När man kräks på bio

Ljudet från den första spyan hör­des under sjukhusscenernasexorcisten1 realis­tiska och detaljerade redogörelse för hur en hjärnröntgen går till. Det var som om locket på den tryckta, fyrtiofem minuter långa tystnaden i biosalongen plötsligt hade flugit av. Folk började stöna, viska nervöst till varandra och i takt med att chockeffekterna blev starkare i fil­men gick en stadig ström av åskå­dare ut ur salongen. Några av dem var tydligt upprörda, andra såg mest svimfärdiga ut.

När demonen härjade som värst i flickans kropp tittade jag bort. Även jag var skakad över den påträngan­de skildringen av irrationell ondska på filmduken, men jag ville också snegla på stadens råbarkade raggargäng, som satt bakom mig. Deras sommarsolbränna från må­nader av cruising i öppna amerika­nare hade ersatts av en askgrå färg. Medföljande flickvänner fick sina händer sönderkramade. Fanns ing­en flickvän till hands höll de fast vid armstöden så att knogarna vitnade. Heltidshårdingarna på femte par­kett hade uppenbarligen mött sin överman i filmens tolvåriga flick­monster.

Efter föreställningen övergick publikens chocktillstånd i nervösa diskussioner, där kaxighetsfaktorn genast steg med hundra procent. I raggargänget tyckte man att den av demoner besatta Regans 180-gra­dersrotation med huvudet var kväl­lens höjdpunkt, och bakom skyd­dande solglasögon och ett och annat ”avvadåddå?” ville man visa att man minsann varken låtit sig skrämmas eller imponeras. I mitt eget intellektuellt brådmogna tonårsgäng skrattades det demonstrativt år filmens nattståndna, reaktionära budskap och de manipulativa skräckeffekterna. Men det var ingen som var direkt angelägen om att gå hem ensam i augustimörkret.

Att döma av pressklippenvar den här biokvällen med Exorcisten på nu sorgligt nedlagda Spegeln i Helsingborg på sensommaren 1974 lik många andra över hela världen. Nja, kanske inte helt lik. För om man ska tro medierapporte­ringen så förekom det betydligt värre utslag av masshysteri på annat håll.blatty

Det talades om miss­fall som inträffat på biografer och om mord och självmord som kunde kopplas till filmen. Under en föreställning på en bio­graf i universitetssamhället Ber­keley utanför San Fransisco sa­des en man ha kastat sig mot filmduken för att ta upp kampen med demonen. Psykiatriker i flera länder hävda­de att det var förenat med fara för den mentala hälsan att se Exorcis­ten, och i såväl Västtyskland som Storbritannien demonstrerade protestantiska organisationer utan­för biograferna med krav på total­förbud.

Den katolska kyrkan var där­emot positiv. Författaren William Peter Blatty, som skrivit romanför­lagan och filmmanuset samt producerade filmen, var nämligen en djupt troende, jesui­tiskt skolad katolik som med Exorcisten ville ge en konkret bild av ondskans makter i samti­den. Med filmen ville han övertyga en sekulariserad allmänhet om behovet av frälsning. Han ville, enligt egna ord, ”skrämma folk tillbaka till kyrkan”.

Den 15november 1972, samtidigt som filmen spelades in, hade påven proklamerat att djävulen verkligen var ett levande andligt väsen, perverst och perverterande. Den traditionellt ytterst konservativa Vatikanen hade tidigare i historien värjt sig för franciskanernas so­ciala engagemang – skildrat i bland annat Umberto Ecos roman Ro­sens namn – och avvisade nu den politiskt kontroversiella befrielse­teologin i Latinamerika. Men skulle sannolikt skriva under på allt det filmen direkt eller indirekt pekade ut som ondskans krafter: feminismen, den sexuella frigörelsen, ungdomsupproret, sekulariseringen, det ökade intresset för det ockulta och den patriarkala familjens sönderfall.

Som marknadsföringsfenomen var Exorcisten inte unik. Ett drygt decenFriedkinnium tidigare hade Psycho drabbat världen med samma chockverkan och med samma vild­vuxna flora av vandringssägner kring filmen som publiken kunde värma upp med i de kvarterslånga biljettköerna, där vänteti­den ibland var flera timmar. Men nu var mytfloran omsorgsfullt orkestrerad av Blatty, regissören William Friedkin och produktionsbolaget och distributören Warner Bros. Allt utprånglat via intervjuer eller från filmbolagets presskontakt Howard Newman.

Den kanske mest livskraftiga av myterna handlade om att filmens då 14-åriga Linda Blairfick så starka psykiska störningar av rollen som Regan att hon togs in på mentalsjukhus. Det är ett ryk­te som skådespelerskan än idag får dementera i intervjuer. Friedkin drog också valser om att han mixat in ljudupptagningar från en verklig exorcism som påstods ha ägt rum i Vatikanen och att det fastnat egen­domliga bilder och dubbelexpone­ringar på filmen som han inte kun­de förklara. Det han syftade på är i själva verket några korta inklipp av skådespelerskan Eileen Dietz, som i sexorcist-facepöklik vitsminkning mot en svart bakgrund grimaserar ondskefullt. De förekommer bland annat när fader Karms drömmer om sin döda mor.

Massmedierna hade också mycket huvudbry när det gällde filmens skräckeffekter, framförallt Regans huvudrotation och hennes spektakulära levitation. Friedkin arbetade hårt för att förbrylla journalisterna så myck­et som möjligt genom att bland annat påstå att levitationen ut­förts med hjälp av ett enormt magnetfält. Och tydligen var sådana spekulationer mer underhållande än fakta.

För myterna fortsatte trots att specialiserade filmtidningar som Cinefantastique i både bild och via intervjuer med makeup-experten Dick Smith avslöjade hur det verkligen förhöll sig. Huvudrotationen hade Smith arrangerat genom att bygga en fullskalig, mekanisk kopia av Regan. Levitationen genomfördes med beprövade medel som piexorcisten4anotrå­dar dolda av kameravinklar, dekor och retuschering.

I marknadsföringen betonade Wamer Bros.också att Exorcisten bygger ett verkligt fall av exorcism – USA:s hittills enda dokumenterade – som inträffade 1949 i Mount Rainier, Maryland. Fallet uppmärksammades i några tidningsnotiser, som Blatty läste då han gick i jesuitskola och som han sedan återvände till 1971, då han skrev romanen. Det saknas dock inte psykologis­ka förklaringar i bakgrunden till den händelsen, se bland annat Thomas Allens bok Possessed (1993) som tv-filmatiserades förra året med ex-Bondstjärnan Timothy Dal­toni rollen som demonbekämpan­de präst.

Den framgångsrika, massiva reklamkampanjen för filmen i press, radio och tv gjorde att Exorcisten filmåret 1974 stod för hela femton procent (88,5 miljoner dol­lar) av de samlade biografintäkter­na i USA trots att den till en början inte släpptes på mer än några hund­ra biografer. Mediemanipulationen kom att bilda skola för lanseringen av flera efterföljande filmer. En av dem som med samma metoder men än större ekonomisk utdelning lyckades överträffa Exorcisten var Hajen från 1975. Men det är en annan historia.

Tio nya minuter Exorcisten

Den Sverigeaktuella Di­rector’s Cut-versionen är frukten av ett arbete som påbörjades 1998, inför 25-årsjubileet av urpremiären på Exorcisten. BBC gav då journalisten Mark Ker­mode, som just publicerat en bok om filmen, i uppdrag att göra en dokumentär. Re­sultatet blev Fear of God, i vilken Kermode fick Warner Bros. tillstånd att visa delar av de cirka arton mi­nuter som Friedkin klippt bort endast en vecka innan biopremiären annandag jul 1973.exorcisten6

Samtidigt pågick en res­taurering av filmen för återutgivning på vhs och dvd. Efterfrågan var stor, och på grund av det förnya­de intresset ville Friedkin göra en Director’s Cut-ver­sion, där något av det som han tidigare klippt bort skulle återföras. Den nya versionen blev drygt 132 minu­ter mot den originalversionens 122. Fortfarande saknas dock åtta av Friedkins ursprungliga klippning på 141 minuter.

Director’s Cut-versionen innehåller flera tillägg, mestadels av marginellt intresse. Några höjer sig dock över det kuriösa. Bland annat får den tidigare bioversionens kryptiska referenser till en tidig hälsokontroll sin förklaring när denna infogats före sjukhusscenerna.

Vi får också se den omtalade spider-walk-scenen halv­vägs in i filmen, höra ett kort samtal mellan jesuitprästerna Merrin och Karras om ondskans natur i en paus under exorcismen samt lan­da i en Casablanca-liknan­de slutscen mellan kommis­sarie Kinderman och prästen Dyer (Karras kollega) innan ridån faller.

Vad är exorcism?

Exorcism – djävulsutdrivning – är ett fenomen som förekom­mer inom många kulturer. Det var redan från början ett in­slag i kristendomen och fanns kvar i den svenska kyrkan än­da fram till 1811. Inom den katolska kyrkan får exorcism idag endast bedrivas efter tillåtelse av en biskop. För att ett fall ska behandlas måste det finnas bevis för äkta besatthet, till exempel tungomålstal eller onaturliga muskelkrafter.

Vad hände med Linda Blair?

Nej, Linda Blair hamnade inte på mentalsjukhus efter inspelningen av Exorcisten. Men hon fastnade i ett rollfack efter att ha gestaltat den tolvåriga, demonbesatta Regan McNeil och fick mestadels spela utsatta ungdomar – från tonårsalkis till våldtäktsoffer. Till skillnad från Jodie Foster lyBlairckades hon inte ta klivet till framgångsrika vuxenroller. Från att ha varit Oscarsnominerad för Exorcisten kom framtida utmärkelser oftast att handla om Razzies, alltså det amerikanska kalkonpriset Guldhallonet. 1980-talet ägnade hon åt en rad tveksamma filmer, men fick med tiden ordning på karriären och har gjort åtskilliga inhopp i olika tv-serier, bland annat som Peggy Bundys kusin i Våra värsta år. Numera accepterar hon sitt öde som skräckfilmsikon, dyker upp i filmer som Scream och skriver autografer på skräckfilmsfestivaler och filmkonvent.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-04-10.