USA 2013. Regi: David O. Russell. Skådespelare: Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Jeremy Renner, Robert De Niro (okrediterat). Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.09.
American Hustle tar sin utgångspunkt i Abscam-skandalen 1978–81. Då använde sig FBI av några professionella svindlare för en avancerad brottsprovokation med fejkade arabiska shejker (”Arab scam”) i avsikt att avslöja politisk korruption. Totalt fälldes en borgmästare, en senator och sex kongressledamöter för att ha tagit emot mutor från ”shejkerna” mot löften om politiska gentjänster.
Själva storyn var antagligen både begripligare och mer spännande i Eric Warren Singers originalmanus. Men i David O. Russels bearbetning har thrillern förvandlats till en ojämn, gräll och skrikig screwballkomedi med oroande likheter till hans pajiga flopp I Heart Huckabees (2004). Skildringen av 1970-talet har pumpats med kitschsteroider från dåtidens disco, porr, snutfilm och Scorsesemiljöer, inte olikt sagoskimret kring Depressionens 1930-tal i förebilden Blåsningen (The Sting, 1973).
Handlingen hamnar allt som oftast i baksätet under kamerans vulgosafari bland löjliga håruppsättningar, fula toupéer, patetiska flintöverkamningar, bisarra kostymer och avgrundsdjupa urringningar med maximalt bröstbonus. Dessutom verkar rollbesättningen, på gott och ont, vara vald med avsikt att skådespelarna ska parodiera sina stjärnprofiler.
Christian Bales konflikträdde och lönnfete småffiflare Irving Rosenfeld är i allt en motsats till hans hypermachoporträtt i American Psycho och Batman-serien. Amy Adams tar slutligen hämnd på sin flicknaivt storögda framtoning i Tvivel och Julie & Julia i rollen som Albuquerque-strippan Sydney Prosser, alias brittiska aristokraten Lady Edith Greensly med ”kungliga bankkontakter i London”. Och Jennifer Lawrence vänder ryggen åt sina rättrådiga pojkflickor i Winter’s Bone och Hunger Games-serien i porträttet av det manipulativa bimbopsykfallet Rosalyn, Irvings hustru. I gengäld repriserar Robert De Niro och Bradley Cooper väl inövade rutiner från tidigare filmer.
Ett genomgående tema är visserligen falska fasader, men både som drama och som komedi har filmen för få sprickor i pastellytan ner till ett psykologiskt djup. Det är mest tack vare ensemblens smittande entusiasm som betyget blir godkänt. Fast efteråt har jag ändå känslan av att ha blivit blåst på konfekten av en billig bedragare som skrattar hela vägen till skatteparadiset.
© Michael Tapper, 2014 Sydsvenska Dagbladet 2014-02-21.