USA 2016. The Jungle Book. Regi: Jon Favreau. Skådespelare: Neel Sethi. Röster: Bill Murray, Scarlett Johansson, Lupita Nyong’o, Ben Kingsley. Idris Elba, Christopher Walken. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.46. 3D.
Två konkurrerande Djungelboken-filmer skulle egentligen haft premiär i år, men releasen av Warner Bros. produktion med skådespelaren Andy Serkis som regissör och i rollen som björnen Baloo är uppskjuten till 2018. Ensam kvar i år står Disneys nyinspelning av 1967 års tecknade succé. Storyn är i stort densamma, och hitlåtarna ”The Bare Necessities” (”Var nöjd med allt som livet ger”) och ”I Wanna Be Like You” (”Jag vill va’ som du”) har återupplivats i nya arrangemang.
Tolkningen av Rudyard Kiplings fabelsamling är fortfarande tillrättalagd och sockrad, fast humorn har fått stryka på foten för en fränare ton. Det syns främst i en rad hotfulla scener och i slutstriden mellan människovalpen Mowgli (Neel Sethi) och tigern Shere Khan (Idris Elba). Flera inslag är tydligt gjorda för att lätt kunna översättas till elektroniska spel och Disneylandattraktioner.
Undrar ni över den egendomliga djungeln, där Baloo (Bill Murray) ska vara en läppbjörn men ser ut som en brunbjörn och där pantern Bagheera (Ben Kingsley) och tigerpytonormen Kaa (Scarlett Johansson) blåsts upp till jätteformat, så är allt utom huvudpersonen skapat med hjälp av datorer. Eller ”filmed in downtown Los Angeles”, som det står i eftertexterna. Apkungen Louie (Christopher Walken) ska vara en Gigantopithecus, en orangutang-liknande jätteapa som dog ut för hundratusen år sedan. För säkerhets skull har han fått sin sångtext reviderad för att understryka den saken.
Den skruvade fotorealismen med talande och lätt antropomorfa djur fungerar slående väl i samspelet med den ende skådespelaren, Neel Sethi. Kingsleys Bagheera och Murrays Baloo har drag av skådespelarna även i kroppsspråket, och Idris Elba gör Shere Khan till en shakespeareskt vältalig, mordlustande skurk. Desto tveksammare är Christopher Walkens Louie.
Denne King Kongs lillebror har gjorts till en karikatyr på Marlon Brandos överste Kurtz i Apocalypse Now men saknar helt förmågan att förföra såväl huvudpersonen som biopubliken till själens mörkare sidor. Lika platt är hans sångförmåga i vad som ser ut som en favoritkandidat till årets musikaliska bottennapp på film. Scenen i aptemplet har överhuvudtaget ingen bärande funktion för handlingen och kunde gott ha strukits helt.
Faktiskt är det flera av de mindre djuren som ofta stjäl showen, bland andra nyligen avlidne komikern Garry Shandlings tjuriga piggsvin Ikki, regissören Jon Favreaus påflugna minigris och kollegan Sam Raimis nyfikna jätteekorre.
Men filmens förtjänster vilar ytterst på långfilmsdebutanten Neel Sethi. Filmen står och faller med hans skådespelartalang. Och han gör sin Mowgli med engagerande uttrycksfullhet och otvungen charm. Prestationen är särskilt imponerande eftersom han spelar mot datoranimerade 3D-illusioner.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-04-13.