Innanför entréns portar välkomnas jag av Musse Pigg och Walt Disney, mediegiganten Disneys två skyddshelgon. Walt är lika uppspelt som sin mus trots att han varit död sedan 1966. Nej, man har inte tinat upp USA:s sagoberättare från kryofrysens grav, en långlivad tabloidpressmyt om Walts försök att bevara sin kropp till framtida återupplivning. Filmen på bioduken innanför entrén har putsat upp och animerat arkivbilder med hjälp koncernens marknadsledande deep fake-teknik.
Mediekoncernen som idag heter The Walt Disney Company fyller hundra i år. Det firar man genom att skicka ut vandringsutställningar om sin historia över världen. En av dem, Disney 100, öppnade i Münchens OS-park den 18 mars. Dit åkte jag dagen innan för en pressvisning följd av en serie arrangerade, korta samtal med en handfull av koncernens personal och animatörer.
Jubileet firas mitt i en omskriven konflikt med den republikanske Florida-guvernören Ron DeSantis och hans hbtq-censurlag, populärt kallad ”Don’t say gay”. I fjol fick Disneys moraliska övertag sig en smäll när amerikansk press avslöjade att koncernen skänkt pengar till DeSantis stödgrupper och att man skrämts till att klippa bort en homosexuell kyss i filmen LIGHTYEAR (2022) – snabbt återställd efter skriverierna. Och Disney skärpte tonen mot De Santis, som svarade med en hatkampanj mot ”woke Disney”. Fox News ryckte inte oväntat ut som guvernörens doakör.
Trots koncernens ideologiskt svajiga hållning har deras nya giv med multietniskt rollbesatta filmer med hbtq-inslag och vilja att göra upp med Walt Disneys dammiga moralkonservatism ingett hopp. Kanske skulle utställningen visa en ny och mer självkritisk bild av Disney. Hoppet fick sig strax sin första törn.
Det jag mötte var en Disney-sockrad version av Disney, noggrant gallrad på historiska fakta för att ge intryck av en obruten framgångssaga under sin avgudade grundare. Av alla de kriser, skandaler och bakslag som skakat koncernen genom åren syns ingenting. Porträttet av Walt andas osund personkult.
Förpackningen med mycket tekniskt ögongodis var det däremot inget fel på. Fattas bara annat. Showbiz är Disneys paradgren, liksom att klå folk på pengar: 24,90 euro (cirka 289 kronor) per person oavsett ålder. Man erbjuder inga barn- eller familjebiljetter.
Den som söker en kritisk bild av Walt och hans bolag får göra det i böckerna som inte sanktionerats av Disney. Affärsjournalisten James B. Stewart tecknar i sin bok DisneyWar: The Battle for the Magic Kingdom (2006, reviderad och uppdaterad version 2017) bilden av en stelbent och auktoritär företagskultur som ofta ställt sig i vägen för nya djärva idéer från nya begåvningar. Marc Eliot menar i sin biografi över Walt Disney att den kulturen cementerades redan med grundaren själv. För att dölja sin mediokra tecknartalang toppstyrde han medarbetarna och marknadsförde sig till publiken som det kreativa geniet bakom allt bolaget producerade.
Historiska fakta talar för sig själva. Redan namnbytet 1926 från Disney Brothers Studio till Walt Disney Studio skvallrar om att Walt bakom sin ödmjuka yta dolde en grandios självbild. Han insisterade på att få allt ljus på sig. Det blev källan till ständiga konflikter med hans viktigaste medarbetare: brodern Roy, som skötte ekonomin, och ungdomsvännen Ub Iwerks, nyckelpersonen bakom den snabba konstnärliga och animationstekniska utvecklingen under 1920-talet. Roy förblev åtminstone utåt lojal till sin död. Iwerks slutade däremot i vrede 1929, och hans uttåg skulle genom åren följas av många fler.
Utställningens bilder är i stort sett desamma man kan se i otaliga böcker som Disney-koncernen själv producerat eller godkänt. De visar Walt ta emot otaliga hedersbetygelser och priser: franska hederslegionen, 59 Oscarsnomineringar och 22 Oscars (båda är rekord) med mycket mera. Inte för att han skrev ett enda ord i något manus. Eller tecknade ett enda streck i filmerna. Utan för att han bokstavligen var bolagets ansikte utåt, dess varumärke. Reklam, serietidningar, nöjesparker och tv-program byggde upp bilden som utställningen fortsätter förmedla, den om Walt som animationsfilmens trollkarl. Han hade det magiska Disney-pulvret underhuggarna behövde för att trolla fram de banbrytande sagofilmerna.
I skuggan av Walt stod hans fantasifulla tecknare och tekniska innovatörer som till låga löner och långa arbetstider gjorde det kreativa jobbet. Men utställningen har bara en enda bild på hans många lysande medarbetare. Den visar Walts så kallade Nine Old Men, veteranerna från bolagets första år till 1970-talets slut som aldrig anslöt sig till några fackliga konflikter.
Bortretuscherade från utställningens officiella historieskrivning är alla de som på 1930-talet strejkade för bättre villkor bara för att summariskt sparkas med ogrundade anklagelser om att vara kommunister. Begåvningsflykten fick ny fart när Walt Disney med öppna armar välkomnade den nazityska propagandafilmaren Leni Riefenstahl strax efter Kristallnatten 1938.
Som om bolaget inte nog dränerats på talang, angav och svartlistade Walt personligen medarbetare som misstänkta kommunister under kallakrigsparanoian kring 1950. Filmerna som följde efter manfallet blev därefter: ängsligt slätstrukna. Efter Walts död 1966 stannade den konstnärliga utvecklingen av så att filmerna såg ut att komma från ett ställe som slumrade i det förgångna, likt Törnrosas förfallna och mossbelupna slott.
När regissören Don Bluth och elva animatörer slutade 1980 för att starta eget såg det ut att bli dråpslaget som sänkte Disney. Bolagsstyrelsen hade förkastat Bluths förslag om att filmatisera Robert C. O’Briens prisbelönta science fiction-saga NIHMs hemlighet (Mrs. Frisby and the Rats of NIMH, 1971) . Man ansåg storyn ”för mörk” eftersom den handlade om genetiskt modifierade labbråttor på rymmen.
Filmen Brisby och NIMHs hemlighet (The Secret of NIMH, 1982) från Don Bluth Productions blev en måttlig framgång på bio men en storsäljare på den nya hemvideomarknaden. Sedan premiären har den legat stadigt på kritikerlistorna över tidernas bästa filmer i genren. Krisen som följde på avhoppet gjorde att Disney förpassades till Hollywoods bottenliga, där man en gång börjat.
Det blev glest mellan premiärerna, och när filmerna väl släpptes blev mottagandet från kritiker och publik i bästa fall ljummet. Påkostade science fiction-filmen Tron (1982), delvis gjord med hjälp av dåtidens superdatorer, floppade och Disney stoppade fortsatta experiment med datoranimation. Man sparkade unga visionära talanger som John Lasseter och Tim Burton, som tog med sig sina idéer till andra bolag. Endast nöjesparkerna förblev vinstmaskiner.
Walts politiska slagsida högerut och Disneys stagnationsperiod fram till slutet av 1980-talet låtsades utställningen inte om. Krisen utmynnade annars i en klassisk amerikansk comebackstory av Rocky-modell som brukar gå hem hos publiken. För just som bolaget påminde om en överårig boxare, golvad för sista gången i karriären, reste man sig på nio.
Konkurrensen från Bluth, som under 1980-talet framgångsrikt samarbetade med Steven Spielberg, fick nämligen en fördel: Disney tvingades till en radikal nystart. Den började 1984 med att Michael Eisner tog över posten som vd och satte sin protegé från Paramount, Jeffrey Katzenberg, till chef över animationsavdelningen. Samma år tog den romantiska fantasykomedin Splash biopubliken med storm. Filmen hade producerats på Touchstone, Disneys dotterbolag för spelfilm riktad till en vuxen publik, och succén kom att inspirera till nytänkande även inom animationsfilmen.
Triumfens ögonblick för den nya, djärvare strategin blev Touchstones påkostade Vem satte dit Roger Rabbit? (Who Framed Roger Rabbit, 1988), efter Gary K. Wolfs kultroman Who Censored Roger Rabbit? (1981). Filmen blandar animation med spelfilm, hårdkokt film noir med screwballhumor och nya tecknade figurer med gamla för en publik av tonåringar och vuxna. Vågspelet blev både en publik framgång en konstnärlig milstolpe för Disney.
Med succén för Roger Rabbit i ryggen kunde Jeffrey Katzenberg expandera verksamheten för storsatsningen Den lilla sjöjungfrun (The Little Mermaid), som fick premiär 1989. Produktionen kombinerade klassisk teckningsteknik med datoranimation. Rollgalleriet blev färgstarkare och samtidigt mer etniskt diversifierat. Musikaliskt hämtade man kompositörer och låtskrivare från Broadway och popvärlden. Moderniseringen blev början på det som kom att kallas Disneys renässans: barnfilmer som även lockar en vuxen publik.
Även tematiskt hann man ifatt samtiden. Sjöjungfrun Ariel är ingen Snövit som får glädjefnatt av att passa upp ett gäng skitgrisiga ungkarlar medan hon väntar på prinsen. Hon går först i ledet för de nya, kavata Disney-feministerna som följer i TRASSEL (Tangled, 2010), FROST (Frozen, 2013) och VAIANA (Moana, 2016). De som skrålar ut sina självständighetsdeklarationer i bombastiska showstoppers, kallade ”I want” songs (”jag vill”-sånger), innan de utmanar såväl skurkar som faror.
Och apropå skurkar, vässades de för en tid som vurmar för skräck och subkultur. Till exempel är Ariels antagonist, sjöhäxan Ursula, modellerad på den allt annat än salongsfähiga kultfilmstjärnan Divine. Gamla stjärnor som Musse Pigg och Kalle Anka var passé.
På utställningen frågade jag Disneys arkivchef Betsy Cline om Disney tänker sätta de klassiska figurerna på museum eller damma av dem för nya generationer. Hon hummade något om att vi möjligen kan vänta oss en överraskning under Kalle Ankas 90-årsjubileum nästa år. Mer än så fick jag inte ur henne.
Mer angelägna var man om att lyfta fram biosuccéerna från 1990-talet och framåt, inte minst Lejonkungen (The Lion King, 1994). På utställningen träffade jag två kända Disney-profiler som arbetat på filmen: producenten Don Hahn och animatören Andreas Deja. Båda hade tidigare jobbat på Roger Rabbit men ville nu göra raka motsatsen till den filmens crazykomik med gummifigurer.
Lejonkungen skulle som kontrast bli realistisk, allvarsam och även tragisk. Deja förberedde sig med närstudier av verkliga lejon. Han gick så långt att han lät en djurtränare ta in några till sitt kontor utan burar eller andra hinder:
”Den vuxna lejonhannens utstrålning av styrka och pondus manade till respekt. Det fanns en tyngd och kraft i hans steg jag ville fånga till filmens rollgalleri, också skurken Scar. Jeremy Irons skulle göra Scars röst, men jag ville även fånga hans personliga skådespelarstil med alla grimaser och tics. När han väl kom till Disney för att tala in sina repliker, blev han så paff inför sin tecknade avbild i lejonform att han utbrast: ’Det är ju jag!’”
Dejas och hans kollegors kärleksfulla omsorg om varenda bildruta gav utdelning. Lejonkungen rusade upp på biotoppen till att bli animationsfilmhistoriens dittills största kassakrossare med nästan en miljard dollar i biljettintäkter under premiäråret. Dubbelt upp om man räknar in intäkterna från nypremiärerna i 3D- och Imax-format, försäljningen av filmen i olika format på hemvideomarknaden och den prisade filmmusiken med flera hits på listorna världen över. Tre år senare började musikalversionen sitt segertåg över världen. Den går fortfarande för fulla hus i New York och London.
Men säg den renässans som varar? I Disneys fall ebbade den ut kring millennieskiftet med usla filmer som KEJSARENS NYA STIL (The Emperor’s New Groove, 2000) och KOGÄNGET (Home on the Range, 2004), vilka Disney 100-utställningen snabbt tassar förbi. Störtfloden av snabbproducerat uppföljarskräp för dvd-marknaden, typ Ringaren i Notre Dame 2 (The Hunchback of Notre Dame II, 1999) gjorde inte saken bättre. Den auktoritäre vd:n Michael Eisners avgång 2005 vände den nedåtgående trenden. Renässansen fick en ny renässans med filmer som glatt både kritiker och publik: Röjar-Ralf (Wreck-It-Ralph, (2012), Frost och nu senast Encanto (2021) med flera.
Från uträknad förlorare i början av 1980-talet har det som idag heter The Walt Disney Company blivit flaggskeppet bland Hollywoods mediekoncerner. De senaste fyrtio årens framgångar för Disney beror till stor del på de lyckade uppköpen av Pixar (2006), Marvel (2009), Lucasfilm (2012) och 20th Century Fox (2019). Märkligt nog behandlar man sina guldkantade dotterbolag styvmoderligt med ett fåtal montrar vardera på utställningen i stället för att ge dem hela rum.
Den våldsamma tillväxten tycks paradoxalt nog inte ha förfört Wall Street. På två år har aktiekursen rasat med 45 procent. Kan expansionsivern gjort Disney till en koloss på lerfötter? En osäkerhetsfaktor är relationen till den kinesiska marknaden efter debaclet kring MULÀN, ytterligare komplicerad av den politisk-militära kraftmätningen kring Taiwan. Ett annat orosmoln är strömningskriget. Den inledningsvis brant uppåtgående framgångskurvan för Disney + har under det senaste året vänt ner till 157,8 miljoner abonnenter (ett tapp på 4,6 miljoner abonnenter) medan marknadsledande Netflix dragit ifrån med 232,5 miljoner abonnenter. Under våren 2023 har konflikten med Ron DeSantis trappats upp till ett ställningskrig med nya utspel i stort sett varje vecka.
För Disneys animatörer knackar ett annat problem på dörren nu när det står klart att det inte längre är frågan om utan när man ska börja använda artificiell intelligens i filmproduktionen. På frågan om han tror att AI kan hota ersätta den mänskliga tecknarhanden svarade Andreas Deja först bestämt ”Nej!” men blev sedan osäker:
”Ämnet är nytt för mig, även om vi diskuterat det en del på Disney. Jag vet inte hur vi skulle använda AI. Men eftersom det finns och har börjat sprida sig inom olika områden, så går utvecklingen även inom animation nog inte att stoppa. Jag har dock svårt att se hur AI ska kunna ersätta ’the human touch’, den mänskliga handen med en tanke och känsla bakom. Jag är övertygad om att publiken vill se en människoprodukt på bioduken, inte en automatiserad version. Därför ser jag inte AI som ett hot för oss som jobbar med animation.”
Jag hoppas han får rätt.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-06-25.
Utställningar
Disney 100: The Exhibition i München, Kleine Olympiahalle, den 18.4–3.9. Utställningen kommer i höst att flytta till London för sedan fortsätta till andra städer i Europa, oklart vilka vid pressläggningen.
Disney Wonder of Friendship: The Experience i London, 180 The Strand, den 12–21.5. Utställningen flyttar den 9–18.6 till Radsetzerei i Berlin och den 30.6–9.7 till Centquatre-Paris.
Litteratur
Giannalberto Bendazzi Animation: A World History (2016, tre band)
Marc Eliot Walt Disney: Hollywood’s Dark Prince (1994)
Neal Gabler Walt Disney: The Biography (2011)
James B. Stewart DisneyWar: The Battle for the Magic Kingdom (2006, reviderad och uppdaterad version 2017)
