American Psycho

american_psycho_ver4USA/Canada 2000. Regi: Mary Harron. Manus: Mary Kanon & Guinevere Turner efter Bret Easton Ellis roman. Foto: Andrzej Sekula. Musik: John Cale. I rol­lerna: Christian Bale, Willem Da­foe, Jared Leto, Chloë Sevigny.

Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

En rovdriftsdyrkande ka­pitalistkultur befolkad av Generation X-fi­nansvalpar som skamlöst ägnar sig åt gränslösa orgier i nihilistisk och narcissistisk självtillfredsställelse. Så kan beskrivningarna av 1980-ta­lets Sodom och Gomorra-lik­nande nyliberalism samman­fattas. Mest träffande kom­mer det till uttryck i Gordon Gekkos, alias Michael Dou­glas, klassiska replik ”Greed is good” ur Oliver Stones Wall Street (1987).

I den skandalomsusade romanen American Psycho, skriven 1991, försöker författaren Bret Easton Ellis sig på en mora­liskt indignerad satir över tidsandan med just Wall Street som miljö.

Exakt vad den absurt högavlönade huvudpersonen Pa­trick Bateman egentligen sysslar med på sitt kontor är oklart, för det är hans tomma, extremkonsumistiska livsstil Ellis vill åt. Följaktligen fros­sar boken med nördig entusi­asm i märkeskläder, skön­hetsmedel, kroppsbyggning, inredningsdesign, besök på trendiga restauranger, kän­disfixering med mera.

Som en kon­sekvens av den misogyna ny­patriarkalism som odlas i hans vänkrets av yuppie-yng­el är Bateman givetvis stam­torsk hos stadens prostituera­de, vanerunkare till hård- och våldsporr på video samt tor­tyrbenägen seriemördare ­av främst kvinnor men även barn och hundvalpar. Och så har han en släng av kanniba­lism. Förstås.

Hundra sidor in i boken har poängen hamrats in med irriterande övertydlighet. Se­dan fortsätter det på samma sätt några hundra sidor till. Och det är då man förstår att den fyrkantigt politiska kor­rektheten i den allt annat än subtila symboliken bara är en tunn fasad som hjälpligt ska dölja romanens sensationa­lism För stjärnnumren är de noggrant beskrivna effekter­na av bland annat motorså­gar, yxor, spikpistoler och svultna råttor på kvinnokrop­par. Resten av berättelsen används som fyllnadsmaterial mellan blodbaden.

Våldsinslagen har till stor del rensats bort i Mary Har­rons filmversion. Kvar åter­står fyllnadsmaterialet. Här förefaller Bateman (Christian Bale) snarast gå in för att tråka ut sina offer till döds med långrandiga beskrivningar av kvaliteterna hos sin sam­tids mest slätstrukna popartister: Robert Palmer, Phil Collins, Whitney Houston och inte minst Huey Lewis and the News. Sistnämnda bandets hitlåt ”Hip to be Squa­re” har uppenbarligen utsetts att spegla huvudpersonens utbytbarhet mot någon an­nan kugge i det socialdarwi­nistiska maskineriet.

Tyvärr kortsluter berät­tandet sig själv och blir lika tomt som studieobjektet. Skillnaden märks extra tyd­ligt om man jämför med Har­rons mer lyckade genom­brottsfilm I Shot Andy Warhol, en mer engagerande stu­die av kulturell förtvining, American Psycho har för­visso skojiga enskildheter, som då Bateman plockar upp två prostituerade för en natt av sexlekar men i sovrummet endast förmår att hetsa upp sig inför sin egen spegelbild. Som helhet förmår dock inte filmen höja sig över roman­förlagans fantasilösa och kvasikonstnärligt självbelåt­na berättande. Och det är ju egentligen omöjligt att skrat­ta åt Patrick Bateman när man vet att han i sitt pansar av självironi skulle skratta med.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-05-26.