USA 2022. Regi: Angus MacLane. Röster i originalversionen: Chris Evans, Keke Palmer, Peter Sohn. Svenska röster: Fredrik Hiller, Sharon Dyall, Edvin Törnblom. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.45.
TOY STORY 2 berättar om cowboydockan Woodys förebild i den animerade, svartvita tv-serien Woody’s Roundup. Men vem stod modell för space ranger-dockan Buzz? Tyvärr inte min egen astronautfavorit, Apollo 11-astronauten Edwin ”Buzz” Aldrin, utan den betydligt tristare matinéhjälten Buzz Lightyear.
Lightyear är alltså ingen prequel till Toy Story (1995). Enligt förtexterna är den i stället en kassasuccé som Andy älskade 1995. Obegripligt med tanke på den repetitiva, humorlösa och ospännande handlingen. Minns man något från filmen är det huvudpersonens många sorgsna suckar snarare än drabbningarna mot ärkefienden Zurg.
Det börjar annars med en kittlande upptakt som påminner om öppningsbilderna i Alien (1979). Lightyear (Chris Evans/Fredrik Hiller) väcks ur sin hypersömn under en rymdexpedition. Man har upptäckt främmande livsformer på en planet. Expeditionen kraschlandar på planeten, och forskarna i teamet försöker under flera år återuppfinna den trasiga energikälla som gjorde att rymdskeppet kunde flyga snabbare än ljuset.
I ett montage inspirerat av rymdpionjärfilmen RÄTTA VIRKET utför Lightyear en lång serie farliga testrymdflygningar nära ljushastigheten som illustrerar fysikens tes om tidens relativitet. För honom varar varje färd bara några minuter. Samtidigt åldras kollegorna på planeten flera år. Efter den sista, lyckade flygningen i överljusfart är också hans chef och kompis Alisha (Uzo Aduba) död och planeten har invaderats av den onde jätteroboten Zurg (James Brolin/Philip Zandén) med robotarmé.
Här öppnar storyn för en rad möjligheter, men filmen väljer den mest banala: en spring-skrik-och-skjut-jakt på den mirakulösa energikällan i Lightyears farkost. Till sin hjälp har vår hjälte robotkatten Sox (Peter Sohn/Edvin Törnblom) och tre astronautfärskingar – Izzy (Keke Palmer/Yamineth Dyall), Mo (Taika Waititi/John Lundvik) och Darby (Dale Soules/ Ia Langhammer) – vars klantigheter inte är roliga utan bara just klantiga.
Sensmoralen är lika platt, och vi hör den upprepas tills öronen blöder: en space ranger fullföljer alltid sitt uppdrag. Tekniskt håller animationen högsta Pixar-klass men bolagets annars så sprudlande fantasi i är som bortblåst här. Ungarna har betydligt mer kul i sina egna lekar med Toy Story-dockorna.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-06-15.