USA 2001. The Mummy Returns Regl, manus: Stephen Sommers. Foto: Adrian Hiddle. Musik: Alan Silvestri. I rollerna: Brendan Fraser, Rachel Weisz, Arnold Vosloo, Patricia Velasquez.
Royal & Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund
Del två av den moderna, Indiana Jones-efterapande Mumien håller sig till mönstret för de flesta uppföljarfilmer: bullrigare, våldsammare och än mer utmanande mot allt logiskt tänkande än del ett. Liksom förebilden (och dess förebilder) handlar det naturligtvis om inget mindre än en till synes irrationellt ondskefull makt som hotar att ta över världen. Här: den återuppväckte prästen och magikern Imhotep (Arnold Vosloo) i sällskap med sin reinkarnerade älskarinna, Ancksu-namun (Patricia Velasquez).
Två år har gått sedan den första filmen, men medtanke på datoranimationens snabba utveckling är resultatet i uppföljaren häpnadsväckande ojämna. Miljöbilderna är genomgående hyfsade, om än med en glättad vykortskaraktär. Men de övernaturliga varelserna – mumien, skorpionkungen, Anubiskrigarna – är anskrämligt artificiella och stela i såväl mimik som rörelser. Och det trots att arbetet utförts av världens ledande bolag på området: George Lucas ILM!
Motsvarande brist på övertygelse finns också i rollgestaltningarna och i handlingens konstruktion.
I del två har man helt övergivit scener som utvecklar eller fördjupar huvudpersonerna, och man kan knappast ens tala om handling, utan snarare om en samling actionscener som nödtorftigt knutits samman med långsökta ledtrådar och uppenbara nödlösningar för att förklara de oräkneliga logiska luckorna. Allt sammantaget gör att Mumien – Återkomsten snarare liknar ett äventyrsspel för tv- och datorbruk än en biofilm. Även en film med fantastiska premisser behöver en inre logik.
Visst kan det vara kul att flagrant bryta mot allt sunt förnuft, som när John Carpenter i ALLA HELGONS BLODIGA NATT låter en psykiater förklara en psykopats bilflykt från den slutna anstalt där denne suttit isolerad sedan sex års ålder med att ”någon har väl gett honom körlektioner”. Det var 23 år sedan, och alltsedan dess har x antal filmer använt den här typen av ursäktande, skämtsamma bortförklaringar för manusets brister.
Greppet år alltså både gammalt och slitet och med tanke på i vilket överflöd det finns här så vittnar även det om ett hastverk på manussidan.
Klicheerna står som spön i backen, och kalkonakademier världen över har ett eldorado i filmens dialog. Eller vad sägs om: ”You have started a chain reaction that will lead to the next apocalypse.” Oj då, vad hände med den förra? Eller när man pratar om en gyllene pyramid som ”no one who has seen it has ever returned alive”. Jaså, och ändå finns det någon som inte bara känner till den utan också vet vägen dit.
Liksom de forcerade och på varandra staplade actionscenerna höjer inte detta underhållningsvärdet Snarare illustreras bara alltför tydligt talesättet: ”Tomma tunnor skramlar mest.”
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-05-19.