True Grit

USA 2010. true_gritRegi: Joel & Ethan Coen. Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jeff Bridges, Matt Damon, Josh Brolin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

För er som tror att västernfilmen är en antikverad genre: Glöm det. Genren går bara på sparlåga tills några djärva filmskapare blåser nytt liv i Västvärldens kanske mest centrala mytologi, placerad i gränslandet mellan vildmark och civilisation, saga och verklighet. Och med kassasuccén för True Grit i hemlandet kan bröderna Coen mycket väl bli de som får upp branschen i sadeln igen.

Filmen bygger Charles Portis roman, känd som underlaget till De sammanbitna (1969), som gav John Wayne en Oscar. Då skräddarsydde man filmen för stjärnan och gjorde den till en sentimentaliserad berättelse iscensatt i ett nationalromantiskt grönskande landskap.

Coens version, som i romanen, är det vinter både på jorden och i rollgalleriets mörka hjärtan. Inga hjältar, ingen stilfull död. Bara blodig, krass hämnd på ett blodigt krasst brott – i bägge fallen för pengar. Det är västernfilm som fuga, renodlad till en klar och skenbart enkel form, trollbindande skicklig som bara en stark konstnärlig vision kan vara.

För berättelsen om 14-åriga Mattie Ross hämnd på sin fars mördare är en nattsvart biblisk saga, något som också signaleras av ledmotivet, den amerikanska psalmen ”Leaning on Everlasting Arms”. Förra gången vi hörde den så framträdande på film var i Charles Laughtons skräckdrama Trasdockan, då Robert Mitchums mordgalne predikant sjöng den närhelst blodtörsten kom över honom. Texten är hämtad ur Femte Moseboken (33:27): ”Där uppe är urtidens Gud/hit ner når den Eviges armar./Han drev bort dina fiender/och sade: Förinta dem!”

Nu är emellertid Guds straffande hand en tonårsflicka, spelad av Hailee Steinfeld med just den gammaltestamentliga moral och skoningslösa vrede som rollen kräver. Utan en behagsjuk molekyl, utan värme, utan nåd. Som sin förlängda arm hyr hon Rooster Cogburn (Jeff Bridges), en amoralisk US Marshal lika ökänd för sitt supande och lynniga temperament som sin beredvillighet att döda skurkar för en handfull dollar.

Cogburn är filmens paradroll: ombytlig mellan skrävlande humor och kallblodig hotfullhet. Det är honom och den monomana Mattie vi borde frukta snarare än de sorgliga människospillror till skurkar vi möter på deras väg. Tillsammans stjäl Mattie och Cogburn så mycket rampljus i filmen att det knappt blir något över till Josh Brolins förrymde mördare och Matt Damons halvkorkade Texas Ranger. Det är bara att ge de senare en eloge för deras generösa krattande av manegen till sina motspelare.

Som i alla minnesvärda västernfilmer har fotot en nyckelroll, och Roger Deakins känsla för måleriska kompositioner i det vintriga landskapet av ond bråd död kan mäta sig med det bästa ur genrens rika historia. Här får de kärva rollfigurerna och deras hårdkokta dialoger sin resonans.

I epilogen på västernlegenderna Cole Youngers och Frank James loppbitna västerncirkus kläs myten av en sista gång – en både bitter och rörande avslutning på denna storartade folkvisa i bild.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-02-18.

heavens_gate_ver4

3 x Jeff Bridges i västern

Bad Company (1972) Robert Benton regidebuterade med denna charmiga antihjältefilm om några tonårsgrabbar som rymmer till västern i hopp om att som banditer finna rikedom och berömmelse.

Heaven’s Gate (1980) Legendariskt epos om The Johnson County War år 1892. Filmen blev mest känd för att den drev United Artists i konkurs, men även om den är ojämn har den scener av hänförande skönhet och poesi.

Wild Bill (1995) Regissören Walter Hill låter Bridges gestalta den kände revolvermannens sista dagar i ett nästan ständigt opierus, något som gör filmen till en psykedelisk mix av minnen, fantasier och verkliga händelser.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-02-18.