USA 2014. Regi: Dan Gilroy. Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Riz Ahmed, Bill Paxton. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
På vägen till pressvisningen lyssnade jag på några kapitel ur David Attenboroughs senaste bok, Life on Air, om hur han började sin karriär som producent på BBC i 1950-talets pionjärtid för tv. Kontrasten till hans kollega i Nightcrawler, lokalnyhetschefen Nina Rominas (Rene Russo) dagliga jakt på reklamsäljande tittarsiffror i Los Angeles 60 år senare kunde inte vara mera slående. Borta är alla ideal om tv som verktyg för bildning och samhällsdebatt i allmänhetens tjänst. Det som återstår är en tävling för att med alla medel fånga konsumenternas uppmärksamhet för stunden.
Som ett replikskifte sammanfattar läget har kanalen komprimerat sitt samhällsuppdrag till ett fönster på totalt 22 sekunder av politisk information. Resten av nyhetstiden fylls av action-och skräckbetonade inslag från olyckor, mord och våldsbrott under devisen: ”If it bleeds, it leads”.
De som fyller förråden med nattens blodiga skördar kallas nightcrawlers, frilansande videofilmare som i polisradioutrustade bilar drar runt på gatorna för att vara först på brottsplatsen, helst med kameran djupt ner i något mosat ansikte. Senaste och hetaste tillskottet i genren är Lou Bloom (Jake Gyllenhaal), en amerikansk drömmare med några internetkurser i företagsekonomi på sitt cv.
Ytligt sett är resultatet av hans arbete bara en mekanisk parad av snaskiga bilder, inget mer. Men liksom i den omdebatterade realityserien COPS, startad 1989, finns en politisk undertext: de kriminella är undantagslöst från andra etniska grupper än den vita köpstarka medelklass som är kanalens målgrupp. Blooms arbetsbeskrivning är att han ska spela på publikens paranoia om en kriminalitet som i smyg tar sig ut från stadens fattiga områden för att invadera de välbärgade förorterna.
I de fall där offren visar sig dölja något bakom sina välputsade fasader som kan ge en annan förklaring till brottet än förövarnas irrationella ondska, redigeras det bort och förtigs. Nyheterna ska vara en finjusterad mardrömsvärld som inte komplicerar världen för tittarna utan stryker deras fördomar medhårs. Romina fantiserar om ett inslag där en kvinna springer skrikande ner för en gata med halsen avskuren, och Bloom är mer än villig att gå långt utöver själva filmandet för att i skydd av nattmörkret – vampyrskiftet kallat – tillfredsställa deras gemensamma blodtörst.
En rad påträngande och genuint obehagliga thrillerscener gör emellertid det klart för oss att Bloom är betydligt mer skrämmande än någonsin förbrytarna. Och som få andra vid sidan om Alfred Hitchcock lyckas manusförfattaren och regidebutanten Dan Gilroy få oss till att bli medbrottslingar. Särskilt scenen där Bloom lyckas komma före polisen till ett hus med flera mordoffer spelar på vår voyeuristiska nyfikenhet samtidigt som vi äcklas av den.
Greppet är inte bara verkningsfullt för att konfrontera oss med våra moraliska gränser utan också som kritik av nyhetsjournalistikens anspråk på att spegla verkligheten. När inslaget sänds matar Romina sina nyhetsankare med stickord som hon vill att de ska upprepa för att vinkeln ska bli rätt: besinningslöst våld har än en gång drabbat den hederliga vita medelklassen. Narkotikan som polisen hittar i huset är irrelevant, stör dramaturgin i den fortsatta jakten på mördarna.
En synbart tärd och avmagrad Jake Gyllenhaal spelar Lou Bloom som en uthungrad kloakråtta, någon som just tagit sig upp från underjorden för att storögt kasta sig över storstadens festdukade bord av mänskligt avfall. Först kommer käket och sedan mer käk. Moral är någon annans bekymmer.
Amerikanska recensenter har liknat honom vid tv-knarkaren Rupert Pupkin i King of Comedy, men Bloom är av ett annat och hårdare virke. Mer som en lågutbildad kusin till Patrick Bateman i AMERICAN PSYCHO (2000) när han i en blandning av ekonomiska analyser och statistikfakta med dösnack från någon självhjälpskurs på tv kopplar grepp på sina offer. Men det finns en finslipad plan bakom hans vansinne och den fungerar mer än väl i ett samhälle som förlorat förståndet.
Det syns inte minst när han förhandlar med Romina om att ha sex med henne som en del av tv-kanalens ersättning. Eller i löneförhandlingarna med assistenten Rick (Riz Ahmed), där en ny och tjusig tjänstetitel erbjuds istället för en skälig ersättning. Scenerna ångar av svart komik när nyliberalismens mantra om att alla mänskliga relationer kan reduceras till varor och tjänster på livets marknad dras till sin logiska spets.
Bloom biter inte bara huvudet av skam, han genomför en formidabel svärdslukaruppvisning av mänsklig anständighet. Om ni tyckte att Ben Afflecks och Rosamund Pikes rollfigurer i GONE GIRL (2014) var problematiska är det inget mot Gyllenhaals giftorm i människoskepnad. Men det komiska stinget i scenerna kommer snarare från att Romina och Rick är så öppna för Blooms resonemang att de inte ens reflekterar över tanken bakom. En tragikomisk bild av hur de mest absurda tankemönster kan normaliseras.
Nightcrawler är också en aktuell bild av tv i konkurrensen med internet. I stället för att erbjuda det som är unikt för mediet, nämligen arbeta i det längre och fördjupande formatet, går man in i en kapprustning av snabbzappat strunt. Sedan länge har vi vant oss vid att nyheterna gärna tar tid från viktiga politiska händelser för något inslag om brott och olyckor av begränsat allmänintresse, Som feel good-avrundning på sändningen stoppar man gärna in någon solskenshistoria.
Här finns kanske morgondagens recept för att hålla tittarsiffrorna i topp: mord för att reta skräcknerverna varvade med gulliga kattvideor som lugnande medel.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-11-28.