Frankrike/USA 2014. Regi: Tommy Lee Jones. Skådespelare: Hilary Swank, Tommy Lee Jones, Grace Sumner, Miranda Otto, Sonja Richter. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02.
Likt TRUE GRIT och andra sentida västernfilmer och tv-serier är The Homesman en uppgörelse både med det romantiska skimret från genrens klassiska period och spaghettivästernrullarnas serietidningsstiliserade blodbad på 1960-talet. Filmen är baserad på en prisbelönt roman med samma namn från 1988 av västernförfattaren Glendon Swarthout, mest känd i Europa för The Shootist – förlagan till John Waynes sista film Den siste gunfightern (The Shootist, 1976). Det är en kärv bild av västern som skildras, fylld av svält, svindel, mord och övergrepp men också av civilkurage, mänsklig anständighet och kärlek, påtagligt ofta från folk utan synbara hjälteegenskaper som vapenskicklighet.
Nybyggarlandet som en gudsförgäten plats med bara glimtar av mänsklig värme är genomgående i Swarthouts författarskap. The Homesmans skildring av Mary Bee Cuddy (Hilary Swank) och hennes värld är det kanske mest rörande exemplet. Vi möter henne 1854 som ensamstående bonde på Nebraskas karga prärie. Trettioett år gammal är hon sent ute på äktenskapsmarknaden, och hon längtar efter någon att dela mark, arbete och liv med. Men ingen av traktens män vill ha en så egensinnig och ”bossig” kvinna med alldagligt utseende som hon.
När kyrkan ska frakta tre mentalsjuka kvinnor till en asyl i Iowa faller lotten på henne. De andra i församlingen skyller sin likgiltighet för kvinnorna och sin rädsla inför den långa och hårda resan genom laglöst land på att de har ett familjeansvar. Knappt har Mary satt iväg förrän hon får ofrivilligt sällskap av en armédesertör och marktjuv som kallar sig George Briggs (Tommy Lee Jones) och som lämnats att dö av en lynchmobb.
Scenariot är som upplagt för det omaka parets hjärtevärmande äventyr med action och kärlek – tänk: Afrikas drottning (The African Queen, 1951) eller Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981) – men såväl tidens sociala konventioner som deras bittra livserfarenheter blir för stora hinder. The Homesman är alltså inget för den som söker publikfriande grepp, vare sig det handlar om humoristiskt lättsinne, kittlande action eller sentimental förenkling. Visserligen saknas varken komik, våld eller tårar, men här finns inga lättköpta poänger om gott mot ont, hjälte mot skurk, utan en moralisk gråskala sällsynt i dagens bioutbud.
Det är också en västernfilm som ovanligt nog berättar om kvinnor och inte om män utan kvinnor eller om män vars kvinnor antingen är skolfröknar eller horor. Genom Mary Bee Cuddys och de mentalsjuka kvinnornas ögon ser vi i stället männen och deras värld: kall, brutal, inskränkt, egoistisk, feg och ansvarslös. Och vi förstår varför den kärlekstörstande Mary intresserar sig för skurken Briggs, som trots sina många fel och brister ändå har en orubblig hederskodex. Kanske känner hon i honom också en själsfrände, någon som delar hennes sociala marginalisering.
Filmens enda svaghet är skildringen av de mentalsjuka kvinnorna. I alltför korta och schematiska återblickar ser vi bakgrunden till deras vansinne, men det hade behövts mer för att ge deras roll som tysta iakttagare till dramat mellan Mary och ”Briggs” en djupare resonans.
Som helhet är emellertid The Homesman en konstnärligt genomarbetad film om nybyggare med kroppar och själar lika vindpinade som landskapet de färdas genom. Aldrig enkel. Ibland frånstötande. Men en film av och för vuxna människor.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-11-07.