Mumien ­– Återkomsten

USA 2001. The Mummy Returns Regl, manus: Stephen Sommers. Foto: Adrian Hiddle. Musik: Alan Silvestri. I rollerna: Brendan Fraser, Rachel Weisz, Arnold Vosloo, Patricia Velasquez.
Royal & Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

Del två av den moderna, Indiana Jones-efterapande Mumien håller sig till mönstret för de flesta uppföljarfilmer: bullrigare, våldsammare och än mer utmanande mot allt logiskt tänkande än del ett. Liksom förebilden (och dess förebilder) handlar det naturligtvis om inget mindre än en till synes irra­tionellt ondskefull makt som hotar att ta över värl­den. Här: den återuppväck­te prästen och magikern Imhotep (Arnold Vosloo) i sällskap med sin reinkarnerade älskarinna, Anck­su-namun (Patricia Velasquez).

Två år har gått sedan den första filmen, men medtan­ke på datoranimationens snabba utveckling är resul­tatet i uppföljaren häpnadsväckande ojämna. Miljöbilderna är genomgående hyfsade, om än med en glättad vykortskaraktär. Men de övernaturliga varelserna – mumien, skorpionkungen, Anubiskri­garna – är anskrämligt arti­ficiella och stela i såväl mimik ­som rörelser. Och det trots att arbetet utförts av världens ledande bolag på området: George Lucas ILM!

Motsvarande brist på övertygelse finns också i rollge­staltningarna och i hand­lingens konstruktion.

I del två har man helt övergivit scener som utvecklar eller fördjupar hu­vudpersonerna, och man kan knappast ens tala om handling, utan snarare om en samling actionscener som nödtorftigt knutits samman med långsökta ledtrådar och uppenbara nödlösningar för att förkla­ra de oräkneliga logiska luckorna. Allt sammanta­get gör att Mumien – Åter­komsten snarare liknar ett äventyrsspel för tv- och da­torbruk än en biofilm. Även en film med fantastiska premisser be­höver en inre logik.

Visst kan det vara kul att flagrant bryta mot allt sunt förnuft, som när John Car­penter i ALLA HELGONS BLODIGA NATT låter en psykiater förklara en psykopats bil­flykt från den slutna an­stalt där denne suttit isole­rad sedan sex års ålder med att ”någon har väl gett honom körlektioner”. Det var 23 år sedan, och alltse­dan dess har x antal filmer använt den här typen av ur­säktande, skämtsamma bortförklaringar för manu­sets brister.

Greppet år alltså både gam­malt och slitet och med tan­ke på i vilket överflöd det finns här så vittnar även det om ett hastverk på ma­nussidan.

Klicheerna står som spön i backen, och kalkon­akademier världen över har ett eldorado i filmens dialog. Eller vad sägs om: ”You have started a chain reaction that will lead to the next apocalypse.” Oj då, vad hände med den förra? Eller när man pratar om en gyllene pyramid som ”no one who has seen it has ever returned alive”. Jaså, och ändå finns det någon som inte bara känner till den utan också vet vägen dit.

Liksom de forcerade och på varandra staplade ac­tionscenerna höjer inte detta underhållningsvärdet Snarare illustreras ba­ra alltför tydligt talesättet: ”Tomma tunnor skramlar mest.”

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-05-19.

MUMIEN

THE SCORPION KING

MUMIEN – DRAKKEJSARENS GRAV