November – Michael Tapper

BIO. POLISTHRILLER/ACTION. Frankrike, 2022. Novembre. Regi: Cédric Jimenez. Med: Jean Dujardin, Jérémie Renier, Marine Vacth, Anaïs Demoustier. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Fredagskvällen den 13 november 2015 mördade en grupp IS-terrorister 130 människor och skadade över 400 i Paris, de flesta i konsertsalen Bataclan. Medierapporteringarna var snabba, men som alltid dröjde de konstnärliga bearbetningarna. Förutom en dokumentär summering av händelserna från 2018 har berättelser om överlevare dominerat eftermälet, bland annat i serieromanen Mon Bataclan (2016) och spelfilmen Minnas Paris (Revoir Paris, 2022).

En särling i sammanhanget är egyptiska regissören Dina Amers USA-producerade och mångfalt festivalprisade You Resemble Me (2021). Filmen skildrar den sanna historien om de oskiljaktiga systrarna Hasna och Miriam, som placeras i olika fosterhem för att som vuxna dras in i IS nätverk. I November dyker de upp som bifigurerna Hasna (Sarah Afchain) och Samia (Lyna Khoudri).

För Cédric Jimenez är inte en regissör känd för psykologiskt finlir; han vill göra actionmättad snutfilm av terroristdåden. Det var i den genren han 2014 fick sitt genombrott med THE FRENCH CONNECTION-inspirerade Syndikatet (La French, 2014; finns att hyra på nätet), om knarktrafiken Marseille-New York på 1970-talet. Samma knarkmaffia och samma nagelbitande dokumentärteknik som i William Friedkins klassiker men med spelplats i Frankrike och Jean Dujardins (THE ARTIST) franska actionhjälte i huvudrollen.

Dujardin axlar åter rollen som polisens insatsledare i November, som går förbi själva terroristdåden för att koncentrera sig på polis- och underrättelsearbetet under veckan som följde. Jimenez pumpar filmen på actionsteroider ur tv-serien 24 (2001–10) och Bourne-filmerna. Tempot är högt, berättartekniken fingerfärdigt effektiv men opersonlig och ytlig. Utmärkt som rekryteringsfilm för polis och säkerhetstjänst, usel för den som söker fördjupande bakgrunder eller komplikationer.

Handlingen är en hundra minuter lång klappjakt på terrorister ackompanjerad av skakig handkamera, frenetisk klippning, svischpanoreringar och ödesmättad musik. Personskildringarna – i den mån man kan tala om några – följer kända genremönster: Dujardins är den hårde men rättvise Fred, som i sin tur svarar inför sin lika hårdföra chef Héloïse (Sandrine Kiberlain). Freds högra hand Marco (Jérémie Renier) är den surmagade veteranen i kåren. Längst ner i hierarkin finns den unga påläggskalven Inès (Anaïs Demoustier), som gör allt för visa sin duglighet och blir utskälld efter noter när hon misslyckas.

Bakom dem står en armé poliser med rötter i Frankrikes forna kolonier. Alla är de självuppoffrande men marginella hjälpredor som får göra någon viktig delinsats eller säga en-två repliker, aldrig mer. Märkligt tondövt i en spelfilm som annars är noga med könsfördelningen i de påhittade huvudrollerna.

Ett intressant men frustrerande kort sidospår handlar om en nynazistisk vapenhandlare som sålt mycket av arsenalen till terroristerna. Här hade man kunnat nämna något om de historiska banden av antisemitism mellan Europas högerextremister och islamister. Exempelvis motiverades terroristernas massmord i Bataclan av att de trodde ägarna var judar (judiska bröderna Laloux hade dock sålt fastigheten två månader tidigare).

Jimenez skalar emellertid bort all reflektion – utom en tyst minut av nationell samling för att hedra offren – för att renodla filmen till nervretande underhållningsraffel. Snyggt. Slipat. Men inte mer än så.