Toy Story 2

toy_story_twoUSA 1999. Regi: John Lasseter. Manus: Andrew Stanton, Rita Hsiao, Doug Chamberlin & Chris Webb. Musik: Randy Newman. Svenska röster: Björn Skifs, Fredrik Dolk, Anna Book, Hans Wahl­gren. Originalröster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Don Rickles.

Royal, Biopalatset och Filmstaden i Malmö, Filmstaden i Lund

Både originalfilmen och den nu bioaktuella uppföljaren bygger på uppslaget att leksa­ker lever ett hemligt liv så fort ägarna vänder ryggen till. Idén är inte ny, men utvecklas med en kongenial logik på samma sätt som Vem satte dit Roger Rabbitt? (1988) gjorde med tecknade filmfigurer. Här sak­nas dock sistnämnda films ori­ginalitet och nytänkande. Sna­rare ser de bägge Toy Story-­filmerna med sina blandning­ar av välkända och nya leksaker – som i bägge fallen finns i överflöd på leksaksvaruhusen – ut som en påkostad reklam­produktion maskerad som sa­ga, produktplacering med vid­häftande berättelse.

Intrycket förstärks av den alltför polerade, sterila och anonyma värld som datorani­mationsstudion Pixar kon­struerat. Jag förvånas av att man uppbackad av Disneys enorma resurser inte lyckats bättre i sin animationskonst. Devisen om att endast fantasin sätter gränserna har upp­repats ofta. Men i Toy Story-filmerna, som säger sig stå i den absoluta frontlinjen inom datoranimation, satsar man istället på en tämligen fantasi­lös imitation av realism.

Det­samma gäller berättelserna. I pressmaterialet sägs det rent ut att bl.a. 48 timmar (1982) och Midnight Run (1988) stått förebild, alltså så kallade kompisfilmer där de manliga kompisarna utgörs av bittert rivaliserande motpoler som ändå finner varandra i den helylleamerikanska jävlara­namma de personifierar på var sitt håll. Således är karaktärerna välbekanta arketyper, berät­telsen traditionell och miljön en påtagligt artificiell verklig­hetsimitation. Återstår berät­tandet, som också det är kon­ventionellt och utan större överraskningar.

Till filmens fördel ska sägas att den har ett rappt berättar­tempo och en del fyndiga sce­ner. Del två har också skalat bort den första filmens brutala och ibland sadis­tiska underton i skildringen av re­lationen mellan leksakerna.

Nu är det istället en berättel­se om solidaritet och vänskap när några leksaker kommer Woody till undsättning efter att han kidnappats av en leksaks­profitör och samlare. Toy Story 2 passar därför betyd­ligt bättre för de yngre barnen och lämnar inte den bittra ef­tersmak i munnen som originalfilmen.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-02-06.