12 x skräck och science fiction

Kim Newman Cat People London: BFI Film Classics 1999
Alberto Manguel Bride of Frankenstein London: BFI Film Classics 1997
Mark Sanderson Don’t Look Now London: BFI Modern Classics 1996
Mark Kermode The Exorcist London: BFI Modern Classics 1997
Mark Kermode The Exorcist (2^nd edition) London: BFI Modern Classics 1998
Richard Dyer Seven London: BFI Modern Classics 1999
Anne Billson The Thing London: BFI Modern Classics 1997
Christopher Frayling Things to Come London: BFI Film Classics 1995
Scott Bukatman Blade Runner London: BFI Modern Classics 1997
Sean French The Terminator London: BFI Modern Classics 1996
Michael Rogin Independence Day London: BFI Modern Classic 1998
Iain Sinclair Crash London: BFI Modern Classics 1999

Skräck och science fiction överlappar ofta varandra, särskilt gäller detta sf-skräckens gyllene decennium, 1950-talet. Så därför kan det vara lämpligt att gå från den mer renodlade skräckfilmen via några som balanserar på gränsen till sf och sedan in i en mer utpräglad värld av utopi och dystopi.

Den brittiske skräckromanförfattaren och genrehistorikern Kim Newman är en ofta påläst, entusiastisk och synnerligen välorienterad skribent. I sin rykande färska bok om Rovdjurskvinnan (Cat People, 1942) verkar det dock vara lite ebb i de kreativa infallen. Han rekapitulerar filmens handling synnerligen utdraget och detaljerat över bokens 55 första sidor och ägnar sig sedan åt en summering av producenten/manusförfattaren Val Lewton och hans medarbetares (Jaques Tourneur, Mark Robson, Robert Wise) vidare öden efter den cykel skräckfilmer de gjorde för RKO 1942-1946 och som började med just Rovdjurskvinnan. För den som söker en snabbintroduktion till Lewton och hans verk är den säkert användbar, men i huvudsak summerar han bara vad som redan skrivits. Här finns inga överraskningar. Ett plus är dock Newmans sedvanliga uppräkning av filmer som mer eller mindre uppenbart imiterar förlagan, alltså senare varkattsfilmer (som en variant av varulvsfilmer) inom skräckfilmsgenren.

Den kanadensiske författaren Alberto Manguels bok om Frankensteins brud (Bride of Frankenstein, 1935) börjar oroväckande med en rekapitulation av hur han minns sin barndomsupplevelse av filmen i Argentina. Huvudsakligen brukar sådant sluta i en orgie av gråtmild nostalgi, privata minnen endast intressanta för författaren själv och hans närmaste samt tröttande utläggningar av okunnigt tyckande. I Sverige har denna vunnit särskild terräng med anor från de värsta åren av Chaplin och numera även Filmkonst. Tack och lov blir det bara en kort prolog till en annars gedigen vandring bland såväl litterära referenser som den för BFI Classics/Modern Classics-serien sedvanliga närstudien av filmen. Manguel gör ungefär detsamma som Newman, nämligen en summering av det som vanligen skrivs om Mary Shelleys roman, James Whale och om filmens enorma censurproblem på grund av sin konsekventa blasfemi. Kritiken av Newmans bok gäller även här: För den oinvigde fungerar Manguels skrift utmärkt, men den bevandrade skräckfantasten behöver knappast skaffa den.

Helt annorlunda förhåller det sig med frilansjournalisten och filmkritikern Mark Sandersons betydligt djärvare studie av den ytterst originella skräckfilmen RÖSTEN FRÅN ANDRA SIDAN (DON’T LOOK NOW, 1973). Roegs bildspråk har överhuvudtaget alltför sällan fått någon riktigt bra advokatyr, men Sanderson gör bland annat en detaljerad genomgång av de 102 klipp som skildrar den tragiska drunkningsolyckan i filmens början. Det kan låta som en trist seminarieövning men är det definitivt inte. Den visar nämligen på den mosaik-liknande berättarstrategi som Roeg och som gör honom svåranalyserbar. Öppningssekvensen lägger nämligen på ett visuellt mycket sinnrikt sätt fram alla de premisser och förebud som senare utvecklas när handlingen flyttar från Storbritannien till Venedig. Där övergår Sanderson till att knyta Roegs visuella grepp och symboler till hans andra filmer för att därmed prestera en gedigen, fördjupad förståelse av filmen. Har ni dessutom tillfälle att läsa den här pärlan i Venedig, vilket jag av en slump fick möjlighet till, så är det ytterligare en bonus.

Den frilansande brittiske filmkritikern Mark Kermode är den ende som fått sin volym i serien utgiven i två upplagor, men så blev den också en bästsäljare och kunde korsvis marknadsföras med 25-årsjubileumsutgåvorna på video/LD/DVD av EXORCISTEN (THE EXORCIST, 1973), där Kermode medverkade i en bonusdokumentär om filmen. Skillnaden mellan de två utgåvorna är att den andra har ett utvidgat epilogavsnitt med en transkriberad dialog mellan regissören William Friedkin och roman/manusförfattaren William Peter Blatty. I huvudsak ägnar sig Kermode åt en slags grävande kuturjournalistik, och det är kanske också vad man mest hoppas på när det gäller den här av moderna myter överhopade filmen. En del är sanna: Det finns bortklippt material, men även om författaren gör en stor affär av saken så kan man efter egen granskning konstatera att det knappast var av avgörande betydelse.

Som en krass lektion i hur marknadsföringsmaskinen fungerar och motsvarande hur korkade journalister är visar hans axplock av skrönor som Friedkin spred ut och som förstorades av den samtida pressen: djävulens närvaro under inspelningen, levitationen av Linda Blair med hjälp av magnetfält etc. Kermode är entusiastisk och har en del intressant att säga till alla oss som fick skiten skrämd ur oss på bio sommaren 1974. Saknas gör dock den kritiska distansen. Det blir lite väl mycket textreklam, där författaren ska visa vilket förträffligt genremästerverk det är som han förmodligen ägnat flera år till att jaga material om. Tyvärr kvalificerar sig inte filmen riktigt för den herostratiska upphöjningen (eller kanske nedsänkningen mot undre regioner).

Se7en (1995), som brittiske filmprofessorn Richard Dyer envist stavar Seven, kan man se som en 1990-talsuppföljare till Exorcisten. Det handlar om en snygg förpackning av gammal biblisk moral, kanske med något mer och estetiskt djärvare ambitioner. Dyer gör en klassisk närläsning med alla dess förtjänster av kulturella referenser. Tyvärr lyckas han inte tränga bortom själva ytan av handling och dialog för att närmare granska den tveksamma berättarstrategi som metodiskt och konsekvent rättfärdigar seriemördaren John Does (Kevin Spacey) brutala verksamhet med gammaltestamentliga förtecken.

En verklig utmaning är däremot den brittiske filmkritikern och författaren Anne Billsons välkomna upprättande av John Carpenters kritikernedsablade science fiction-skräckfilm The Thing (1982). Som en av filmens fåtaliga försvarare uppskattar jag särskilt hennes kulturhistoriska referenser kring det innovativa, formlösa monstret (en märkbar förbättring från Hawks/Nybys grönsakszombie i den första versionen), likaså hennes genomgång av förhållande mellan Campbells novell och filmen.

Den brittiske kulturhistorieprofessorn Christopher Frayling har skrivit en konventionell och trist redovisning av William Cameon Menzies filmatisering av H.G. Wells utopi Tider skola komma (Things to Come, 1936), producerad av Alexander Korda. Det blir mycket produktionshistoria men inte så mycket analys eller nya grepp. Med tanke på Fraylings innovativa studie Spaghetti Westerns (1981) hade jag väntat mig något djärvare, i synnerhet som filmen idag knappast har någon större publik.

Amerikanske filmdocenten Scott Bukatman gör i första halvan av sin bok om Blade Runner (1982) ungefär detsamma som Frayling, och det är onödigt när produktionshistoriken om filmen redan finns i Paul Sammons utmärkta Future Noir (1996). Senare anknyter dock Bukatman mer till sin banbrytande bok om sf-kulturhistoria, Terminal Identity (1993), och då blir det desto mer spännande. Särskilt bra blir det när Bukatman kommer in på staden som växlande metafor i den moderna och postmoderna eran. Staden – med kopplingar bakåt till Metropolis-visionerna från den moderna eran och framåt till den virtuella staden som syntetisk vision – är filmens verkliga huvudperson och, liksom i ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001 – A Space Odyssey, 1968), känns den nästan som en självuppfyllande profetia. Det är en stad byggd av vår fruktan och önskan om staden som en samtidigt både befriande och inspärrande vision.

Brittiske kolumnisten Sean Frenchs bok om The Terminator (1984) är i princip en förlängd och ganska allmänt hållen artikel med lite bakgrund, lite återberättande av handlingen och lite om eftermälet. Den har ingen ny information att komma med som inte redan präntats i andra sammanhang, så den kvalificerar sig, liksom de två volymerna jag skrev om inledningsvis, mest för den oinvigde.

Den amerikanske statsvetaren Michael Rogins bok om Independence Day (1996) är en märklig volym i serien såtillvida att den lyckas krångla sig runt Roland Emmerichs och Dean Devlins korkade hopkok av tidigare filmer i genren för att prata om amerikansk kultur på 1990-talet i största allmänhet. Det gör inte boken ointressant. Tvärtom, Rogin sveper lätt och elegant över ämnen som Bill Clinton, etniska minoriteter, krigsfilmer, film som referens i offentlig retorik. Själva filmen Independence Day fungerar alltså mest som ett nav kring vilket allting kretsar, en kondensation av allt det Rogin vill prata om. Det passar mig bra eftersom filmen lämnar så mycket i övrigt att önska.

Slutligen har poeten och essäisten Iain Sinclair skrivit en nära nog perfekt bok om DAVID CRONENBERGs Crash (1996), efter J.G. Ballards science fiction-klassiker från 1973. Med ett metaforintensivt språk närmar han sig filmen ungefär som berättelsens huvudperson tänder på varm bilplåt. Det är en utmanande kärleksaffär, framförallt då filmen omedelbart fick censurproblem både i USA och i Storbritannien. I sistnämnda land rasade dessutom en moralisk panik som påminde om de värsta avarterna under videovåldshysterin för snart tjugo år sedan. Till och med Cronenberg skrämdes. På ett föredömligt summariskt sätt gör Sinclair en prolog om en tidigare tv-version av boken, fast då utan att bokens provocerande passager illustrerades. Likaså summerar han Cronenberg och Ballard innan han ger sin in i närkamp med filmen. Det blir personligt, men aldrig på det sätt jag beskrev tidigare, det vill säga en slags offentlig egomasturbation, utan ett ärligt försök att penetrera det i verklig mening perversa bildspråket i romanen och filmen.