Beach

USA/Storbritannien 2000. The Beach. Regi: Danny Boyle. Manus: John Hodge efter en ro­man av Alex Gotland. Fotot Dari­us Khondj. Muslik: Angelo Badalamenti. I rollerna: Leonardo Di­Caprio, Tilda Swinton, Virginie Ledoyen, Guillaume Canet, Robert Carlyle. Royal i Malmö, Filmstaden i Lund.

Problemet med Beach ligger redan i Alex Garlands roman. Sökandet efter ett paradisiskt Utopia som under den intagande ytan bär på fröet till sitt förfall är ett välkänt tema, från Shakespeares Stormen (The Tempest, 1611) till Lucy Irvines Castaway (1984, filmatiserad 1986). Lika etablerat är temat om västerlänningens konfrontation med sitt koloniala och barbariska ”mörka hjärta” i någon av tredje världens djungler, från Joseph Conrads Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902) till vietnam­krigsfilmer som Francis Ford Coppolas APOCALYPSE NOW (1979). Även be­kanta myter och teman ska naturligtvis återanvändas och få aktuell giltighet, men Garland förmår inte gjuta nå­got nytt liv i dessa.

Beach är en episodisk och psykologiskt grund ro­man vars ironiska skruvning ligger i att den engelske berät­taren och huvudpersonen Ri­chard under sin resa i Thailand och till det paradisiska strand­samhället samtidigt glider in i en psykos av vietnamkrigsfantasier som hämtat näring ur just Apocalypse Now. Person­teckningen av de människor han möter är schematisk, och de starkaste profilerna har övertydliga drag av symbolis­ka karaktärer i ett själsligt drama.

Men inte heller som symbol­drama får berättelsen någon förtätning. Tvärtom är huvud­delen av bokens dryga 400 si­dor snarast en ordinär och lite småtråkig reseskildring som kunde ha blivit en följetong i tidningen Vagabond.

Filmen Beach, gjord av det brittiska filmteamet bak­om succéer som DÖDSLEKEN (Shallow Grave, 1994) och Trainspotting (1996) – producenten Andrew Macdonald, regissören Danny Boyle och manusförfattaren John Hod­ge – har gjort en rad ändringar för att försöka få åtminstone en tillstymmelse dramatisk nerv i berättelsen. Huvudpersonen har nu blivit en aningslös men destruktiv amerikan till skillnad från den celibatlevande romanfiguren inleder kärleks­affärer med två kvinnor på pa­radisön. Här spelar han naturligtvis med huvudrollsinne­havaren Leonardo DiCaprios status som romantisk tonårs­idol för att tydliggöra Ri­chards charmerande men hållningslösa och, i förlängningen, sociopatiska natur.

I första halvan av filmen idealiseras han som sexobjekt och hjältefigur. Det kulmine­rar med att han erövrar sin Nate väns fästmö och sedan ensam besegrar en haj i scener som på ett närmast skrattretande sätt för tankar­na till den kitschiga Blå lagunen (The Blue Lagoon, 1980). Men sexförbindelsen med den ambivalenta moders-gestalten Sal signalerar Ri­chards fall. Och i filmens and­ra hälft framstår han alltmer som en opportunist med en på­taglig identitetslöshet som får honom att spåra ur till ett sin­nestillstånd där ön ter sig som ett tv-spel med intrigen häm­tad från Rambo: First Blood II (1985).

Regissören Boyle visar stundvis under filmen – fram­förallt mot slutet – prov på att han fortfarande äger den bildberättande begåvning som utmärkte Trainspot­ting. Likaså är skådespelar­na, inklusive DiCaprio, ge­nomgående utmärkta. Och miljön är ett bildskönt ö-para­dis med bländande vita stränder och azurblå vatten. Ändå hjälper det inte mycket mot de inneboende svagheterna som överförts till filmen från ro­manen.

Det är svårt att engagera sig i en personskildring som är så antipsykologisk och ovillig att ge oss en inblick i rollgestalternas handlingsmotiv.

Som symboldrama är roma­nen och filmen därtill alltför idéfattiga och fyrkantigt över­tydliga för att fascinera, Det mest oroväckande med berät­telsen är  att den, trots si­na uppblåsta pretentioner på att vara en drabbande genera­tionsskildring med existenti­ella ambitioner, knappt orkar bära ett tanke­gods i fjäderviktsklass.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-03-17.