King Kong

USA/Nya Zeelanking_kongd 2005. Regi: Peter Jackson. Skådespelare: Naomi Watts, Jack Black, Adrien Brody, Thomas Kretschmann, Andy Serkis. Längd: 3:07.

Att King Kong har varit Peter Jacksons barndomsdröm syns tydligt. Äventyr, action, skräckinslag, romantik och visuella effekter går på överväxel. Dessutom har han gått tillbaka till förlagan från 1933 för att kärleksfullt och med episk storslagenhet brodera ut på alla de detaljer som den filmen lämnade på ritbordet eller bara lätt antydde.

Filmen börjar i New York under den ekonomiska depressionens värsta år. Slumstaden Hooverville i Central Park och soppköer i stadens nöjeskvarter skymtar förbi innan vi introduceras till handlingens penningdesperata själar: skådespelerskan Ann Darrow (Watts), pjäsförfattaren Jack Driscoll (Brody) och filmregissören Carl Denham (Black). Tillsammans med en lika desperat besättning på ett rostigt fraktfartyg (Kretschmann, Serkis, Jamie Bell, Colin Hanks) ger de sig ut på en vansinnesresa mot okänd destination i Stilla Havet för att försöka rädda Denhams havererade Hollywoodfilm.

Jacksons ambitioner är det således inga problem med. Däremot tenderar han, som i SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST (2003), glömma devisen ”kill your darlings” för att i stället förlora sig i detaljer när denna äventyrsfilm först efter en dryg timme hittar till äventyret på Skull Island.

Väl på plats byggs original-Kongs korta brottning med en allosaurus från ut till en lång Jackie Chan-inspirerad envig mellan jättegorillan och tre tyrannosaurier. Efter judosvingar och karateslag vid en klippkant fortsätter kombattanterna striden hängande i en skog av lianer, alltmedan Ann trillar mellan käftarna på Kongs antagonister.

Därefter vidtar ett anfall av jätteinsekter på Anns räddningsstyrka, ett inslag som klipptes bort i originalet just för att den inte tillförde något väsentligt till berättelsen. Den slutsatsen borde nog Jackson också ha dragit. För samtidigt tappar han bort andra och viktigare trådar i handlingen, som den nu lite rumphuggna kärlekshistorien mellan Jack och Ann eller de paralleller till Joseph Conrads kolonialistkritiska roman Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902) som introduceras under resan mot ön men som aldrig fullföljs.

Bortsett från dessa svagheter blir trots allt de dryga tre timmarna mer magiska än långsökta, och Jackson lyckas med hjälp av sin lokala effektfabrik WETA överträffa det mesta när det gäller att smälta samman skådespelare med datoranimerade miljöer och monster.

© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-12-14.