28 dagar senare

Storbritannien 2002. 28twenty_eight_days_later Days Later… Regi: Danny Boyle. Manus: Alex Garland. Foto: Anthony Dod Mantle. Musik: John Murphy. I rollerna: Cillian Murphy, Naomie Harris, Megan Burns, Brendan Gleeson.

Biopalatset i Malmö

Med 28 dagar senare är det tydligt att teamet Danny Boyle (regi) och Andrew Macdonald (produktion) försöker hitta tillbaka till den konstnärliga lekfullheten och råa energin från genombrottsfilmerna Dödsleken och Trainspotting. Och det behövs sannerligen efter så slätstrukna och lättförglömliga dussinalster som A Life Less Ordinary och Beach.

De förmodade receptet heter actionbetonad science fiction-skräck om en virussmitta som förvandlar sina offer till blodtörstiga, spastiska zombies med rödsprängda kontaktlinser. Några få överlevande pendlar mellan upprymd konsumtionsfrossa och existentiell förtvivlan i civilisationens ruiner. Låter det bekant? Det borde det göra.

Från Richard Mathesons apokalyptiska sf-roman I Am Legend (1954), via filmer som Night of the Living Dead (1968) och tv-serier som Survivors (1978), fram till Resident Evil (2001) har scenariot använts ett otal gånger. Trendförfattaren Alex Garland (Beach), som Macdonald/Boyle åter gör misstaget att arbeta med, har inget nytt att tillägga. I stället nöjer han sig att med postmodern skamlöshet stjäla en bit här och en bit där från föregångarna.

Men ingen skakig digitalvideokamera – inte ens om brittisk-danske Dogma 95-mästaren Anthony Dod Mantle (Festen, Mifune) håller i den – eller snärtig klippning (av Chris Gill) eller kämpande duktiga skådespelare i världen kan dölja Garlands slående tunna och fantasilösa manus: Rollgestalterna är enklast tänkbara uppkok på tidigare apokalypsfilmers persongalleri. Logiken i händelseutvecklingen är minst sagt ansträngd. Och dialogen är bitvis långt hemskare än någonsin zombierna.

Ett bättre uppslag till skräckfilm vore kanske en dokumentär om Alex Garlands karriär inom filmen.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-02-14.