USA 2010. Regi: Martin Scorsese. Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Ben Kingsley, Max von Sydow. Längd: 2.17.
Dennis Lehanes mångbottnade skräckthriller från 2003 (svensk titel: Patient 67) utspelar sig i en rättspsykiatrisk klinik på en enslig klippö utanför Boston under det paranoida kallakrigsåret 1954. När barnmörderskan Rachel Solando oförklarligt försvinner från sin cell kallas två US Marshal-poliser dit för att utreda fallet.
En storm isolerar ön och förvandlar kliniken till ett skräckslott. För en av poliserna, Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio), blir efterforskningarna till en personlig helvetesvandring blandat med minnen från hustruns tragiska död och den traumatiska upplevelsen då han var med om att befria koncentrationslägret Dachau under andra världskriget.
Handlingen kunde ha hämtats från någon av producenten Val Lewtons klassiska rysare på RKO under 1940-talet eller en film noir från det som har kallats kriminalfilmens psykotiska period på 1950-talet. Den filmhistoriskt bevandrade Martin Scorsese missar förstås inte någon av referenspunkterna. Stämningsskapandet med hjälp av ljussättning, bildvinklar, scenografi och musik är det som med växande obehag och fascination ska leda oss in i ett både yttre och inre mörker. Inte banala chockeffekter, som i många av dagens skräckfilmer.
Dante Ferrettis design och dekorer har den rätta blandningen av realism och fantasi för filmens skymningsland mellan dröm och vakenhet. När båten närmar sig den dimhöljda utposten i havet påminner synen om Arnold Böcklins klassiska målning De dödas ö (Die Toteninsel, fem versioner 1880–86), och i de vindlande korridorerna på kliniken lurar både det ökända dårhuset Bedlam och Dr Mengeles grymma experimentklinik i Auschwitz-Birkenau runt hörnet.
Mer tveksam är jag till musikspåret, redigerat av Robbie Robertson, för att det helt enkelt saknar originalitet. Användningen av Penderecki och Ligeti ligger för nära Stanley Kubricks The Shining (1980), och i synnerhet öppningscenerna till John Adams Fog Tropes blir övertydligt ödesmättad, på gränsen till klumpig svart komik. I stället skriker berättelsen efter en originalkomposition som via olika motiv kan suggerera oss ner genom de gradvis avslöjade skikten i denna värld av verkliga och inbillade demoner.
Mer finstämd är då skådespelarinsatserna. DiCaprio bevisar än en gång att han är långt rikare instrument framför filmkameran än ett snyggt ansikte att marknadsföra till idoltidningarna. Det här är en rolltolkning i klass med hans övertygande porträtt av Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004). Mark Ruffalo, som hans kollega, håller dessvärre inte samma nivå, delvis beroende hans fåordiga och stereotypa dialog.
I de två formidabla birollerna som klinikens enigmatiska chefsläkare lyser däremot veteranerna Ben Kingsley och Max von Sydow. Deras dragning åt det självmedvetet blinkande tillsammans med en del glipor i händelseförloppet pekar elegant fram emot den omvälvande upplösningen, som även i romanen tycks inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern DR. CALIGARIS KABINETT (Das Cabinet des Dr. Caligari, 1920).
Om betyget känns orättvist lågt, beror det mest på att jag saknar något av Martin Scorseses temperament från hans tidiga karriär. Medan inledningen borde ha varit subtilare, kräver avslutningen ett hallucinatoriskt crescendo. I dialogen refererar filmen till samtidens bisarra experiment med hallucinogener och indoktrineringstekniker, och några av de originella stilgreppen i John Frankenheimers HJÄRNTVÄTTAD (The Manchurian Candidate, 1962) för att illustrera detta hade regissören gärna fått låna in.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-02-26.
3 x Ömysterier
Isle of the Dead (1945) På en grekisk ö i karantän vid en pestepidemi under Balkankrigen 1912–13 börjar folk försvinna. Skräckklassiker med Boris Karloff, producerad av Val Lewton.
Äventyret (L’Avventura, 1960) Överklassflickan Anna försvinner oförklarligt på en ö under en båtutflykt, och hennes vänner vilse går vilse i tillvaron medan de letar. Existentialistisk klassiker av Michelangelo Antonioni.
Skumtimmen (2007) Johan Theorins debutroman – den första i ”Ölandskvartetten” – handlar om en försvunnen mördare vars spår dröjer sig kvar på ön. Under filmatisering i år för biopremiär 2011.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-02-26.