där avslutningsscenens korsfästelse av den manlige hjälten sannolikt inspirerats av boken. År 1977, efter succén med TAXI DRIVER (1976), köpte han filmrättigheterna av Kazantzakis änka och satte Paul Schrader, som även skrivit Taxi Driver och Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980), att utarbeta ett manus.
Först fem år senare aktualiserades projektet, då producenten Henry Winkler (New York, New York, 1977; Tjuren från Bronx) slöt ett avtal med Paramount, där inspelningen planerades till början av 1985. Nyheten läckte ut i medierna, och den under Reagan-epoken nyvaknade, frireligiösa högern gick till attack för att stoppa iscensättningen. Romanförlagan betraktade så gott som samtliga kristna samfund som blasfemisk. Den är också officiellt bannlyst av Vatikanen.
Både Paramount, moderbolaget Gulf + Western och de som var direkt knutna till projektet utsattes för hot och smädelser per brev och telefon. Dessutom fördes en förtalskampanj i samfundens tidningar och tv-kanaler. När hotbreven var uppe i över 5 000 dagligen avbröt Paramount inspelningsplanerna (se THE NEW CENSORS).
Vid den tiden hade Martin Scorsese floppat med den påkostade King of Comedy (1982). Inget bolag ville ens komma i närheten av hans nya projekt, så han tog det utomlands. Efter en audiens hos den franske kulturministern Jack Lang fick han fem miljoner francs. Åter läckte nyheten ur, och den franske ärkebiskopen protesterade. Avtalet bröts. Brittiska produktionsbolaget Hemdale, som just finansierat Oliver Stones Salvador (1985) var intresserade av att överta finansieringen men kunde inte komma överens med Scorsese om budgeten.
År 1986 valdes Tom Pollock, en gammal bekant till Scorsese, till verkställande direktör i Universal, och han tyckte att projektet, som nu valsat runt hos olika finansiärer i drygt fyra år, var en utmaning att förverkliga. Till de svårlösta problemen hörde dock att få ut filmen på biograferna. Ett av skälen till att Paramount skrinlagt projektet var nämligen att så gott som samtliga biografkedjor och sammanslutningar av fria biografägare vägrat sluta avtal om att visa filmen av rädsla för bojkott. Pollocks många personliga kontakter inom filmbranschen kom emellertid här väl till pass.
Han kontaktade Garth Drabinsky, verkställande direktör i den multinationella, kanadensiska biografkedjan Cineplex Odeon, med drygt 1 700 salonger i Nordamerika, och fick dem både att sluta avtal om filmens visning över hela kontinenten och att bli medfinansiärer. Scorsese fick, enligt avtalsvillkoren, kraftigt banta ned sin budget till sju miljoner dollar, hälften av vad han planerat från början. Detta kompenserades av att alla i inspelningsteamet drog ned sina gager till ett minimum och dessutom ställde upp på en kort men intensiv inspelningsperiod. Resultatet blev en konstnärlig triumf.
Kazantzakis Kristusvision och Scorseses iscensättningsestetik har befriat oss från många av litteratur-, konst- och filmhistoriens konventioner. Där brukar Jesus redan från början känna sin gudomliga natur och i narcissistisk självspegling posera han som en mumifierad ikon bland underdåniga följeslagare. Gärna i strålkastarljuset från himlen till hyllningstonerna från outtröttliga änglakörer på ljudbandet.
I Kristi sista frestelse, däremot, är han inte en inkarnation av Gud som tagit en mänsklig gestalt, utan en i bokstavlig mening människa av kött och blod. Han är inte från början medveten om sin gudomlighet och sitt himmelska uppdrag. Men när han väl kommer till insikt om detta och förstår att han inte kan leva ett normalt människoliv gör han uppror för att ta kontroll över sitt öde.
Han börjar med att försöka få Gud att vända sig från honom genom att utföra den mest föraktliga av sysslor, att snickra kors till den romerska ockupationsmaktens avrättningar av upproriska judar. Men Gud lämnar inte honom ifred, utan plågar honom med inre själsstrider och uppslitande konflikter med omvärlden. Judas och Maria Magdalena tvingar honom att möta sig själv, att acceptera den inre kallelsen.
Judas är medlem i seloterna, en revolutionär judisk sekt som både bekämpar romarna och den inhemska, kollaborerande överklassen. Han ser det väpnade upproret mot förtryckarna och materialistiska lösningar som svaret på människornas behov av frigörelse. Jesus avvisar det till förmån för sitt andliga alternativ. För honom har själen prioritet framför kroppen. Om inte anden mättas med kärlek och ödmjukhet kommer ondskan att vandra som en arvsynd genom generationerna, enligt honom.
Maria Magdalena är Jesus tilltänkta hustru. Efter att han avvisat henne har hon blivit prostituerad. Mot hans allomfattande andliga kärlek ställer hon den privata lyckan, familjelivet i den lilla världen. Hennes utmaning bemöts inte i ord, endast i den korsfästelse med vilken Jesus bekräftar sitt gudomliga uppdrag.
Provokationerna mot den kristna högern är många i filmen. Jesus har inte alla svaren på förhand. Han är alltså inte ett med den allvetande guden. Inte heller konfronterar han Judas eller Maria Magdalenas tankar med sina dogmer. Tvärtom tycks Jesus hysa intresse och rent av sympati med deras idéer. Filmens skildring av Jesus som upprorsman mot de besuttna i samhället — de romerska imperialisterna och deras kollaboratörer. handelsmännen och prästerskapet — skjuts i förgrunden. Och det i en tid när striderna om den så kallade befrielseteologin rasar.
Dessutom dekonstruerar romanen och filmen både Judas svek och ondskans uppenbarelser som irrationella fenomen. Judas ”förräderi” förklaras här i stället som en kärlekshandling för att fullborda Jesu gudomliga uppdrag på jorden, och ondskan är något rotat i de sociala förhållandena. Det är inte en slump att Jesus anhängare består av idel underklass, som kroppsarbetare, handikappade, sjuka, förtrampade idealister och prostituerade.
Det är naturligtvis möjligt att uppfatta Kristi sista frestelse som blasfemisk. En del kritiker har jämfört Jesus i Willem Dafoes gestalt med en knarkare eller en psykotisk person i klorna på vansinniga syner, sökande efter Guds röst och plågad av infernoliknande, existentiella kriser. Och visst är filmens gudsson ofta osäker och sökande efter meningen med sitt uppdrag. Och visst presenterar filmen honom med oglamorös realism, inte som avskild från utan som en del av världen han lever i.
Det kan förstås uppfattas som platt, ointressant och rent av hädiskt för den som är van vid berättarkonventionerna kring Jesus. Men som ingen annan Jesusfilm öppnar Kristi sista frestelse för olika tolkningar. Ur en ateistisk synvinkel kan den ses som en skildring av en av dåtidens många profeter, hans sekt och deras hallucinatoriska uppenbarelser. Men tror man verkligen på Jesus och hans förmåga att transubstantiera ordet till kött och kroppen till ande ger filmen en logisk förklaring till alla de vägval Jesus gör på vägen fram till korsfästelsen.
I Martin Scorseses gestaltning uttrycker sig alla enkelt i enlighet med deras enkla ursprung och sociala status. Jesus och apostlarna talar om ”plikt” och ”jobb” som beskrivningar av religiösa gärningar. Deras sociolekter är skådespelarna egna och av amerikanskt ursprung; för oss som sett tidigare Scorsese-filmer snarlika de som utmärker hans gangstrar. Som kontrast pratar samhällseliten brittisk engelska. En del kritiker har gjort sig löjliga över detta, men greppet motsvarar Kazantzakis uppdelning mellan att låta Jesus och apostlarna tala kretensisk dialekt medan de besuttna talar som akademiker från Aten.
Mest kontroversiellt har dock gestaltningen av den sista frestelsen varit, den där han får familj med Maria Magdalena och vänsterprasslar med hennes syster. Poängen är emellertid här inte själva knullerierna utan Jesu val att vända sig bort från världen och dess problem för att leva som dåtidens individualistiska medelsvensson — i den lilla, slutna världen. Bakom gestaltningens skenbara enkelhet döljer sig också en rikedom av referenser till konsthistorien, som iscensättningen av golgatavandringen efter förebild från Hieronymus Bosch eller korsfästelsen med förebild i de Messinas berömda tavla.
© Michael Tapper, 1989. Lunds Studenters Filmstudios katalog våren 1989, s. 6-9.
Se även recensionen i Filmhäftet, vol. 26, nr. 4 (#104), s. 61—63: KRISTI SISTA FRESTELSE