Apocalypse Now

USA 1979. Regi Francis Coppola Manus John Milius fritt efter Joseph Conrads långnovell Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902), Michael Herr (Williards monologer på ljudbandet) Foto Vittorio Storaro Klipp Walter Murch, Lisa Fruchtman, Gerald B. Greenberg, Richard Marks Scenografi Dean Tavoularis Musik Carmine Coppola Med Martin Sheen kapten Benjamin L. Willard Marlon Brando överste Walter E. Kurtz Robert Duvall överstelöjtnant William ”Bill” Kilgore Frederic Forrest Jay ”Chef” Hicks Albert Hall George Philips Sam Bottoms Lance B. Johnson Laurence Fishburn Tyrone ”Mr. Clean” Miller Dennis Hopper fotojournalisten Producent Francis Coppola Produktionsbolag Omni Zoetrope för United Artists Längd 2.33 (1979 års bioversion), 3.22 (Redux, 2001), 3.03 (Final Cut, 2019) Premiär Final Cut-versionen får svensk biopremiär 2019-12-03 och samtliga versioner plus en drös extramaterial och Eleanor Coppola, George Hickenlooper & Fax Bahrs dokumentär om inspelningen, Hearts of Darkness (1991), är samlade i en 4K-box som utkom i september.

År 1968 skrev John Milius manuset till Apocalypse Now för George Lucas, då en nyutexaminerad filmskolestudent med endast experimentella kortfilmer på sin CV. Planen var att spela in filmen i dokumentär stil på 16mm med minimal utrustning vid krigsfronten i Vietnam. Tanken på den film som hade blivit om de hade fullföljt projektet är intressant när man ser Francis Coppolas radikalt annorlunda konstnärliga vision i den filmatisering han färdigställde elva år senare.

I sin introduktion på 4K-utgåvan reflekterar den nu 80-årige Coppola över filmen. Premiäråret 1979 tyckte han den stack ut konstnärligt, avvek alltför mycket från mainstreamutbudet för att bli en lyckad kommersiell storsatsning. Publiken gav emellertid honom fel på den punkten; till en kostnad av 31 miljoner dollar, småsummor i dagens blockbustervärld, rakade filmen in 150 miljoner dollar på bio. Som Steven Soderbergh säger till Coppola i en diskussion på årets Tribeca-festival (inkluderad bland boxens extramaterial), så spelade han högt och vann.

Även om Coppola idag menar att gårdagens avantgardeverk blivit nutidens ordinära tapetkonst, så är Apocalypse Now fortfarande en surrealistisk film som sticker ut både allmänt sett från bioutbudet och alldeles särskilt i krigsfilmsgenren – jämför exempelvis med Steven Spielbergs Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998) eller bioaktuella MIDWAY (2019) av Roland Emmerich. Förklaringen är helt enkelt att det är avsikten; filmen ska vara en skildring av Vietnamkriget som USA:s kollektiva mardröm och snedtända LSD-tripp.

Apocalypse Now är, om man så vill, Coppolas skräckfilm för ett USA med imperialistisk baksmälla. Tillståndet får sin konkreta representation i kapten Willards (Martin Sheen) uppvaknande till rotorljudet av militärhelikoptrar och djungelljud på sitt hotellrum. Fysiskt är han i säkerhet i Saigon, mentalt är han kvar i djungeln. Kriget har blivit hans knark, ett oemotståndligt rus som urholkar hans själ.

Öppningsscenen till tonerna av The Doors ”The End” är dessutom en hyllning till Coppolas tidigare kollega på UCLA:s filmskola, poeten och sångaren Jim. Morrison. Samtidigt som vi ser briserande bomber förvandla en grönskande djungel till ett brinnande inferno hör vi låten. Sången berättar om ett barn, strandsatt i ett mentalt ödeland, som tar brutal hämnd på sina föräldrar. Den är som en scen ur ett grekiskt ödesdrama eller en psykoanalytisk fallstudie av Sigmund Freud.

Men filmen är ingen regelrätt tragedi, utan får under handlingens gång ett tydligt stråk av svart komedi som anknyter till absurdismen. Likt Samuel Becketts pjäser utspelar den sig i ett symboliskt ingenmansland snarare än en verklig plats. Apocalypse Now skulle kunna betecknas som en I väntan på Godot fast på Mekongfloden under Vietnamkriget med en militärpatrull rastlöst sökande efter den gäckande överste Kurtz, mer myt än människa.

Handlingen utvecklas till en antikrigsfilm också generiskt genom att konsekvent kontra den klassiska krigsfilmens moraliskt uppfostrande hjälteberättelser och ärofyllda flaggviftande. I Apocalypse Now, som i Stanley Kubricks farsartade Dr. Strangelove (1963), räddas varken människor, land eller omistliga demokratiska värden. Som titeln antyder är filmen en berättelse om hur civilisationen går under just i försöken att rädda sig själv.

Förlagan, Joseph Conrads långnovell Mörkrets hjärta publicerades 1902, ett par år efter Sigmund Freuds inflytelserika Drömtydning (Die Traumdeutung, 1900). Redan Conrad antyder att hans berättelse om färden uppför Kongofloden mot mörkrets hjärta i det koloniala Afrika egentligen är en inre resa. En resa som avslöjar att den europeiska civilisationstanken inte är mer än lite kultiverad polityr över barbariska drifter och illdåd.

Längs Mekongfloden, från Saigon till den förmodat galne överste Kurtz’ djungelrike, lägger Coppola ut kommentarer till Vietnamkriget som skrattspegel av amerikansk imperialism, kulturell som militär. Överstelöjtnant Kilgores (Robert Duvall) massaker på en vietnamesisk by medan han låter sin högtalarförsedda helikopter spela Richard Wagners ”Valkyrieritten” (”Der Valkürenritt”, 1856) drar en rät linje från den chauvinistiska tyska kultur som frambringade nazismen till den självglorifierande amerikanska imperialismens krigsbrott, bland annat i massakern den 16 mars 1968 i byn My Lai/Song My.

Längre uppför floden stöter Willard och hans mannar på en ambulerande Playboyshow som illustrerar militärindoktrineringens pervertering av soldaternas sexdrifter till mordlust. De tre go-go-dansöserna – spelade av tre verkliga Playboymodeller – juckdansar med kulsprutegevär och revolvrar och fejkar orgasmer efter att ha låtsats avfyra sina vapen. Det var något Stanley Kubrick också tog fasta på i Full Metal Jacket (1987), då R. Lee Ermeys* exercisofficer marscherar sina soldater till ramsan: ”This is my weapon, this is my gun. This is for fighting, this is for fun.” På orden ”gun” och fun” tar sig soldaterna på könsorganen för att understryka att kuken och vapnet är ett.

Ytterligare en bit på vägen mot Kurtz anträffar Willard resterna av en fransk plantage, där en familj dröjer sig kvar i en svunnen drömvärld som tog slut med den franska kolonialismens militära nederlag 1954 i slaget vid Dien Bien Phu. Deras fantasi om att stå vid civilisationens bålverk har nu smittat amerikanerna. Men illusionen om ett moraliskt korståg krossas slutligen när soldaterna på Willards båt massakrerar en obeväpnad vietnamesisk familj.

Själva mörkrets hjärta i Kurtz blodiga herravälde är en blandning av modern vapenteknologi och urgammal civilisation som signaleras av byggnader liknande de i khmerrikets huvudstad Angkor.  Mannen, myten, legenden Kurtz är tidlös; han skulle lika gärna kunna vara en antik krigarkung, en terroristledare eller en knarkbaron. För samtidens publik väckte hans läger associationer till folkmordet i Kambodja under Khmer Rouge och Folkets Tempel-sektens kollektiva självmord i Guyana – båda dominerade nyheterna under filmens färdigställande 1978.

I Coppolas filmografi är krigaren och poeten Kurtz ett svar på hjälteporträttet i hans Oscarsbelönade manus tio år tidigare till krigsfilmen Patton, om den självsvåldige pansargeneralen som med inspiration från Alexander den store ledde sina trupper till seger mot Nazityskland. I Apocalypse Now har hjälten fallit sin tro på och lojalitet till något högre ideal och därmed från den optimistiska civilisationstanken. Han har blivit civilisationens monster, en förgörande dödsgud som godtyckligt bringar våld och mord över fiender likväl som undersåtar.  T.S. Eliot tillägnade sin dikt ”The Hollow Men” (1925), skriven med första världskrigets fasor i minnet, Conrads romanfigur i ett inledande citat från Mörkrets hjärta: ”Mistah Kurtz – he dead”. Inte undra på att vi hör Kurtz läsa några rader ur dikten innan han med sin egen död lämnar plats för Willard.

Den som sett Victor Sjöströms Körkarlen (1921) tänker nog på likheten till det ödesmättade vaktskiftet när huvudpersonen David Holm blir den nya körkarlen mellan jordelivet och himmel eller helvete. Det framställs som ett öde värre än döden eftersom han som levande död tvingas ut på en evig vandring för att bevittna andras tragedier. Vi ska komma ihåg att både Milius och Coppola är filmskolestudenter med gedigen utbildning i filmhistoria, så parallellen är knappast sökt. Kurtz sista ord ”the horror, the horror” blir då ett bokslut över den plåga som han nu befrias från av den stora sömnen.

När Willard i slutbilderna vänder båten tillbaka till den amerikanska civilisationen vet vi inte om han, som planerat, låter militärflyget utplåna alla spåren av Kurtz’ rike i en bombräd. Han stänger av kommunikationsradion och kör iväg under tystnad med endast den infantile surfaren Lance (Sam Bottoms) som sällskap. Om han vill eller ens kan återvända förblir osäkert. Har han överhuvudtaget ett hem längre?

Som tidigare Kurtz, har Willard blivit en ”hollow man”, ett själlöst levande vapen. Han skulle kunna upprepa citatet ur Bhagavad-Gita som fysikern J. Robert Oppenheimer yttrade efter det första atombombsprovet den 16 juli 1945: ”Now I am become death, the destroyer of worlds.” Ord som fick en andlig och kulturell resonans då atombomben, med dess förmåga att förinta allt liv på jorden, de facto satte mänskligheten på gudarnas plats och alla moraliska referenspunkter i gungning.

Kanske är Willard dömd till ett flackande liv i den nihilistiska vildmarken likt regissören John Fords antihjälte Ethan Edwards (John Wayne) i den symbolmättade antivästernfilmen Förföljaren (The Searchers, 1956). Samma Manifest Destiny-doktrin som då vägledde indianutrotningen och expansionen i väst gick under 1900-talet vidare i dominoteorins krig mot världskommunismen, bland annat i Vietnamkriget. Idag ser vi spåren i det av George W. Bush idiotiskt benämnda ”kriget mot terrorn”.

***

”Apkalops nu” löd rubriken på en svensk recension 1979. Den var knappast ensam om att fördöma Coppolas abstraktion av krigets verklighet eller brist på inlevelse i den vietnamesiska befolkningens lidande. Idag är filmen en klassiker, inte bara på grund av sina uppenbara konstnärliga kvaliteter som också inkluderar Vittorio Storaros fantastiska ljussättning och foto utan för att den representerar ett krigsvansinne som är detsamma oavsett slagfält, oavsett vilka som är imperialisterna.

Den biografisk intresserade kan även välja att se filmen som ett uttryck för Coppolas kaotiska psyke innan han kom till klarhet om att han var bipolär. Tecknen är tydliga i de våldsamma humörsvängningarna i dokumentären om inspelningen, Hearts of Darkness. Maniskt uppsluppen under arbetet med filmteamet, djupt deprimerad bakom kulisserna i enrum med sin fru Eleanor och hennes dagboksfilmande kamera.

Vad är då skillnaden mellan de tre versionerna av Apocalypse Now? Redux-versionen från 2001 är 49 minuter längre, och som Coppola påpekat i samband med premiären på årets Final Cut-upplaga är allt material i den första råklippningen tillbaka. Längsta tillägget är sekvensen på den franska gummiplantagen, då bland annat familjepatriarken Hubert de Marais (Christian Marquand) hävdar att sydvietnamesiska gerillan Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam (FNL, nedsättande kallad Viet Cong) är en amerikansk andra världskrigsskapelse för att bekämpa Japans ockupation.

Fakta är att Ho Chi Minh med stöd från Sovjetunionen och det kinesiska kommunistpartiet byggde upp Viêt Minh-gerillan från 1941 för att frigöra hela Vietnam från den brutala japanska ockupationen. Amerikanska spionorganisationen OSS, förlagan till CIA, gav också sitt stöd under andra världskriget med både underrättelseuppgifter och vapen för att avlasta sina egna krigsinsatser i Sydostasien. Sedan lät man fransmännen återockupera landet efter krigsslutet 1945. FNL bildades först i december 1960 av en rad olika partier, fackföreningar och andra organisationer. Amerikanernas beteckning ”Viet Cong” (VC) anspelar på att FNL skulle vara en fortsättning på Viêt Minh och är en förkortning av ”Viet Nam Cong San” (vietnamesiska kommunister).

Ett annat längre Redux-tillägg är mötet dagen efter showen med Playboygänget,  konferencieren (Bill Graham) och de tre modellerna (Colleen Camp, Cynthia Wood Linda Beatty). Deras helikopter saknar bensin, men efter förhandling byter Willards män helikopterbränsle mot några intima stunder med modellerna. Till de kortare klippen hör några krigsbilder innan Willards möte med Kilgore samt när mannarna på hans båt stjäl Kilgores surfingbräda just som de ska åka vidare. Senare träffar man på en flodbåt med en död och stympad FNL-soldat och passerar ett störtat B52-bombplan, vars enorma stjärtfena sticker upp ur djungeln som om en val fastnat mitt i en dykning.

I Final Cut-versionen är scenerna på den franska plantagen kvar, likaså när man stjäl Kilgores surfingbräda och ett antal andra kortare klipp som återfördes i Redux-versionen. Det mest märkbara ingreppet är att Coppola tagit bort dagen efter-scenerna med Playboygänget, men några klipp saknas också i Kurtz läger. Samtidigt har han låtit restaurera från originalnegativet till sin (kanske) slutliga version digitalt med hjälp av Dolby Vision i 4K och mixat ljudet i Dolby Atmos 7.1.4.

Ni som ser filmen på hemmabio med optimal utrustning men än mer ni som ser den på bio – helst i 70mm – med projektorn och ljudanläggningen i topptrim kommer att få en långt bättre upplevelse än 1979 års biopublik. Då var det inte många biografer som ens hade Dolby Stereo, långt färre som hade Dolby Stereo Surround. De flesta såg filmen i dåtidens dåliga multiplex-biografer med sina skolådeformade salonger och billiga bioljud i mono.

Apocalypse Now var en filmproduktion i konstant frustration över sin samtids audiovisuella begränsningar. Nu har äntligen teknologin kommit i fatt den konstnärliga visionen. Filmen är därför väl värd att återupptäckas.

© Michael Tapper, 2019. Exklusivt för webben michaeltapper.se 2019-11-29.

* Ermey hade en bakgrund som yrkesmilitär och exercisofficer i Marinkåren innan han började sin skådespelarkarriär på film med en okrediterad roll som helikopterpilot i Apocalypse Now.