I’m Thinking of Ending Things

USA 2020. Regi, manus Charlie Kaufman Förlaga Roman av Iain Reid Foto Łukasz Żal Klipp Robert Frazen Scenograf Molly Hughes Musik Jay Wadley Med Jessie Buckley den unga kvinnan Jesse Plemons Jake Toni Collette Jakes mor David Thewlis Jakes far Guy Boyd skolvaktmästaren Producenter Anthony Bregman, Charlie Kaufman, Robert Salerno, Stefanie Azpiazu Produktionsbolag Likely Story, Projective Testing Services för Netflix Längd 2.14 Premiär 2020-09-04.

Vinter ute, vinter inne, vinter i hjärta, vinter i sinne. Inget ovanligt för en film av Charlie Kaufman. Handlingen i animerade filmen Anomalisa (2015) summerades i de amerikanska recensionerna som antingen ”en man kämpar med sin oförmåga att få kontakt med andra människor” eller ”en man försöker bryta sig ur vardagens olidliga gråhet”. Gårdagens nyheter för den som läst Jean-Paul Sartre, sett TAXI DRIVER (1976), sett tidigare Kaufman-signerade filmer eller bara passerat tonåren.

Kaufmans alldeles egna konstnärliga kännemärke är möjligen att han så envetet fortsätter sina tröstlösa vandringar i solipsismens själslabyrinter. Redan i genombrottet med manuset till I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH (Being John Malkovich, 1999) slog han knut på motivet när Malkovich själv klev in i sin skalle för att finna en mardrömsvärld av sig själv i ett oändligt antal upplagor. Egentligen är allt Kaufman gjort efter det bara blekare kopior, undantaget den ljusare skruvningen i romantiska dramakomedin Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004). Men i det fallet byggde manuset på ett synopsis av regissören Michel Gondry.

Sedan dess har Kaufman omgett huvudpersonernas irrande på hopplöshetens gator av ett mörker svartare än natten. Och i senaste filmen I’m Thinking of Ending Things har botten gått ur svärtan så att inte ens filmens parodiska smocka mot den romantiska hollywoodkomedins slentrianmässiga avslutningar i dur lockar till skratt.

På en tv rullar en film som tillskrivs Robert Zemeckis, men som lika gärna kunde ha gjorts av många andra självhjälpguruer i genren: En man stormar in på en restaurang för att högljutt förklara sin kärlek till en besvärad servitris. Hon kastar ut honom, Men mannen fortsätter sina ömhetsbetygelser utanför. Och till restauranggästernas applåder. Chefen avskedar servitrisen. Servitrisen och hennes kärlekskranke beundrare sitter tillsammans i rännstenen. Han glad, hon konstaterar uppgivet att jobbet gått förlorat. The End.

Det är förstås ett förebud om temat i I’m Thinking of Ending Things: Den namnlösa – kanske, kanske inte: Lucy – kvinnliga huvudpersonens (Jessie Buckley) ältande om att hon funderar på att avsluta det sex veckor långa förhållandet med Jake (Jesse Plemons). Under deras vinterfrusna bilutflykt till hans föräldrars bondgård understryker hon parallellen genom att gång efter annan påminna Jake om att hon måste åka hem för att studera.

Dramats utgång tycks förutbestämt, om det inte varit för att de på hemvägen svänger in på en sidoväg och hamnar på Jakes gamla high school. I detta hemsökta spökslott med tydlig likhet till Overlook Hotel i The Shining (1980) vandrar de genom korridorer och salar, in och ut ur olika (mar)drömscenarier. Slutligen framför Jake ett musikalnummer ur Oklahoma! i aulan inför publik. Den med teatersmink åldrade huvudpersonen applåderar.

Det är ingen tvekan om att vi ser världen genom huvudpersonens depressiva glasögon som en plats av obotlig ensamhet, tomhet och äckel. Svartsyntheten får full kraft i den egna dikten ”Bonedog” som hon reciterar för Jake (egentligen är den skriven av Toronto-baserade poeten Eva H.D.). Vinterdagen som började med ett vackert snöfall i stan, kyssar och en känsla av samhörighet i början av bilresan övergår i ett skräckscenario som fullkomnas när de väl kommer fram till hans föräldrars bondgård.

I stället för en vacker idyll möts hon av en frusen hög av döda får medan den alltmer zombieartade Jakes tonlöst berättar om vanskötta grisar med magarna sönderätna av maskar. Sedan följer mötet med hans helfnoskiga föräldrar (Toni Colette och David Thewlis i lyteskomiskt överspel som herr och fru Bondlurk) i en scen snarlik David Lynchs skräckelmiddag med svärföräldrarna i Eraserhead (1977). Hade Kaufman varit en fullfjädrad absurdist, skulle han låtit det unga paret ta över de äldres plats, komplett med fula kläder, trista frisyrer och ett ormbo av stolliga infall i hjärnan. Logiskt med tanke på huvudpersonen panik inför en möjlig framtid med Jake. Men delvis med stöd av Iain Reids romanförlaga (som filmen på sin höjd är inspirerad av), delvis efter eget huvud, låter Kaufman det unga paret åka därifrån för att gå vilse i livet på annat håll.

På hemvägen bråkar de om John Cassavetes kritikerrosade film En kvinna under påverkan (A Woman under the Influence, 1974), om den mentalt labila Mabels (Gena Rowlands) svårigheter i relationen med maken Nick (Peter Falk). Jake försvarar filmen, men vår huvudperson angriper den i monologer som i långa stycken kopierats från kritikern Pauline Kaels skoningslöst kölhalande recension. Kael angriper framförallt filmens Kristusliknande porträtt av den mentalsjuke som ett friskt offer för ett sjukt samhälle, hämtat från dåtidens trendiga anti-psykiatridebatt med namn som R.D. Laing och Arthur Janov (se vidare min bok Ingmar Bergman’s ’Face to Face’).

Man skulle kunna tolka det som vår kvinnliga huvudpersons självdiagnos av hur hon projicerar sitt eget själstillstånd på världen, vilket i så fall innebär att det vi betraktar är inre bilder från hennes medvetandeström. Frågan är bara om vi även ska se det som regissören-manusförfattarens självkritik eller om det bara är hans dystopiska kapitulation för solipsismens logiska slutpunkt: den andliga svältdöden i det privata helvetet.

Första halvan av filmen är en lång upptakt mot en dramatisk klimax som aldrig infinner sig. Två personer i en bil samtalar på ett sätt så vi ska förstå att de inte har någon som helst mänsklig kontakt med varandra. Efter mötet med Jakes föräldrar i lustiga skräckbondgården bekräftar filmens andra halva det vi redan förstod i den första: vår huvudperson är fast i en snårskog av projektioner, önskedrömmar och paranoiabilder som står ivägen för hennes relation med Jake. Å andra sidan är han kanske just så tråkig som hon ser honom. Och vad scenerna med skolvaktmästaren (Guy Boyd) och glasskiosken mitt i ett svart ingenstans beträffar så har de just ingenting särskilt med saken att göra.

Men nu älskar en del kritiker dunkel symbolik och rena obegripligheter, som de gärna applåderar i aldrig förklarade formuleringar om ”mångtydighet”. Möjligen uttrycker filmen ett existentiellt nödtillstånd av bruten kontakt med resten av mänskligheten för regissören själv. Men om den inte kan ta språnget från det personliga till det universella blir den aldrig till något mer än ett konstnärligt dött exempel på esoteriskt navelskåderi.

I’m Thinking of Ending Things är en film som under första halvan lunkar på i ointressanta bilder på huvuden som talar om just inget särskilt annat än att de inte har något särskilt att tala om. Andra halvan säger detsamma men öppnar för ett lyckligt slut i alla fall. Eller inte. En utmärkt skådespelarensemble håller tittaren kvar vid tv-rutan, men efteråt undrar man likväl varför man inte bara stängde av och fortsatte sitt eget, betydligt intressantare liv.