USA/Canada 2000. Regi: Mary Harron. Manus: Mary Kanon & Guinevere Turner efter Bret Easton Ellis roman. Foto: Andrzej Sekula. Musik: John Cale. I rollerna: Christian Bale, Willem Dafoe, Jared Leto, Chloë Sevigny.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund
En rovdriftsdyrkande kapitalistkultur befolkad av Generation X-finansvalpar som skamlöst ägnar sig åt gränslösa orgier i nihilistisk och narcissistisk självtillfredsställelse. Så kan beskrivningarna av 1980-talets Sodom och Gomorra-liknande nyliberalism sammanfattas. Mest träffande kommer det till uttryck i Gordon Gekkos, alias Michael Douglas, klassiska replik ”Greed is good” ur Oliver Stones Wall Street (1987).
I den skandalomsusade romanen American Psycho, skriven 1991, försöker författaren Bret Easton Ellis sig på en moraliskt indignerad satir över tidsandan med just Wall Street som miljö.
Exakt vad den absurt högavlönade huvudpersonen Patrick Bateman egentligen sysslar med på sitt kontor är oklart, för det är hans tomma, extremkonsumistiska livsstil Ellis vill åt. Följaktligen frossar boken med nördig entusiasm i märkeskläder, skönhetsmedel, kroppsbyggning, inredningsdesign, besök på trendiga restauranger, kändisfixering med mera.
Som en konsekvens av den misogyna nypatriarkalism som odlas i hans vänkrets av yuppie-yngel är Bateman givetvis stamtorsk hos stadens prostituerade, vanerunkare till hård- och våldsporr på video samt tortyrbenägen seriemördare av främst kvinnor men även barn och hundvalpar. Och så har han en släng av kannibalism. Förstås.
Hundra sidor in i boken har poängen hamrats in med irriterande övertydlighet. Sedan fortsätter det på samma sätt några hundra sidor till. Och det är då man förstår att den fyrkantigt politiska korrektheten i den allt annat än subtila symboliken bara är en tunn fasad som hjälpligt ska dölja romanens sensationalism För stjärnnumren är de noggrant beskrivna effekterna av bland annat motorsågar, yxor, spikpistoler och svultna råttor på kvinnokroppar. Resten av berättelsen används som fyllnadsmaterial mellan blodbaden.
Våldsinslagen har till stor del rensats bort i Mary Harrons filmversion. Kvar återstår fyllnadsmaterialet. Här förefaller Bateman (Christian Bale) snarast gå in för att tråka ut sina offer till döds med långrandiga beskrivningar av kvaliteterna hos sin samtids mest slätstrukna popartister: Robert Palmer, Phil Collins, Whitney Houston och inte minst Huey Lewis and the News. Sistnämnda bandets hitlåt ”Hip to be Square” har uppenbarligen utsetts att spegla huvudpersonens utbytbarhet mot någon annan kugge i det socialdarwinistiska maskineriet.
Tyvärr kortsluter berättandet sig själv och blir lika tomt som studieobjektet. Skillnaden märks extra tydligt om man jämför med Harrons mer lyckade genombrottsfilm I Shot Andy Warhol, en mer engagerande studie av kulturell förtvining, American Psycho har förvisso skojiga enskildheter, som då Bateman plockar upp två prostituerade för en natt av sexlekar men i sovrummet endast förmår att hetsa upp sig inför sin egen spegelbild. Som helhet förmår dock inte filmen höja sig över romanförlagans fantasilösa och kvasikonstnärligt självbelåtna berättande. Och det är ju egentligen omöjligt att skratta åt Patrick Bateman när man vet att han i sitt pansar av självironi skulle skratta med.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-05-26.