Storbritannien/USA 2018. Regi: Andy Serkis. Skådespelare: Rohan Shand, Freida Pinto, Matthew Rhys. Röster: Benedict Cumberbatch, Cate Blanchett, Naomie Harris, Christian Bale, Andy Serkis. Längd: 1.44. Premiär på Netflix: 2018-12-07.
Nobelprisbelönade Rudyard Kiplings fabler i Djungelboken (1894–95) har aldrig filmatiserats. Förrän i Mowgli. Borta är den obekymrade idyllen och de glättiga sångnumren. Samt den av Disney tilldiktade King Louie.
I Andy Serkis film står en hård, för att inte säga brutal, kamp för överlevnad i centrum. Shere Khan (Benedict Cumberbatch) har vässat sina tigerklor, och även titelpersonens (Rohan Shand) vänner, pantern Bagheera (Christian Bale) och björnen Baloo (Andy Serkis), visar huggtänderna. Berättelsen, likt författaren, är motsägelsefull.
Kritiker som George Orwell har med viss rätt pekat på Kipling som kolonialismens försvarare, och det är lätt att tolka hans berättelser som ett försvar för socialdarwinismens tes om ”den starkes rätt”, en inspirationskälla till fascismen. Samtidigt betonar berättelserna solidariteten mellan olika djur, försvaret för skyddslösa varelser, som filmens småväxta albinovarg Bhoot (Louis Ashbourne Serkis), och modet att stå upp mot översittare som Shere Khan. Det sistnämnda har Serkis och manusförfattaren Callis Kloves tagit fasta på.
Filmen lägger till ett miljöpolitiskt budskap om människans hänsynslösa utbredning och rovjakten på vilda djur. I den hemskaste scenen undersöker Mowgli brittiska storviltjägaren John Lockwoods (Matthew Rhys) samlingar av byten och inser den systematiska grymheten i människans ödeläggelse av naturen. Det är en händelse som ser ut som en tanke att filmens premiär sammanfaller med de senaste rapporterna om upptrappad skövling av Amazonasdjungeln och att 60 procent av alla ryggradsdjur försvunnit under de senaste 40 åren.
Mowgli vittnar om hur långt datoranimationskonsten kommit när de digitala djuren faktiskt ser ut som vilda, levande varelser fastän de gjorts mänskliga med tal och ansiktsuttryck. Det hjälper förstås att regissören Andy Serkis varit en av pionjärerna inom motion capture med sina imponerande rolltolkningar av bland annat Gollum/Smeagol i SAGAN OM RINGEN-trilogin (2001–03), Kong i KING KONG (2005) och schimpansen Caesar i de senaste APORNAS PLANET-filmerna (2011–17).
Liksom i Disneys DJUNGELBOKEN från 2016 förblir den moraliskt ambivalenta och överdimensionerade pytonormen Kaas (Cate Blanchett) roll i handlingen oklar. Hon är ett orakel och rycker vid ett tillfälle in till Mowglis försvar, men till skillnad från djungelelefanten Hathi (Jonathan Rhys Meyers), som också han gör en räddande insats för Mowgli, tappar filmen bort henne efter ett par korta gästspel.
Skissartad är även skildringen av byn, där den vackra Messua (Freida Pinto) adopterar Mowgli. I berättelserna är hon hustru till byns rikaste man och tar hand om vildpojken som ersättning för sin egen, tragiskt döda, son. Här förblir både hennes plats i byn och adoptionsmotiv oklara. Och förutom inblicken i Lockwoods perversa jägar-samlar-lust tycks Mowgli inte lära sig något väsentligt hos människorna.
Men det är randanmärkningar i en film som annars gör rättvisa åt förlagan och samtidigt uppdaterar den för vår samtid. Särskilt finalen, då Mowgli försonas med sin döende ärkefiende, är en vacker påminnelse om hur också människan måste återfå kontakten med den natur vi så länge fruktat, hatat och skövlat.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-12-07.
