The Scorpion King

USA 2002
Regi: Chuck Russell. Manus: Stephen Sommers, William Osborne, David Hayter. Foto: John R Leonetti. Musik: John Debny. I rollerna: Dwayne Johnson [alias The Rock], Stephen Brand, Michael Clarke Duncan, Kelly Hu.

Nominellt är The Scorpion King ett långsökt sidospår från de två senaste Mumien-filmerna. Det mest slående är dock att den är den klockrenaste, pseudohistoriska fantasy-kitsch sedan Schwarzenegger 1982 gjorde kroppsbyggarshow av Conan, barbaren. Ändå avhåller sig amerikanska fribrottarstjärnan The Rock från alltför uppenbara referenser till sitt vanliga jobb i ringen. Istället lånar filmen, enligt dagens recept, in tämligen sentida, österländska kampsportsgrepp till skildringen av de ständiga krigen mellan nomadiserande folk i Mellanöstern för 5000 år sedan.

Nu har ju varken upphovsmännen eller skådespelarna några pretentioner på att göra ett djuplodande David Lean-epos, så ett ansenligt klacksparksutrymme kan tillåtas. Och visst finns här lite av den barnsliga matinéhumor som även räddade Mumien-filmerna från totalt haveri. Dumsmarta repliker, som när hjältens hjälpreda utbrister: ”Ingen beger sig till Dödens Dal. Det är därför den kallas Dödens Dal”, har sin charm. Liksom när The Rock förväxlar en kamel med en taxi i New York och benämner den som sin ”ride”.

Dessvärre saknar huvudpersonen äkta matinéhjältars spjuveraktiga karisma, och handlingen är kliniskt befriad från den nödvändiga känsla av spontan lekfullhet som blåste liv i exempelvis Indiana Jones-filmerna. Filmens framgång i USA ska kanske därför mest ses som ett tecken på vilken brist på äventyrsfilmer för barn mellan sju och femton år det finns i dagsläget.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-04-29.