The Rider

USA 2017. Regi, manus Cloé Zhou Foto Joshua James Richard Klipp Alex O’Flinn Musik Nathan Halpern Med Brady Jandreau, Lilly Jandreau, Lane Scott Producenter Chloé Zhao, Mollye Asher, Bert Hamelinck, Sacha Ben Harroche Produktionsbolag Caviar och Highwayman Films för Sony Picture Classics Längd 1.45. Filmen finns att se på Netflix och andra video-on-demand-tjänster.

Nostalgivästernfilmer handlar om ett cowboyliv som tiden gått förbi och som besjungs i outlawcountrymusik av namn som Waylon Jennings, Kris Kristofferson. Sorgesånger om något som gått förlorat i den amerikanska själen. Öppna fria vidder som hägnats in. Oändliga horisonter ingen längre kan se för den förhärskande konformismen. En känsla av klaustrofobi i ett samhälle utan valmöjligheter, utan framtid.

Mest har det förstås handlat om vita män på drift i tillvaron. Som Kirk Douglas otämjda själ i Viddernas man (Lonely Are the Brave, 1962). Eller Heath Ledger och Jake Gyllenhaals frustrerade homosexuella kärlekspar i Brokeback Mountain (2005) som bara får en kort tid av kärlek i vildmarken innan civilisationen ställer sig i vägen för deras lycka när de återvänder hem.

Men i takt med att den realistiska post-västernfilmen med historikers hjälp börjar omvärdera gamla berättarmönster och stereotyper har även andra människor och historier släppts in i västernfilmen: mexikaner i Balladen om Gregorio Cortez (The Ballad of Gregorio Cortez, 1982), svarta i Svart uppbåd (Posse, 1993) och kvinnor i The Missing (2003) och THE HOMESMAN (2014).

Kinesisk-amerikanska regissören Chloé Zhaos andra långfilm The Rider är, liksom debuten Songs My Brother Told Me (2015), en nostalgivästern med en alldeles särskild historisk resonansbotten: Huvudpersonerna är nämligen Lakota Sioux-indianer på reservatet Pine Ridge i South Dakotas Badlands. Reservatet på nästan 9000 kvkm är historisk mark, såsom en spillra efter det ursprungliga Great Sioux Reservation på 240 000 kvkm (= större delen av dagens South Dakota) som avsattes för ursprungsbefolkningen 1868 i Fort Laramie-fördraget, undertecknat av bland andra General William Sherman och hövding Sitting Bull.

Fördraget bröts bara några år senare när vita nybyggare stormade in i indianernas heliga Black Hills-område, strax väster om Pine Ridge, för att leta guld och bygga staden Deadwood (se tv-serien Deadwood, 2004–06). Där ser vi hur pojkbokshjältar som Wild Bild Hickock, Wyatt Earp, Calamity Jane och andra hjälpte till att mörda och plundra indianerna i deras eget hemland. Det utlöste en rad präriekrig som kulminerade i slaget vid Little Big Horn i sydöstra Montana, då Sitting Bull i spetsen för flera stammar besegrade General Custer.

Bakslaget kom emellertid redan året efteråt, då USA:s regeringen under en våldsam folkfördrivning lade beslag på Black Hills. 1889 tog man ytterligare en stor bit, något som utlöste nya oroligheter hos den svältande urbefolkningen. Präriemarken är för torr och mager att odla på, och Buffalo Bill med flera hade skjutit ihjäl så gott som allt vilt i området under byggandet av den transkontinentala järnvägen i syfte att just utplåna präriefolken. Oroligheterna övergick i ett uppror efter att en grupp poliser sköt ihjäl 59-årige Sitting Bull under ett arresteringsförsök den 15 december 1890.

Den amerikanska regeringens reaktion blev en ny folkfördrivning in i Pine Ridge-reservatet i slutet av december 1890, under svår kyla och snö. En dansritual (Ghost Dance) den 28 december skrämde de amerikanska trupperna till den grad att de öppnade eld och dödade över 300 nästan helt obeväpnade indianer, män, kvinnor och barn vid Wounded Knee Creek. Ett okänt antal andra dog till följd av köld, svält, sjukdomar och andra umbäranden under vandringen.

Massakern vid Wounded Knee har kommit att bli en symbol för det folkmord som i enlighet med doktrinen om Manifest Destiny – USA:s av Gud utvalda öde att expandera västerut – reducerat ursprungsbefolkningen från 18–20 miljoner till dagens cirka tre miljoner, fem om man räknar in etniskt blandade (= 1–1,6 procent av dagens invånare). Siffrorna är omdiskuterade eftersom nybyggarna ofta utplånade alla spår av urbefolkningen, om något är den uppskattade folkmängden vid européernas ankomst i underkant enligt flera amerikanska historiker. Många stammar, inte bara mohikanerna, är totalt utplånade.

Vid Wounded Knee utspelades 1973 ett tre månader långt belägringskrig mellan aktivister i American Indian Movement (AIM), en del av medborgarrättsrörelsen, och amerikansk polis. AIM-protestens syfte var att skapa uppmärksamhet kring de amerikanska indianernas marginalisering. Pine Ridge var då och är fortfarande ett av USA:s sämst ställda områden med en levnadsstandard på samma nivå som några av världens fattigaste länder.

De historiska tvisterna med centralmakten i USA är långt ifrån avslutade, För några år sedan fick Navajo-indianerna, den största stammen (cirka 300 000), ett rekordskadestånd på 554 miljoner dollar för myndigheternas misskötsel av de fondpengar som avsatts för att utveckla reservaten ekonomiskt. En grupp andra stammar fick 2012 ett samlat skadestånd på en miljard dollar av samma orsak.

Annars är den delen av USA:s historia som berör indianutrotningen något de flesta amerikaner undviker att konfronteras med. När jag 2012 besökte Monument Valley i Navajoreservatet – västernregissören John Fords ikoniska landskap – pratade jag med en gammal man som innan jag hann säga ett ord sade: ”Du kan inte vara amerikan. Amerikaner kommer inte hit, bara européer och andra.” Detsamma gäller antagligen även på indiankrigens historiska platser, som Wounded Knee i Pine Ridge-reservatet.

Vi är alltså på en historiskt laddad mark i The Rider, där vi möter ättlingarna till Sitting Bull i ofta bedövande vackra bilder från South Dakotas Badlands. Liksom en gång i den svenska stumfilmens guldålder kring 1920 och senare i just amerikansk västernfilm speglar landskapet, dess skiftningar i terräng, ljus och väder, huvudpersonens själsliv.

Det är en spelfilm med manus av regissören Cloé Zhou, men samtidigt är det också något av en dokumentär om en verklig lakotafamilj – till efternamnet omdöpta från Blackburn till Jandreau – men med sina riktiga förnamn intakta (undantaget är pappa Tim som blivit Wayne). Känslan är som att se en Ken Loach-film med prärien som spelplats.

Huvudpersonen Brady är en professionell rodeoryttare som, likt skådespelaren med samma namn, fått en hjärnskada under en rodeotävling. Utan någon högre utbildning eller andra karriärmöjligheter driver han planlöst omkring i tillvaro, får ett lågbetalt jobb men kan inte hålla sig borta från sina älskade hästar – han är en ”horse-whisperer”, en man som kan tala med hästar – trots läkarnas förmaningar om att livsfaran i att sätta sig på hästryggen igen. Hotet om att bli invalid understryks av att Brady drabbas av både motoriska problem och allvarliga blackouts under berättelsens gång. En ytterligare varning får han under besöken hos sin bäste vän Lane, som blivit multipelhandikappad efter en ännu värre olycka än den Brady råkat ut för.

Det finns ingen story i den meningen att filmen knyts ihop med en enkel sensmoral om att vinna mot alla odds eller att försonas med livet. I stället är berättelsen om Brady klar och ren och enkel som en folkvisa, en countrylåt som kryper under skinnet. Den handlar om ett folk på samhällets botten i en del av USA vill nästan aldrig möter på bioduken. Den handlar om någon som inte har alla de valmöjligheter det medelklass-USA som dominerar på biodukarna och i tv-serierna tar för givet.

Det är också en film om maskulinitet eftersom den enda sociala status Brady har bland männen i vänkretsen är hans skicklighet som rodeoryttare. Vart ska han ta vägen, vem ska han vara, när han inte längre kan sitta i sadeln? Men bland kompisarna är man oförstående till hans tvekan inför att riskera livet på rodeotävlingen igen, delvis av den machismo man odlar som ersättning för verklig självrespekt, delvis på grund av att det inte finns något annan karriärmöjlighet för en ung man på reservatet.

Filmen har inte vunnit några av de stora filmpriserna men hamnade ändå på de namnkunnigaste amerikanska filmkritikernas tio-i-topplistor. Det är inte svårt att förstå varför med dess lågmälda och opretentiösa berättande, opretentiösa, befriad från den konstant larmande filmmusik som numera hemsöker var och varannan biorulle och tv-serie. Här finns inte plats för något förutsägbart berättarmönster eller någon könsstereotyp mall.

The Rider en film om hur urbefolkningen paradoxalt nog blivit USA:s sista cowboys i ett bortglömt land med en bortglömd blodig historia. Liksom Sitting Bull har de inte mycket till övers för stora ord och tomma gester. De suktar inte efter den amerikanska drömmen om makt och pengar, men deras handlingar och kroppsspråk säger allt om deras blygsamma längtan efter ett rimligare liv på den mark där svikna fördrag, krig, plundringar och massakrer tagit de oändliga horisonterna ifrån dem.

I skrivande stund läser jag om hur Chloé Zhao (se ovan, i röd mössa) nu arbetar på uppdrag av Disney med Marvel-superhjältefilmen The Eternals (2020). Med tanke på debatten som rasar i New York Times kan jag inte hjälpa att för mitt inre öra höra hur Martin Scorsese gnisslar tänder efter sitt fördömande av Marvel-filmerna som temaparker på bio. Förmodligen har han inte sett indiefilmveteranerna Anna Boden och Ryan Flecks feministiska CAPTAIN MARVEL, en av årets glada överraskningar, inte bara i genren utan allmänt som en intelligent underhållningsfilm. I ljuset av den ser jag fram emot The Eternals under nästa år.

© Michael Tapper, 2019. Texten har omarbetats från ett föredrag på Näsets filmklubb för hemsidan michaeltapper.se 2019-11-19.