Joker – Michael Tapper

USA/Australien/Kanada 2019 Regi Todd Phillips Manus Todd Phillips, Scott Silver Foto Lawrence Sher Klipp Jeff Groth Musik Hildur Gudnadóttir Medverkande Joaquin Phoenix Arthur Fleck/Joker Robert De Niro Murray Franklin Zazie Beetz Sophie Dumond Frances Conroy Penny Fleck, Arthurs mor Brett Cullen Thomas Wayne Dante Pereira-Olson Bruce Wayne, Thomas son Producenter Todd Philips, Bradley Cooper, Emma Tillinger Koskoff Produktionsbolag DC Films, Village Roadshow Pictures, Bron Creative, Joint Effort för Warner Bros. Pictures Längd 2.02.

Redan på förhand bestämde distributören Warner Bros. att Guldlejonvinnaren på årets Venedigfestival, Joker, inte skulle visas på biografen i Aurora, Colorado, där tolv personer i publiken sköts ihjäl och sjuttio skadades av en Jokern-maskerad förövare 2012 under en midnattsföreställning av THE DARK KNIGHT RISES. Amerikanska biokedjan Landmark har förbjudit all form av maskering. I Los Angeles kommer polisen att vara på plats vid premiären trots att inga aktuella hot föreligger. Debattartiklar om hur filmen sägs inte bara gestalta utan även underblåsa Incel-hatet har publicerats i fler stora dagstidningar.

Allt detta kunde varit bra reklam om filmen haft premiär i motkulturens 1960- och 70-tal. I dagens uppskruvade amerikanska debattklimat är reklamvärdet tveksamt. (Efter några veckor kan jag bara konstatera att jag hade fel. Filmen går lysande, delvis på grund av sina egna kvaliteter men delvis också på grund av debatten.)

Warners nervositet är talande för skiftet i tidsandan. Bolaget har tagit strid förr med censurprovokativa gangsterfilmer under 1930-talet, politiskt provokativa antinazistfilmer innan USA gick in i andra världskriget samt bråken kring Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971), och Oliver Stones Natural Born Killers (1994). Efter Aurora-massakern har man däremot gått kritikerna till mötes genom att donera pengar till anhöriga till offren, och moderbolaget AT&T har drivit på för hårdare vapenlagstiftning.

Redan i förtexterna är det också som om Joker föregriper sina kritiker genom att föra oss tillbaka till en tid då samhällskritiska brandfacklor på film mottogs välvilligt av kritikerkåren samtidigt som gatustrider rasade i amerikanska storstäder. Warner-logotypen av Saul Bass som möter oss i öppningsbilden är hämtad från 1970-talet. Spelplatsen har tydliga likheter med dåtidens bankruttförklarade New York präglad av hög arbetslöshet, besparingar på social service, förslumning av stadens centrala delar och en sopstrejk som fått råttarméer att paradera på de avfallsöversållade gatorna.

Att Martin Scorseses producent Emma Tillinger Koskoff är ett av namnen bakom filmen och att Robert De Niro spelar en nyckelroll i handlingen förstärker bilden av släktskapet till TAXI DRIVER (1976) och King of Comedy (1982).

Samtidigt befinner vi oss i DC Comics parallelluniversum till vår egen historia. Staden heter därför Gotham och står inför ett borgmästarval, i vilket företagsmagnaten Thomas Wayne (Brett Cullen) – far till den Bruce (Dante Pereira-Olsen) som i vuxen ålder förvandlar sig den maskerade hämnaren Batman – utmanar den sittande politiska makten med en valkampanj som andas klasshat i hans benämning på stans fattiga, utslagna och arbetslösa som ”clowner”. Tillmälet väcker förstås associationer till Hilary Clintons ”deplorables”.

När frilansande clownen Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) skjuter ihjäl några finansvalpar från Wall Street i tunnelbanan blir han en folkhjälte som får andra att börja dra på sig clownmasken i offentligheten. Och det leder i sin tur tankarna såväl till Occupyrörelsens användning av Guy Fawkes-masker som THE PURGE-filmernas karnevalsskildring av klasskrigets USA.

Symboliken och de populärkulturella referenserna står som spön i backen, men känns aldrig påklistrade för att dölja en berättelse som annars går på tomgång. Det här är en film som inte kan reduceras till sina referenser, som kan stå på egna ben utan Tarantino-kryckor hämtade från tidigare och bättre filmer. I Joker är vi dessutom på ljusårs avstånd från tiden för New Hollywoods guldålder som banal freakshow av knäppa frisyrer och kläder i exempelvis AMERICAN HUSTLE (2013).

Det på papperet osannolika teamet av regissören Todd Phillips (Baksmällan-trilogin, 2009/11/13) och manusförfattaren Scott Silver (8 Mile, 2002; THE FIGHTER, 2010) frammanar i stället en tid och plats som stigen ur dåtidens osminkade skildringar av livet på samhällets skuggsida. Joker ser på alla sätt ut som en sjutiotalsfilm, från den kärva miljöskildringen till färgpaletten i filmfotot och den dokumentärfilminspirerade handkameran på gatorna och i tunnelbanan.

Det enda som stör är isländska kompositören Hildur Gudnadottirs (tv-serien CHERNOBYL) entoniga malande av ont förebådande klanger i det låga basregistret. Här kunde man i stället tagit intryck av hur King of Comedy skickligt använder sig av tystnad för att förstärka plågsamheten och förnedringen i huvudpersonen Rupert Pupkins (Robert De Niro) sociala tafatthet. Den oavbrutna ljudmattan i Joker får rakt motsatt effekt eftersom all dramatisk kraft går förlorad efter en kvarts mullrande.

Huvudpersonen Arthur är en typisk antihjälte från årtiondet då 1960-talets upprorsanda vändes i hopplöshet: alienerad på gränsen till psykotisk (möjligen schizofren) i sin hopplösa tillvaro på botten av ett klassamhälle med kallhamrad rovdjursmoral. Sett i backspegeln stämmer Arthur ännu bättre som samlad sjukdomsdiagnos på 1980- och 90-talens ironiperverterade generationer, modell X och Z.

Hans tvångsmässiga och enerverande gapflabb åt livets alla olyckor blir till en karikatyr av en pervers samhällsmoral där alla påstås kunna bli sin egen lyckas smed bara man vänder den glada sidan till. Omvänt är man också orsaken till motsatsen, det vill säga sin egen olycka och undergång alldeles oavsett klass, hudfärg, funktionsnedsättningar, mentala eller fysiska sjukdomar.

Den amerikanska kritikerkåren har varit delad om filmen. Till saken hör att Todd Phillips, liksom tidigare Adam McKay (The Big Short, 2015), gjort ett strömhopp från en tidigare framgångsrik karriär inom komedigenren – en filmhistoriskt sett låg position i auteurhierarkin. Hans ambitioner som ”seriös” filmregissör kan med den logiken därför betraktas som misstänkt.

En annan och mer begripligt skeptisk hållning utgår från att DC Comics och Warner Bros. med Joker söker vinna konstnärliga poäng efter den serie anakronistiska superhjältefilmer i pimpade maskeraddräkter som inleddes med megafloppen BATMAN VS. SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE (2016). Och visst blir man trött av att höra Hollywoodbolagets marknadsföringsavdelning lansera filmen som en satsning på mörkare serietidningsfilmer. När någon i nöjesindustrin använder ordet ”dark” om en film eller tv-serie betecknar det oftast sådana som förväxlar cynisk spekulation med intellektuellt djupsinne och konstnärlig komplexitet, se exempelvis den överskattade True Detective (2014– ).

Men Joker har större ambitioner än att sälla sig till de senaste decenniernas många banala cirkusshower av grymhet och förnedring på bioduken (HOSTEL, SAW-filmerna). I Joaquin Phoenix gestalt anknyter Joker till klassiska tragiska filmmonster som Lon Chaneys FANTOMEN PÅ OPERAN (The Phantom of the Opera, 1925) och, förstås, till Conrad Veidts Skrattmänniskan (The Man Who Laughs, 1928). Och han gestaltar sin Arthur, alias Joker, helt utan digitala effekter.

I stället har Phoenix gjort en De Niro eller snarare en Christian Bale (se THE MACHINIST, 2004). Med 23,5 kilos viktförlust förvandlar han sig här till en försvinnande skugga av en människa vars mentala utarmning riktigt skriker från hans utstickande revben och ryggkotor. Först när han står inför sitt tv-framträdande och helt går in i rollen som Joker – programledaren Murray Franklins (Robert De Niro) öknamn på honom – förvandlas Arthur från hunsad till självsäker i sitt kroppsspråk.

Ironiskt nog träder Joker och hans anhängare i det ögonblicket in i den roll medierna och Thomas Wayne anvisat dem, den som samvetslösa monster, blinda kaosfaktorer utan politisk hemvist eller avsikter: ”I’m not political”, som Arthur/Joker säger i Franklins tv-show. Att kalla filmen poänglös är missriktat eftersom den just illustrerar det nihilistiska haveri som följer på att sakna en analys av maktstrukturerna och att kunna formulera en politisk vilja. Avsiktligt eller inte blir Joker därför en passande metafor för vår tids skenande mentala ohälsa och irrationella hatstormar.